A heart of gold stopped beating
Two shining eyes at rest
God broke our hearts to prove
He only takes the best.
God knows you had to leave us
But you did not go alone
For part of us went with you
The day he took you home.
To some you are forgotten
To others just part of the past
But to us who loved and lost you
The memory will always last
Anonymous
Ett hjärta av guld slutade slå
två glänsande ögon slöts
Gud krossade våra hjärtan för att bevisa
att han alltid tog de bästa
Gud visste du måste lämna oss
men du gick inte ensam
för en del av oss går med dig
den dag han tog dig hem.
För en del är du glömd
för andra en del av gårdagen
men för oss som älskar dig och förlorade dej
finns alltid minnen kvar
Anonym
To Those I Love and Those Who Love Me
(Author Unknown)
When I am gone, release me, let me go,
I have so many things to see and do,
You mustn't tie yourself to me with tears.
Be happy that we had so many years.
I gave you my love, You can only guess,
How much you gave to me in happiness.
I thank you for the love you each have shown,
But now it is time I travel alone.
So greive a while for if grieve you must,
then let your grief be, comforted by trust.
It's only for awhile that we must part,
so bless the memories within your heart.
I won't be far away, for life goes on.
So if you need me, call and I will come.
Though you can't see or touch me, I'll be near.
And if you listen with your heart, you'll hear,
All of my love around you, soft and clear.
And then, when you must come this way alone,
I'll greet you with a smile, and say,.......
"Welcome Home"
fredag 20 februari 2009
torsdag 19 februari 2009
204. Läser en blogg om Sabinas kamp
Jag läser bloggen Sabinas kamp, och jag kan bara säga det är hjärtslitande och jag känner igen många delar där som min dotter gick igenom även om de inte har samma typ av cancer så skiljer sig inte behandligen så mycket, och de verkningar den har på kroppen hur livet sakta rinner ut.
Jag hoppas och ber verkligen att hon skall klara detta och att den nya behandlingen skall ge henne mycket mera tid. Hela jag gråter för hennes skull och den kamp hon kämpar m fl.
Carola min dotter, ordnade också om det skulle hända att hon inte skulle klara detta genom att se till alla försäkringar och sånt när det gällde sin dotter, sina hundar, sin villa, mm.
Kan man annat än beundra och gråta inför dessa personers lidande och ändå stora styrka och hoppet framför allt som vi aldrig får tappa, ingen av oss.
Detta är verkligheten för dem och anhöriga och vi måste vara medvetna om att det kan hända vem som helst men vi hoppas och ber att det skall komma nya behandlingar som hjälper. Det måste gå fortare framåt med forskningen. Jag skänker pengar regelbundet 3-4 gånger om året.
Jag har en direktlänk till hennes blogg på höger sida under "Länkar till andra bloggare".
Jag hoppas och ber verkligen att hon skall klara detta och att den nya behandlingen skall ge henne mycket mera tid. Hela jag gråter för hennes skull och den kamp hon kämpar m fl.
Carola min dotter, ordnade också om det skulle hända att hon inte skulle klara detta genom att se till alla försäkringar och sånt när det gällde sin dotter, sina hundar, sin villa, mm.
Kan man annat än beundra och gråta inför dessa personers lidande och ändå stora styrka och hoppet framför allt som vi aldrig får tappa, ingen av oss.
Detta är verkligheten för dem och anhöriga och vi måste vara medvetna om att det kan hända vem som helst men vi hoppas och ber att det skall komma nya behandlingar som hjälper. Det måste gå fortare framåt med forskningen. Jag skänker pengar regelbundet 3-4 gånger om året.
Jag har en direktlänk till hennes blogg på höger sida under "Länkar till andra bloggare".
203. Den första drömmen om min dotter
Den första drömmen jag hade efter min dotters bortgång i maj 2004. Har hört att det inte alls är ovanligt att man inte drömmer om personen på mycket länge. Att jag kommer ihåg drömmarna beror på att jag genast skrev ned dem när jag vaknat och lugnat mig något, exakt alla moment i en dröm är svåra beskriva.
Första Drömmen någon gång början 2005
Kommer inte ihåg exakt datum när jag drömde detta men det tog
väldigt lång tid då jag inte drömde om Carola alls.
