söndag 27 september 2009

341. Länk om att sörja

Hittade den här länken i en blogg som handlar om hur vi blir omhändertagna av samhället när vi förlorat någon när och kär. För den vidare till den som vill läsa.

http://www.dn.se/opinion/debatt/nar-doden-ovantat-slar-till-maste-de-sorjande-fa-hjalp-1.961489

lördag 26 september 2009

340. Att tro på vittra och annat småfolk=osynliga

Vad tror ni?
Detta hände mig någon gång på 80 talet.Jag hade ett porträtt på mig själv som liten och det var i storlek 18x24 och metall ram.
Det kortet förvarade jag i en låda i bokhyllan. En dag tänkte jag ta fram det kortet men kunde inte hitta det. Jag letade och drog ut alla 3 lådorna som fanns i bokhyllan men kunde inte hitta det. Så jag tog varje låda för sig ned på golvet och sorterade varje sak en och en och lade tillbaka men kunde ändå inte hitta porträttet.
Jag letade också på alla andra ställen men nej det fanns inte. Så det var bara att ge upp.
Det gick en tid och en dag skulle jag ha något från lådan som jag hade lagt porträtten och kan ni tänka er där låg porträttet överst fullt synligt.
Vi brukade säga att vittra har lånat det. Och de lägger alltid tillbaka på samma plats.
Om det hänt flera andra, jadå, och det har hänt mig några gånger till.
Man kan ju undra, vad hände då första gången var jag blind eller... tror jag inte, jag kunde omöjligt ha missat en så pass stor sak och hade dessutom gått igenom varje liten sak en i taget.
Så visst händer det konstiga saker som vi inte kan förklara.

Jag tror på händelser som inte har någon förklaring, jag tror det finns något vi inte kan se, jag tror på att vi möts igen i en bättre värld. Jag tror på återförening.

tisdag 22 september 2009

339. Hon och jag

Innan behandlig skulle Carola alltid ta blodprover först och då skulle vi till labb. Det var långa korridorer dit och jag ville vi skulle ta en rullstol så hon slapp gå men det var bara en gång jag fick gör så då var hon så svag men när vi kom till hissen efteråt och skulle upp till behandling ville hon inte åka rullstolen längre. Så vi lämnade rullstolen vid hissen.
Nästa gång vi använde rullstol var efter jul och före nyår då var hon väldigt dålig. Jag ringde avd och de reserverade en rullstol för hon ville absolut inte ta ambulans utan vill åka med mig så jag körde ända fram till
hissdörren i sjukhusgaraget och hon fick vänta några min. i min bil medan jag hämtade rullstolen och sedan in i hissen och upp till avd, där blev hon inlagd. Den gången höll vi på förlora henne hon hade vatten i lungorna igen.  Vi två var tillsammans på sjukh.denna nyårsafton som skulle bli de sista julhelgerna men det visste vi inte då.

Maj 2004 Sista ggn hon hade då åkt ambulans jag körde efter med min bil, en lördag var det, hon blev inlagd på måndag blev hon röntgad och då fick hon ligga i sin säng, jag var med hela tiden utom när de röntgade henne och det fick hon göra liggande i sängen för hon hade ingen ork med annat, vatten i lungorna igen som tömdes dagen efter, på 2:a dagen efter det, torsdag morgon förlorade jag henne för alltid. Men hon slapp i alla fall kvävas av vattnet i lungorna. Det är ju fullkomligt omöjligt att glömma nåt sånt här.

En av dessa gånger sa hon till mig att det kändes fel för det skulle inte vara så att jag skulle köra henne i rullstol utan hon skulle ta hand om mig och så borde det ju vara.

Allt detta lidande hon fick gå igenom plågar mig fortfarande, det är en jävulsk sjukdom.
Nu måste forskningen gå fortare framåt så de som drabbas av cancer slipper bli så plågade. Så klart rinner tårarna nu men trots det gått över 5 år så kan jag inte glömma något utan tvärt om de kommer upp och jag skriver ner för att få dem ut mig. Finns inget annat sätt för mig. Vet inte hur min hjärna fungerar men tiden som gått har inte gjort att jag kan lägga bakom mig sådana minnen, inte än, troligen aldrig, men jag vill minnas hur det var innan allt detta hände men jag är tydligen inte där än.

måndag 21 september 2009

338. Igen och igen

Jag har svårt att hantera olika händelser i mitt liv. De poppar upp då och då.
Förlusten av min dotter och den tiden hon var sjuk och nu efter, är det värsta av allt. Ständigt kommer det nya minnesbilder från den tiden hon var sjuk, något jag trott jag glömt kommer plötsligt , glasklart och jag kan se dem och uppleva dem på nytt som om det händer nu.Det har under de här åren efter blivit en ständigt pågående process som jag tydligen inte kan komma undan eller kontrollera fast jag försöker att tränga undan för det gör så hemskt ont och då faller jag djupt.
Men jag har slutat prata om det för andra som aldrig kan förstå för de vet inte hur det är. Man måste uppleva det själv för att förstå. Men jag har också lärt mig att det finns många som känner som jag och andra som kan handskas bättre med sitt än jag kan. Det är helt ok, så skall det ju vara också, men man får akta sig för att bli bitter och aggresiv som många blev förr därför att de aldrig fick prata för det fanns nog väldigt många som skulle ha behövt det. Idag kan vi ju genom dessa bloggar få skriva av oss våra tankar och smärta och träffa andra i samma situation.

