lördag 22 mars 2008

16. 2004 Blandade minnen

Nu fick hon blod inför varje behandling och måste åka ambulans till och från sjukhuset och övernatta för behandling . Som förr åkte jag efter i min bil. Var in nästa dag åkte  innan ambulansen skulle komma för att köra henne hem.
Carola sa till mig att hon kände när hon fick flera cancer knölar därför att det sved och gjorde ont, hon berättade detta för läkaren och läkaren trodde på henne. Så var det ju också. Carola var rak och ärlig. Läkaren trodde på henne och tyckte om henne och respekterade henne.

15. April 2004

Carola och jag badade valparna tillsammans, hon satt och jag bar fram valp efter valp och så badade vi dem, de sa inte ett pip. Carolas dotter var med oss också. Vi hade en så fin närhetsstund där tillsammans.
Tårarna kommer vid alla dessa minnen, så tungt, så oändligt svårt. I badrummet här hemma faller jag alltid i gråt, en förfärlig tung och häftig gråt, allt kommer tillbaka varje sekund av detta.
Hon fick några bra veckor i början april. Men sedan blev hon sämre.
Påskafton tillbringade hon, jag och hennes pappa tillsammans med henne.

Carola och jag satt och pratade en dag i april 2004. Jag gick omkring och städade och hon låg på soffa i rummet.
Så säger hon till mig, "jag kan se dig framför mig, när du är gammal och går omkring och pysslar". Sedan säger hon plötsligt, "jag blir aldrig 50 år". Jag blev fullkomligt tagen satte mig ner, sade, "ge aldrig upp lova", "nej, sa hon, jag ger inte upp så klart". Så låg vi två huvud mot huvud i soffan.

fredag 21 mars 2008

14. En valpkull ett sätt att kämpa för att överleva


I början av Mars 2004 kom den sista kullen valpar 6 st (egentligen 7 men en dog), som min dotter skulle föda upp, med hjälp av oss, mor, far, sambo, dotter och vänner, eftersom hon inte var så stark, vi hade knutit en ring runt henne efter all kaos som blev när hon var så sjuk vid nyårstiden, vi hade alla vår egen uppgift, jag som mamma, laga mat, städa, se till hushållet, köra henne till behandlingarna, vara med henne så mycket som möjligt, nu måste allt bli rätt. Telefon ringde ständigt. Vänner erbjöd sin hjälp, hon fick besök när hon orkade.
Andra handlade, gick ut med hundarna, eldade mm. Och så hjälptes vi åt med valparna.
Men sedan gick det utför igen, hon blev svagare och svagare fick propp i benet, feber, hon åkte in på sjukhus igen några dar, jag var med in på akuten och tills hon fick sängplats det blev rätt sent på kvällen, det visade sig att proppen gått ända upp till ljumskel, fick ta sprutor för proppbildning, kom hem igen fick själv ta sprutorna hemma och hon fick blod omkr.5 ggr hemma för att klara behandlingarna, vid den här tidpunkten hade redan hon fått ASIH=Avancerad sjukvård i hemmet, för att klara behandlingen. Morfin och alvedon och cortison mm.
Men inget hjälpte.
Början-april 2004
Hon blev piggare igen. Vi två, hon och jag tillsammans var och köpte hamburgare.
Vi två tog en promenad i april, hon med syrgastuben med och vi gick mot kyrkogården som hon ville och som ligger i närheten där hon har sitt villa, men inte ända fram. Jag ville inte gå närmare och jag var rädd för att hon skulle anstänga sig för mycket. Nu efter undrar jag varför hon ville det, för hon var inte så stark.
Vi satt ute i solen och drack kaffe början av april, jag byltade på henne kläder.


13. 2004 Glömmer aldrig

En tid efter Carola kommit hem från sjukhuset efter lunginflammationen och hon blivit lite piggare så skulle hon en dag av någon anledning hämta något i bokhyllan som var på nedersta hyllan så hon satte sig ned och skulle kliva upp men kunde inte, hon var för svag och orkeslös. Hon behövde min hjälp. Jag ställde mig på alla fyra, på knä, och hon fick luta sig över min rygg och sakta reste jag mig upp som en hävstång och fick upp henne på fötterna. Käre gud så ont det gjorde att se hur svag hon var och sån vilja hon ändå hade att klara saker. Det är svårt att förklara hur det känns att se sin dotter sån, som en gång var en frisk, glad och aktiv person.
Hennes syster kom hem en vecka för att var med henne, så glad hon blev, för vi berättade inte att hon skulle komma, utan det fick bli en överaskning.