Drömde inget under den tid hon var sjuk som jag kommer ihåg.
Vi var ute och åkte bil, hennes, hon körde, bara jag var med, jag kunde bara se henne från sidan och bakifrån. Det var svårt med parkeringsplats.
Vi åkte på en väg, typ mindre väg med skog, fick möte, körde väldigt nära, bilarna strök nästan mot varandra men det gick bra, hon sa aldrig något och det var så konstigt tyckte jag.
En förklaring till drömmen kan vara att jag alltid körde henne till hennes behandlingar och satt med henne hela tiden.
Men jag var glad att jag äntligen fick en dröm om henne för jag ville så gärna hon skulle komma till mig i drömmen.
Första Drömmen någon gång början 2005
Kommer inte ihåg exakt datum när jag drömde detta men det tog
väldigt lång tid då jag inte drömde om Carola alls.
Drömde inget under den tid hon var sjuk som jag kommer ihåg.
Vi var ute och åkte bil, hennes, hon körde, bara jag var med, jag kunde bara se henne från sidan och bakifrån. Det var svårt med parkeringsplats.
Vi åkte på en väg, typ mindre väg med skog, fick möte, körde väldigt nära, bilarna strök nästan mot varandra men det gick bra, hon sa aldrig något och det var så konstigt tyckte jag.
En förklaring till drömmen kan vara att jag alltid körde henne till hennes behandlingar och satt med henne hela tiden.
Men jag var glad att jag äntligen fick en dröm om henne för jag ville så gärna hon skulle komma till mig i drömmen.
onsdag 18 februari 2009
202. En bland de första drömmarna
Dröm om Carola natten 10-11 april 2006 mellan. 02.00-04.00
Var i ett hus och jag ropade hela tiden på Carola, visste hon fanns i en annan värld jag kallade hela tiden på henne, hon kom motvilligt,sa inget bara svävade omkr.Min äldsta dotter kom svävande också men jag sa du lever, du måste gå tillbaks till de levande. Och hon försvann.
Carola försvann också efter en liten stund så jag började ropa igen hela tiden, så låg hon plötsligt bredvid mig i sängen jag höll i hennes handled, så ropade
jag på min mamma, sa hon skulle komma och se att Carola var där men hon kunde inte se henne, men Carola började försvinna, hennes gestalt blev bara tunnare och tunnare, jag höll fortfarande i hennes handled som blev så tunn och genomskinlig. Hon sa inget kändes som hon inte kunde eller ville stanna. Så var hon borta igen och jag vaknade och tyckte jag fortfarande höll hennes handled i min. Jag skakade i hela kroppen och storgrät, var så hemskt, jag kunde inte hålla henne kvar, fast jag försökte.
Men jag såg hela henne i drömmen hon hade en ljusblå lång klänning på sig men hon var inte i vår värld längre.
Saknaden är så enormt stor och drömmen så verklig, men jag visste att det inte gick att hålla henne kvar, ont, ont gör det. Prata med mig min älskade dotter säg att du har det bra. Du är så långt borta.
Den här dikten fick jag av en vän.
Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner.
Det finns ingen ros så vacker
som minnena av dig
(Maud Larsson, Älvsbyn)
Var i ett hus och jag ropade hela tiden på Carola, visste hon fanns i en annan värld jag kallade hela tiden på henne, hon kom motvilligt,sa inget bara svävade omkr.Min äldsta dotter kom svävande också men jag sa du lever, du måste gå tillbaks till de levande. Och hon försvann.
Carola försvann också efter en liten stund så jag började ropa igen hela tiden, så låg hon plötsligt bredvid mig i sängen jag höll i hennes handled, så ropade
jag på min mamma, sa hon skulle komma och se att Carola var där men hon kunde inte se henne, men Carola började försvinna, hennes gestalt blev bara tunnare och tunnare, jag höll fortfarande i hennes handled som blev så tunn och genomskinlig. Hon sa inget kändes som hon inte kunde eller ville stanna. Så var hon borta igen och jag vaknade och tyckte jag fortfarande höll hennes handled i min. Jag skakade i hela kroppen och storgrät, var så hemskt, jag kunde inte hålla henne kvar, fast jag försökte.
