40. 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss - idag, 6 januari 2008

Den vackraste ängeln är du.

Min älskade dotter.
Idag är det 3 år och 8 månader sedan du lämnade oss.
Januari 2004 var du mycket sjuk och vi höll på att förlora dig. Den gången klarade du dig. Vi fick 4 månader till tillsammans.
Det är jag tacksam för men det var 4 plågsamma månader för dig som är svårt att förstå, för du var trots allt psykiskt stark och för mig var det panik och ångest och många böner. Men jag försökte inte visa det för dig. Men du såg det nog ändå.
Nu i början på detta år 2008 har dina syskon och jag pratat en del om dej och de har gett mig några små händelser som de minns och berättar och det är så fina lustiga minnen och jag är så tacksam att jag får dem. De har haft så svårt att prata om sin känslor denna tid men visst pratar vi om dig.
Min älskade dotter, du var ömsint och tog dig an andra men bestämd när det gällde dumheter. I ditt hem stod alltid dörren öppen.
Både skatt och gråt har präglat dessa minnen i dag.
Saknar dig sååå hemskt.
Kram
Din mamma

Du har blivit faster.
Den 29 januari 2008 fick din bror med sin sambo, en liten dotter. Hon skall få bära ditt namn också, Carola.
Och jag har blivit farmor för första gången. En underbar liten flicka, åh, så lik sin far, din bror. Tänk om du ändå vore här och såg henne, så mycket ni skulle ha att prata om. Jag ställde mig framför ditt porträtt med babyn och presenterade henne för dig och dig för henne med gråten i halsen. Vi saknar dig alla så hemskt mycket. Älskar dig evigt.

39. Carola, Carola kom hem 21 okt 2007

Aldrig kan jag förstå hur oerhört du måste ha lidit. Först beskedet om att du fått bröstcancer, sedan 2 operationer av ditt vänstra bröst. Du var så modig och visade oss ärret när de tagit bort ditt bröst.
Sedan dessa cellgifts behandlingar, så dåligt som du mådde, det kan jag aldrig föreställa mig, bara försöka förstå, du skall veta att jag plågas av vetskapen om att jag inte kunde lindra dina plågor, du tappade allt hår i två omgångar och det tog du hårt, det vet jag, ditt långa vackra hår men du var så vacker ändå, så modig, så tapper, så hoppfull, ingen klagan, hur kunde du vara så stark.

Om jag ändå kunnat byta med dig, så skulle jag gjort det.
Ingenting gick som det skulle, alla behandlingar, strålning, lungtömningar hjälpte inte, för du fick spridning.
Hur skall jag någonsin kunna känna vad du kände, jag kan bara föreställa mig och det gör så ont att leva med vissheten om din plåga. Ser dina ögon framför mig, hur du betraktar mej, det fanns smärta i de ögonen, din smärta, för även om du aldrig pratade om att lämna oss så tror jag ändå du kände och visste. Du sa ju vid flera tillfällen att det kändes som livet rann ut genom armarna. Dina ögon sa en hel del. Troligen mina också.

Att se dig där i sjukhussängen, så sjuk men ändå så vacker och ingen klagan, att se dej gå allt längre ifrån oss, det finns inte ord för det, att se dej försvinna in i koman och sedan in i evigheten det går bara inte att förstå, det kan inte finnas någon sanning i det, ingen verklighet, det är allt för grymt, vi var där med dig men du fick ändå gå ensam dit vi inte når och vad jag hoppas, till ditt paradis med allt den lugn, värme, lycka och glädje som finns att få.

Carola, säg att vi ses igen, jag står inte ut med tanken att du inte finns med oss, för visst gör du det, jag kommer till dig en dag eller hur. Du står där och tar emot mig.

Älskade barnet mitt, du finns här i mitt hjärta, i min själ, i mitt huvud, alltid, varje minut, timma alla dagar.

Varför du. Varför nu. Varför fick inte du leva ditt liv fullt ut, med din dotter, med din mor, med oss alla.

Om jag ändå kunde förstå varför, det finns ingen mening i detta, bara smärta, vi, jag blev kvar, fast egentligen borde det ju varit jag, din mor, om det varit rätt ordning och ålder.
Kära älskade Carola, jag saknar dig så mycket så jag vet inte vad jag skall göra av mig, jag är så trasig nu.
Du måste finnas, nånstanns måste jag väl hitta dig.
JAG ÄLSKAR DIG I ALL EVIGHET-SAKNAR DIG OÄNDLIGT.
VI MÖTS EN DAG IGEN.
MILJONER KRAMAR FRÅN
DIN MAMMA

38. Dagen då allt förändrades och bara smärta och saknad finns

Torsdag den 6 maj 2004 på morgonen klockan 08.23 lämnar Carola oss.
Skrivet höst 2007
Aldrig mer får jag prata med henne, aldrig mer kan jag ringa till henne, aldrig mer får jag se henne.
Aldrig mer kan vi träffas hos varandra, aldrig mer kan vi fira högtider ihop
Aldrig mer kan jag samla mina 3 barn och deras barn, mina barnbarn, alla tillsammans.

