Jag har svårt att hantera olika händelser i mitt liv. De poppar upp då och då.
Förlusten av min dotter och den tiden hon var sjuk och nu efter, är det värsta av allt. Ständigt kommer det nya minnesbilder från den tiden hon var sjuk, något jag trott jag glömt kommer plötsligt , glasklart och jag kan se dem och uppleva dem på nytt som om det händer nu.Det har under de här åren efter blivit en ständigt pågående process som jag tydligen inte kan komma undan eller kontrollera fast jag försöker att tränga undan för det gör så hemskt ont och då faller jag djupt.
Men jag har slutat prata om det för andra som aldrig kan förstå för de vet inte hur det är. Man måste uppleva det själv för att förstå. Men jag har också lärt mig att det finns många som känner som jag och andra som kan handskas bättre med sitt än jag kan. Det är helt ok, så skall det ju vara också, men man får akta sig för att bli bitter och aggresiv som många blev förr därför att de aldrig fick prata för det fanns nog väldigt många som skulle ha behövt det. Idag kan vi ju genom dessa bloggar få skriva av oss våra tankar och smärta och träffa andra i samma situation.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
3 kommentarer:
Senast igår sa en person till mig...det blir väl lättare med tiden...?
Vilken tid? vad blir lättare?
Att jag aldrig mer får se min Theo vid frukostbordet?
Att jag aldrig mer får krama om honom och höra han prata?
Att jag aldrig får se honom växa upp??
Jag blir också mer och mer återhållsam att tala om när jag har mina "dagar när allt är mörkt".
Som du skriver, det är ingen idé.
Bara vi som tyvärr är drabbade vet..
Kramar i massor, du är i mina tanakr.
Du är i mina tankar ska det vara!
Tack för att du finns och delar med dig.
Tacksam att jag kan få skriva mail och dela känslor och vardagliga saker som händer.
Vi vet ju genom våra förfäder att det är många av de våra som varit med om förluster som det inte talas om.
De vi minns och älskar kan vi aldrig mista!
Kramar igen.
Sant vännen, de är för alltid en del av oss och varför skall vi vilja glömma, de är en bit av oss själva och vårt liv, det käraste vi har är våra barn. Vi behöver minnas och vi behöver tid att minnas, att lära oss leva det liv vi inte valde. Saknaden upphör aldrig.
Kramar om, fortsätt skriv mail du det stannar mellan dej och mej.
Skicka en kommentar