Men jag såg hela henne i drömmen hon hade en ljusblå lång klänning på sig men hon var inte i vår värld längre.
Saknaden är så enormt stor och drömmen så verklig, men jag visste att det inte gick att hålla henne kvar, ont, ont gör det. Prata med mig min älskade dotter säg att du har det bra. Du är så långt borta.
Den här dikten fick jag av en vän.
Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner.
Det finns ingen ros så vacker
som minnena av dig
(Maud Larsson, Älvsbyn)
201. Nya länkar
Jag har lagt till nya länkar som handlar om några personers kamp mot cancern. Där kan man följa personen själv och från en anhörig, det beskriver den kamp som även min dotter hade.
Jag hoppas verkligen det kommer nya metoder för denna sjukdom, för min dotter är det för sent men jag känner verkligen för dem som blir drabbade.
Länknamn.
Sabinas kamp
nellymamman
Lotta cancerpatient "Vimmelmamman"
Jag hoppas verkligen det kommer nya metoder för denna sjukdom, för min dotter är det för sent men jag känner verkligen för dem som blir drabbade.
Länknamn.
Sabinas kamp
nellymamman
Lotta cancerpatient "Vimmelmamman"
tisdag 17 februari 2009
200. Nu är det gjort
Började dagen med att köra mamma och åkte samtidigt och handlade lite. 10 minus grader idag. Överkomligt men för kallt för min smak mer än minus 5 vill jag inte ha. Men vädret rår man inte över, liksom så mycket annat. Ödet kallas det visst.
Så bestämde jag mig för att slutföra sorteringen av min dotters kläder, så jag bar ner det som var klart och stod där nere och sorterade resten, om nån kommit dit hade de nog blivit rädda, för där stod jag och snorade och andades tungt hela tiden och kämpade på, jag klarade det knappt, ville bara stänga och fly. 3 plastbackar står där med kläder jag inte kan förmå mig att kasta. 4 svarta plastsäckar med kläder som skall bort.
Jag har gjort det som jag fasat så för, andra mammor i den här situationen förstår hur hemskt svårt det är att vara tvingad att göra sånt här efter sitt barn. Nån gång måste det ju ske men bara när man själv kan och orkar. Visst kan man be om hjälp men för min del vill jag göra det själv det skulle inte kännas rätt för mig annars.
Nu behöver jag inte gruva mera men visst jag kommer att se dessa backar varje gång jag går dit men det måste väl ändå bli lite lättare för varje gång eller... ja, det får tiden utvisa.
Nu gäller att läka ihop lite igen och få lite kraft.
Så bestämde jag mig för att slutföra sorteringen av min dotters kläder, så jag bar ner det som var klart och stod där nere och sorterade resten, om nån kommit dit hade de nog blivit rädda, för där stod jag och snorade och andades tungt hela tiden och kämpade på, jag klarade det knappt, ville bara stänga och fly. 3 plastbackar står där med kläder jag inte kan förmå mig att kasta. 4 svarta plastsäckar med kläder som skall bort.
Jag har gjort det som jag fasat så för, andra mammor i den här situationen förstår hur hemskt svårt det är att vara tvingad att göra sånt här efter sitt barn. Nån gång måste det ju ske men bara när man själv kan och orkar. Visst kan man be om hjälp men för min del vill jag göra det själv det skulle inte kännas rätt för mig annars.
Nu behöver jag inte gruva mera men visst jag kommer att se dessa backar varje gång jag går dit men det måste väl ändå bli lite lättare för varje gång eller... ja, det får tiden utvisa.
Nu gäller att läka ihop lite igen och få lite kraft.
måndag 16 februari 2009
199. Ingen nåd, ingen tröst.
Åh jesus kristus varför hände detta. Ingen nåd, ingen tröst.
Gick ner till källaren med säckar med Carolas kläder som skall kastas, öppnar de 2 kartonger som står kvar där.