lördag 19 september 2009

337. Branden (släkthist)

Under vintern 32-33 avverkades skogen öster om torpet i stort hela G-sjöliden ända mot hagan som följde vägen till Solbacka.
På försommaren 1933 gjorde man hyggesbränning på vissa delar av området. Man hade tillkallat mycket folk för att bränningen skulle utföras på betryggande sätt. I början gick det bra men vädret ville annorlunda. Stormen tilltog och bränningen övergick snart till okontrollerad skogsbrand. N-by låg väl skyddat vid sidan om men för oss i Solbacka var det stundtals ganska nära när branden följde vägen längs hagan. Utgången var osäker, men som ett under vände vinden och den blåste sedan från huset. Det blåste så hårt att skogen ovanför avverkningen antändes istället cirka trehundra meter mot L-ås.
När stormen lungnat sig hade flera hektar av bondskogen brunnit ner också.

Eftersläckningen tog tid och många väntade hemma hos oss. Min bror hade köpt en resegrammofon som användes flitigt som förströelse. Eftersläckningen innebar att man arbetade lagvis i flera skift och en del arbetslag fanns omedelbart gripbara i vårt hem om elden skulle blåsa upp på nytt.

Bland manskapet fanns en äldre man från L-bäcken som hette Rickard S och som sa vad som föll honom in.Ett gäng storgubbar hade föranmälts,som skulle titta på skadorna efter branden, en av dem hette Leijonhuvud.
Rickard, som allmänt kallades Rick, skulle gå och möta gubbarna uppe på G-sjöliden. Rick gick fram till Leijonhuvud tog i hand och sa: " Godag godag de e en Rick de henne - äre deg dom kall för Lejonskalln". Detta blev sedan ett slagord som alla använde var man än möttes så sa man " godag godag de_e_en Rick de henne. - - -

Förmodligen finns det fortfarande folk i bygden som väl kommer ihåg uttrycket. Sedan kom det två Jägmästare som bodde i farbror S-s bagarstuga i N-by. Hela G-sjöliden skulle mätas upp i provrutor för mark beredning,plantering och sådd av skogsfrö.Till arbetet behövdes två pojkar som skulle vara över nio år.
Den ene blev jag trots att jag inte fyllt nio och den andre blev N Karlsson från N-fors som var fem år äldre.
Den yngre Jägmästaren hette Gardell och var från Stockholm. Han hade kamera med sig och tog några bilder som han sände till oss sedan på det ena kortets baksida står det " lilla H:s första arbetsdag".

337. Fortsättn. släkthistoria 1931


Solbacka 1931

Sommaren 1931 minns jag som en solig och varm sommar. Kojan låg i ett soligt läge på en sö-sluttning av en backe med strålande utsikt.
Bara efter några månader började vi kalla platsen för " Solbacka" för att inte förväxla den med N-by.

Hösten 1930 hade vi köpt en kviga av F Filen i L-ås, den kalvade på våren 31 så vi hade en ko med oss till Solbacka.Pappa hade före flyttningen byggt en liten ladugård för ett par kor på Solbacka.

Mamma som inte tidigare sysslat med vare sig lantbruk eller boskapsskötsel hade lärt sig mjölka av sin goda vän Elma från L-ås.För oss barn var det mycket som hände första sommaren på Solbacka.
Vi fick hjälpa till med det mesta bland annat att valla våra egna djur i skogen utan att vi själva gick vilse.

I Solbacka fick vi barn även delta i arbetet med att bryta mark så att den blev odlingsbar. Vi skulle sätta potatis så havre och korn.
Första sommaren hade vi bara ett litet potatisland så pass att vi klarade oss nödtorftigt.

Pengar behövdes så pappa och min äldre bror fick börja med andra arbeten i skogen. Torpet iordningställdes på kvällar och helger. A I-sson, faster A S-s far från Trehörningen, minns jag som en snäll gammal man som var hemma och bröt mark första sommaren. Enklaste odlingsformen var myrodlingen.
Då dikades myren upp och torrlades stegvis och första sommaren sådde vi havre sedan växte gräset så vi fick foder till djuren året därpå.
1932 kom timmermannen E L från G-träsk och hjälpte pappa att timra en ny och större ladugård. Den skulle rymma fyra kor,en häst och kättar för gris och kalvar.På sommaren 1932 byggde man även väg mellan N-fors och Solbacka. Den kallades kronväg och utfördes efter anbud av flera arbetslag.Arbetet gjordes med handkraft och verktygen var spett, spade, korp och hemmagjord skottkärra med järnhjul. Ett slitsamt arbete och dåligt betalt.

fredag 18 september 2009

336. En mystisk värld

http://missmagicgirl.wordpress.com/ Denna sida tycker jag är intressant att läsa även om man inte vet hur det egentligen är.