Aldrig mer får hon se oss, hur våra liv fortgår, hur tiden förändrar oss
Aldrig mer får hon se sin dotter växa upp till mogen kvinna, gå ut skolan, ta examen
Aldrig någonsin får hon se sitt första barnbarn. Se dem växa upp. Vara mormor.
Aldrig någonsin får hon se sin bror bli far och hon faster.
Aldrig se sin mor åldras till en gammal gumma som behöver henne också.
Aldrig någonsin kan hon följa sin mor till sista vilan.
I stället blev det jag, hennes mor och syskon och dotter, som fick följa henne till sista vilan.

Det kan inte vara rätt, det är så fel, så fel, så mycket hon förlorat, så mycket vi förlorat.
Vi har de ljusa fina minnena men också smärtan inför hennes lidande och ångesten under hennes sjukdom, rädslan och bönerna jag ständigt bad, men ingen hörde.
Hur kan det vara möjligt att förlora sitt barn, hur är det möjligt att leva vidare, vilka val hade hon, vilka val hade vi. Inga alls.
Hon reste bort från oss, måste lämna oss för en annan resa, ensam, där vi inte kan nå henne
Där vi inte vet var det landet ligger.
Jag söker och söker men vet inte vart jag skall gå för att hitta henne, jag har ju ingen adress. Är det så att när min stund är slut på jorden då får jag adressen och vi får åter mötas, kramas, prata, vara tillsammans för att aldrig skiljas igen och då skall vi vänta och ta emot de som kommer efter, alltid veta var vi har varandra, få vara lugna och lyckliga ihop. Evigt.

Men under tiden går jag här med tunga steg, jag har fyllt sjöar av tårar som aldrig sinar, ångesten och den fruktansvärda smärtan sliter och drar i kropp och själ. Solen försvann, verkligheten blev en mardröm, allt blev bara mörkt och ödsligt.

Djupet är nära, står på kanten och vinglar vill inte vara här längre men kämpar ändå.
Inte för min egen skull, utan för mina barn och barnbarns skull, de lider nog ändå nu.
Ensam är min vandring här med min sorg, fast vi är flera att dela den, är den ändå personlig.
Var och en av oss sörjer på sitt sätt och allas är lika tunga.

37. Hur skall jag någonsin förstå

01:19:23 2007-07-12
Min älskade dotter hur skall jag någonsin kunna förstå.
Mina tankar är ett enda kaos , ingenting är verkligt men ändå är det Sant.
Jag står där framför din sten men kan inte förstå namnet som står där fast jag läser det varje gång, jag ser ditt porträtt där och blommorna jag har planterat, jag säger inte mycket, låter tankarna gå, har avskärmat mig från den platsen och det som hänt, för att stå ut för det är inte där jag ser dig.
Ändå har jag varit med dig hela vägen, ville hålla dig kvar här i vår värld där du behövs så väl, ville inte lämna dej men du försvann.
Dagar och nätter i drygt 3 år har dessa syner plågat mig, de finns där för alltid inristat i mitt minne, i min hjärna och i mitt hjärta och jag får ingen ro.

Stumt tittar jag på blommorna men har inga ord fast jag så gärna vill prata med dig finns dom inte, tills nu har jag kunnat avskärma mig men nu går det inte längre.Gråten kommer och muren rasar. Måste bygga upp den igen.

Vill berätta för dig hur oändligt jag saknar dig och inte kan acceptera att du inte finns bland oss längre, i alla fall kan vi inte se dig annat än i drömmarna, som inte heller kommer så ofta. Jag vill du kommer till mig i drömmen, det har du gjort några gånger men inte ofta nog. De drömmarna är mardrömmar där jag försöker rädda dig på olika sätt men jag förmår inte hålla dig kvar. Vaknar hysteriskt gråtande.

