Innan behandlig skulle Carola alltid ta blodprover först och då skulle vi till labb. Det var långa korridorer dit och jag ville vi skulle ta en rullstol så hon slapp gå men det var bara en gång jag fick gör så då var hon så svag men när vi kom till hissen efteråt och skulle upp till behandling ville hon inte åka rullstolen längre. Så vi lämnade rullstolen vid hissen.
Nästa gång vi använde rullstol var efter jul och före nyår då var hon väldigt dålig. Jag ringde avd och de reserverade en rullstol för hon ville absolut inte ta ambulans utan vill åka med mig så jag körde ända fram till
hissdörren i sjukhusgaraget och hon fick vänta några min. i min bil medan jag hämtade rullstolen och sedan in i hissen och upp till avd, där blev hon inlagd. Den gången höll vi på förlora henne hon hade vatten i lungorna igen. Vi två var tillsammans på sjukh.denna nyårsafton som skulle bli de sista julhelgerna men det visste vi inte då.
Maj 2004 Sista ggn hon hade då åkt ambulans jag körde efter med min bil, en lördag var det, hon blev inlagd på måndag blev hon röntgad och då fick hon ligga i sin säng, jag var med hela tiden utom när de röntgade henne och det fick hon göra liggande i sängen för hon hade ingen ork med annat, vatten i lungorna igen som tömdes dagen efter, på 2:a dagen efter det, torsdag morgon förlorade jag henne för alltid. Men hon slapp i alla fall kvävas av vattnet i lungorna. Det är ju fullkomligt omöjligt att glömma nåt sånt här.
En av dessa gånger sa hon till mig att det kändes fel för det skulle inte vara så att jag skulle köra henne i rullstol utan hon skulle ta hand om mig och så borde det ju vara.
Allt detta lidande hon fick gå igenom plågar mig fortfarande, det är en jävulsk sjukdom.
Nu måste forskningen gå fortare framåt så de som drabbas av cancer slipper bli så plågade. Så klart rinner tårarna nu men trots det gått över 5 år så kan jag inte glömma något utan tvärt om de kommer upp och jag skriver ner för att få dem ut mig. Finns inget annat sätt för mig. Vet inte hur min hjärna fungerar men tiden som gått har inte gjort att jag kan lägga bakom mig sådana minnen, inte än, troligen aldrig, men jag vill minnas hur det var innan allt detta hände men jag är tydligen inte där än.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
3 kommentarer:
Jag läste redan igår...hann inte svara.
Det är mycket känslor att ta in, stor oro och sorgsenhet att se sitt älskade barn lida så.
Det knyter sig i mitt hjärta.
Theo hade en vän i skolan som lämnade denna värld 10dagar efter Theo. Han led av lekuemi, talat med hans mamma. Just alla sjukhus-dagar med alla behandlingar som de går igenom, allt lidande.
Han blev 12år.
Det är stor del av din sorg också, alla sjukhus besök. Att behöva se sitt barn lida, dala mellan hopp och förtvivlan.
Det är så stora känslor som kommer över mig när jag tänker på det!
Men som du skriver...det är minnen som alltid kommer att finnas. Som måste komma upp då och då för att kunna bearbetas...du har ingen chans att komma undan. De finns ju där hela tiden hos dig...alltid..
Du är så oerhört mycket i mina tankar...Kramar från hela hjärtat.
Mimmi
Tack vännen, ja det är mycket att bearbeta. Känslor man inte rår över. Vi gör så gott vi kan och ingen kan göra något mera, för ingen kan ta bort det som hänt oss alla som förlorat en del av oss själva.Kärleken till våra barn är den största som finns.Vi delar sorg och längtan.
Kramar till dig i massor.
/Birgitta
Kram Birgitta....det är så fruktansvärt att läsa det du skriver....Det var länge sedan jag var inne på din sida nu....den lyser lika mycket av kärlek och värme som den alltid har gjort....kram Billys mamma
Skicka en kommentar