Lördagnatt o Söndag 21 juni
Jag som mått ganska bra nu ett långt tag, åkte ner, djupt ner. Sent natten mot söndag såg jag en film på tv, egentligen en kärleksfilm, men några scener i filmen satte igång allt igen, mer behövs inte.
Tankarna gick till min dotter, vad hon aldrig mer får se eller uppleva med oss. Eller??
Kommer ihåg när jag satt där på sängen, ensam med min dotter som inte längre var kvar hos oss i vår värld. Jag pratade med henne, kysste hela hennes ansikte, smekte hennes hår,grät,helt förlorad för omvärlden, förstod inget.
Gråtit natten och mest hela dagen söndag, ber att få henne tillbaka, att ett under sker, men inga under sker för oss som förlorat vårt (våra) barn, vem lyssnar, vad eller vem skall man be till.
Är det tur eller otur som styr, vem som skall leva och i så fall vem styr över det. Vi kan det inte.
Varför just den har "änglavakt" eller klarar en sjukdom osv. Vem styr det? Inte vi föräldrar eller anhöriga. Den delen av livet kan vi inte styra eller välja.
En månad, en timma, en minut eller en sekund för sent för en del, i rätt tid för andra.
Nu måste jag försöka jobba mig upp igen, det går inte på en dag det vet jag. Men det är min egen tid som gäller här och nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
3 kommentarer:
Det behövs så lite för att halka ner igen och jag har nu lärt mig att om jag har mått bättre ett tag så kommer det snart,sorgen har inte släppt greppet.
Ett fult men passande ord för det är "sorgvåldtagen".
Det är bara att ta emot med kropp och själ, man har inget att sätta emot förrän det är klart "för stunden".
Jag tycker man får gråta mest till varenda film man ser nu för tiden.
Är det inte en födsel så är det en begravning i alla filmer vilket får en att tänka på barnet man fick som inte finns kvar.
Fy så tufft livet blev!
Tur vi har varann vi änglamammor!
Kram Birgitta!
Tänker på dig...tänker på dig...
Det går så fort känslomässigt att rasa tillbaka i tiden.
Känner så att jag vill krama om dig!
Läser det du skriver och känner ledsamhet och saknad över våra barn. Vi kommer alltid leva ett liv i sorg och saknad...stor saknad.
Kramar till dig och var rädd om dig.
Mimmi- theo´s mamma
Tack vänner livets skola är hård och grym och det som hänt oss är det värsta.
Du har rätt Suss har man mått skapligt ett tag vet man att snart dimper man ned, vad som helst kan få en att gråta och ropa på sitt barn.
Kramar om er båda mycket.
Skicka en kommentar