Jag vill skrika ut min vånda, vill inte ha denna verklighet som inte känns som en verklighet, jag ville hålla dig kvar hos oss men jag hade inte den förmågan, jag ville inte lämna dig där för då försvann du bort och jag kunde inte längre se dig, du låg där så tyst och vacker och så stilla, jag ville ta dig med mig hem men inte det heller kunde jag, varför är världen, livet så grymt mot den som inget ont gjort, det kan inte vara så här det skall vara, en enda stor plåga för dig, för mig men du gav inte upp, du ville finnas med oss men sjukdomen släppte inte sitt grepp och ingen av alla dessa plågsamma behandlingar hjälpte, du togs ifrån oss så grymt.
Tänk om jag ändå hade kunnat få byta med dig, som jag så många gånger bad om.

Men ingen hörde min bön, jag ville ge dig hela min energi för att du skulle få vara kvar, för du har en uppgift här hos oss, din dotter behöver dig, dina hundar och jag som är din mor. Hur orkade du kämpa så hårt och ändå inte få något uppmuntrande svar, bara att det blev värre och värre, hur klarade du att inte visa din smärta men jag såg den i dina ögon att du hade gnistan men förtvivlan fanns där, jag kunde läsa det i dina ögon, att du ville finnas kvar här med oss.

Men du fick gå ensam dit ingen vet var, var finns du nu, det kan inte bara var tomhet det måste finnas något mer och jag är förvissad om att när min dag är inne, att du står där och väntar på mig.
Jag kämpar hårt vet du, att överleva, att finnas för de andra, fast jag vacklar många gånger och det sliter i hjärtat och såren blöder ymnigt.
Ge mig ett tecken, ge mig dig, jag förtärs och faller ofta men försöker ändå komma upp på fötterna igen, tills nästa gång jag faller. Så är det nu, så blir det till slutet.
Detta borde inte få hända någon, ingen förälder borde behöva förlora sitt barn, oavsett ålder så är den ordningen fel, helt fel.
Och smärtan, saknaden finns alltid närvarande, den är en livstidsdom.

36. Min vandring här i smärtans dal

Min vandrig här är min egen. Bara jag vet hur den känns, bara jag vet hur dåligt jag mår, bara jag kan gå den. Ingen kan veta hur smärtan är för mig, bara den som själv mist sitt barn förstår. Ingen vet, hur mycket tid jag behöver för att lära mig leva det liv som blev, det liv som ingen mor eller annan valt, hur lång den tiden är vet inte ens jag själv.
Carola fick inte välja och vi fick inte heller välja. Men hon kämpade tappert hela vägen, ville aldrig ge upp.

Hoppet fanns alltid där in i det sista.
Det finns bara ett enda stort, VARFÖR. Varför fick hon lida så, varför fick hon inte stanna här.

Varför allt detta lidande.
Att skilja ett barn från en förälder till evigheten, att skiljas för alltid, det är att slita hjärtat ur kroppen på mig, och dem som står närmast, de såren läks aldrig någonsin. De banden går aldrig att brytas, för det är en del av mig själv, dej som jag burit i min kropp, dej som jag fött till världen och följt hela ditt liv, den delen av livet helas aldrig utan saknas så länge jag själv lever, jag vårdar ditt minne i mitt inre, dit där ingen annan når, din speciella plats.

Som stjärnan har sin plats på himlen,
som rosen har sin plats på jorden,
som droppen har sin plats i havet
kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alf Heniksson

35. Idag 2 år 4 mån den 6 sept 2006

Min kära älskade dotter idag är det 2 år 4 månader sedan du lämnade oss - 6 maj 2004 - för evigheten, aldrigheten.
I 2 år och 4 månader kämpade du tappert mot din cancer och förlorade. Mina böner hjälpte inte och inga under skedde.
Älskade underbara dotter, jag saknar dig så, det gör så ont och jag måste leva med smärtan och saknaden, för den går aldrig över. Jag hoppas att du är fri och utan smärta nu och att vi skall återse varandra en dag, när mitt tid här på jorden är fullbordad. Tills dess måste jag göra det bästa jag förmår, i all smärta, för din dotter, för dina syskon och mina barnbarn.
/I tårar, kram från din mamma.

34. Tidig höst 2006

Har nu denna vecka en så djup svacka att jag inte kan förmå mig till någonting. Den kommer ofta, drar ner mig i det mörka djupet.
Saknaden, smärtan, sorgen, den djupa hopplösheten har sin boning i mig.
Denna långa tid har jag så många minnesluckor av, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att du skall återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvinner, där finns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag vet ju inte var du finns, kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropade efter dej.
Jag står, natt efter natt och tittade upp mot himlen, mot stjärnorna och undrar om du finns där nånstans, om du kan se oss, se din mors vilda förtvivlan. Det finns ingen tröst när det värsta händer.
Alltid skall jag sakna dig, alltid skall jag älska dej, hoppet om att vi skall mötas igen skall aldrig överge mig. Du finns alltid närvarande.