Båda med ytterkläder jackorna och annat, jag hänger upp jackorna på klädhängare och den klädstång som finns där, de är snygga, fina och är Carolas. Gråten värker i halsen, i hela kroppen,jag kämpar och kämpar för att inte gråta hysteriskt, måste stanna där en stund, för att lugna mig lite, torka de tårar som ändå rinner,gud så jag kämpar, måste lugna mig innan jag går uppför trapporna till min lägenhet. Darrar i hela kroppen.
Det står flera plastbackar i rummet som skall ner så småningom.Dem skall jag spara. Några kartonger som jag tömt skall också ner i källaren, men måste vänta, huvudet värker, hela kroppen värker, måste, måste lugna ner mig. Det är en jävulsk smärta, hjärtat dunkar hårt. Jag har ingenstanns att ta vägen.
Snart i maj, den 6 maj är det 5 år sedan hon måste lämna oss, den dag då hon gick, den dag då vi lade henne till vila, den dag då det är morsdag, den dag hon föddes, allt just denna månad, smärtan är inte mindre, känns så tungt, så tungt, hennes liv här, vart tog det vägen, intalar mig själv mot bättre vetande, hon kommer tillbaka,hon behöver kläderna. Ja, jag är slagen i spillror, gång på gång och ändå går dagarna vidare, sanslöst är det. Hur kan ett liv bara försvinna och bara kläder, foton och minnen finnas kvar, hon måste finnas nån stans, något annat tror jag inte på.
Så blir det då att igen och igen kravla sig upp ur smärtans mörka dal.
Där är alltid is och halkan kvar och det är så lätt att halka ner och ramla. Måste tänka på dem som finns runt mig dem jag har här, de som jag också har så kär.
För mig är det bättre att få det gjort för det har legat och grott så länge och jag har undvikit det, tänkt jag har all tid att göra det men hur vet jag det, det kanske inte finns tid. Så svarta tankar har jag nu men det blir ljusare igen, en dag, dagar då jag kan må så mycket bättre än så här, till och med veckor. I morgon får jag börja på nytt igen få nåt nytt att lyfta upp mig med. Och tron på att vi ses igen.
Gick ner till källaren med säckar med Carolas kläder som skall kastas, öppnar de 2 kartonger som står kvar där.
Båda med ytterkläder jackorna och annat, jag hänger upp jackorna på klädhängare och den klädstång som finns där, de är snygga, fina och är Carolas. Gråten värker i halsen, i hela kroppen,jag kämpar och kämpar för att inte gråta hysteriskt, måste stanna där en stund, för att lugna mig lite, torka de tårar som ändå rinner,gud så jag kämpar, måste lugna mig innan jag går uppför trapporna till min lägenhet. Darrar i hela kroppen.
Det står flera plastbackar i rummet som skall ner så småningom.Dem skall jag spara. Några kartonger som jag tömt skall också ner i källaren, men måste vänta, huvudet värker, hela kroppen värker, måste, måste lugna ner mig. Det är en jävulsk smärta, hjärtat dunkar hårt. Jag har ingenstanns att ta vägen.
Snart i maj, den 6 maj är det 5 år sedan hon måste lämna oss, den dag då hon gick, den dag då vi lade henne till vila, den dag då det är morsdag, den dag hon föddes, allt just denna månad, smärtan är inte mindre, känns så tungt, så tungt, hennes liv här, vart tog det vägen, intalar mig själv mot bättre vetande, hon kommer tillbaka,hon behöver kläderna. Ja, jag är slagen i spillror, gång på gång och ändå går dagarna vidare, sanslöst är det. Hur kan ett liv bara försvinna och bara kläder, foton och minnen finnas kvar, hon måste finnas nån stans, något annat tror jag inte på.
Så blir det då att igen och igen kravla sig upp ur smärtans mörka dal.
Där är alltid is och halkan kvar och det är så lätt att halka ner och ramla. Måste tänka på dem som finns runt mig dem jag har här, de som jag också har så kär.
För mig är det bättre att få det gjort för det har legat och grott så länge och jag har undvikit det, tänkt jag har all tid att göra det men hur vet jag det, det kanske inte finns tid. Så svarta tankar har jag nu men det blir ljusare igen, en dag, dagar då jag kan må så mycket bättre än så här, till och med veckor. I morgon får jag börja på nytt igen få nåt nytt att lyfta upp mig med. Och tron på att vi ses igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