Några veckor efter detta hade hon samlat lite mer krafter för jag lagade maten varje dag så hon skulle äta riktigt för hon hade blivit så mager och tunn och såg ut som hon inte orkade hålla upp kroppen Hon som alltid var så rak i ryggen. Mars- april. Då fick hon ett par veckor då hon mådde riktigt bra och kunde gå ut och till och med körde hon sin dotter med bilen. Det var omkr. slutet mars tror jag. Det är inte så lätt att komma ihåg exakta tidpunkten för allt var så svårt och jag var så rädd. Men för hennes skull försökte jag visa mig stark. Och det kändes som att nu får hon vara så här bra, det går åt rätt håll.

torsdag 20 mars 2008

12. Hur mår min kropp då?

Ja, finns bara ett svar "dåligt".
Sensommaren 2003 började jag få fjärils fladder i bröstet förstod så småningom att nåt var fel.
Tog kontakt med läkare och fick besked att jag hade alldeles för högt blodtryck och att min sköldkörtel mådde dåligt, låg för lågt. Efter diverse prov av olika mediciner så blev det något bättre, men allt efter tiden gick fick jag ännu mera ångest och jag blev darrig och förlorade vikt.
Blodtrycket ville inte bli bättre och ångesten steg så jag blev sjukskriven från november 2003 och för att jag skulle kunna ta hand om min sjuka dotter.
Samma höst bodde min mor hos mig i 8 veckor för de skulle göra rördragningar, stambyte, i den lägenhet hon bor. Men det var inga problem, det gick bra.

Men aldrig att jag skulle överge min dotter om jag så skall stupa själv, allt måste bli rätt. All tid var hennes, all min kraft var hennes.Talade ständigt om hur mycket jag älskade henne, jag älskar dig också mamma, sa hon. Mitt hjärta brister, för att aldrig bli helt igen.
De andra då, jo, jag älskar alla mina barn och barnbarn de har alla var sin bit i mitt hjärta. Alltid.

Det är en svår tuff tid för Carolas dotter, allt kretsar runt hennes mor och hon är bara ett barn som från att ha haft en frisk och aktiv mamma har Carola inte kraften att ens stå på sina ben alla dagar men dottern har alltid kommit i första hand för Carola.
Inget barn skall behöva vara med och se hur mamman blir sämre och sämre i så unga år, allt förändras.

11. 2004 På sjukhuset Carolas fråga till läkaren



Efter nyåret och lunginflammation och under en behandl.några månader senare sa Carola att hon ville blir frisk eller åtminstonde starkare, sa läkaren till min dotter, att hon var mycket sjuk. Jag satt där med henne hörde allt. Då frågade Carola om hon nu inte blev frisk vad händer då? Om hon kunde kvävas av vatten i lungorna. Läkaren sa, att endera kvävs el drunknar du eller så får du ett propp i hjärtat eller hjärtat orkar inte mer.

Käre gode gud, jag satt bredvid och hörde allt, de var fruktansvärt, min dotter sa inget. Sedan ville hon aldrig höra mer, hon ville inte veta mer. Men vad tänkte hon, vad kände hon. Det får jag aldrig veta för hon pratade aldrig om den möjligheten, hon såg ändå framåt, men det syntes i hennes ögon.Hon pratade aldrig om detta igen. Inte med någon av oss.

Att höra detta, min gud....hur hårt är inte det för henne .. kan knappt skriva om det, får svårt att andas, de är alltför hemskt att minnas men finns ständigt där i mina tankar. Allt kommer tillbaka i fragmentbitar, minnen som jag är tvungen att skriva ner, gode gud så ont det gör..att höra...att minnas...att se..men det finns ingen annan väg.. jag måste få det ut mig och ner det i skrift.

Carola, Carola hur kände du, du sa aldrig något mer om det här, du fortsatte att planera, du kämpade vidare....efter detta också, ända tills...din kropp sa ifrån. Du ville leva.
Du pratade aldrig med mig om möjliheten om att du inte skulle få leva, du sa aldrig ett ord till mig om att du inte skulle klara det här utan att du skulle kämpa. Om du pratade med någon annan det vet jag inte för ingen sa nåt till mig. Och vem pratade med Carolas dotter om allt, till mig sa hon alltid att det här sköter jag själv med min dotter, det är jag som pratar med henne om det är nåt.

10. Hemma igen



Efter nån vecka var hon så pass bra att hon kunde åka hem men med ambulans för hon var så mager och slut. Kunde bara gå korta bitar, hemma fick syrgas installerad med en slang som räckte ända ut och även bärbara tuber. Hennes syster kom hem igen och tog hand om henne i en vecka för att avlasta mig lite och få rå om sin syster, först nu började nog hennes syster förstå att det var allvar. Ingen av oss ville ju släppa tanken på att det ändå skulle gå bra.
Jag och min ex. bestämde tid hos läkaren för samtal i jan. 2004 och frågade hur det verkligen stod till.
Läkaren sa, hon är mycket, mycket sjuk och det finns inte mycket att göra, bara försöka hålla tillbaka, vi frågade hur lång tid hon hade men han svarade, det kan jag inte säga, för det kan gå fort, det kan gå år, men 70 blir hon aldrig. Väldigt konstigt svarat. När vi berättade att hon planerade framåt hela tiden och hade planerat till augusti, blev han väldigt förvånad, men det var ju bra. Han berättade också att till nyår så hade de trott hon inte skulle klara sig men att hon svarat på behandlingen mot lunginflammation.
Vi var in till vår dotter efteråt och hon berättade att läkaren sagt detta om nyår till henne och att hon inte varit medveten själv om att det varit så nära trots att hon hade haft en upplevelse om att hon svävade ovanför sängen och såg sig själv ligga där, men hon klarade det den gången. Hon fick 4 mån till.