måndag 16 februari 2009

199. Ingen nåd, ingen tröst.

Åh jesus kristus varför hände detta. Ingen nåd, ingen tröst.
Gick ner till källaren med säckar med Carolas kläder som skall kastas, öppnar de 2 kartonger som står kvar där.
Båda med ytterkläder jackorna och annat, jag hänger upp jackorna på klädhängare och den klädstång som finns där, de är snygga, fina och är Carolas. Gråten värker i halsen, i hela kroppen,jag kämpar och kämpar för att inte gråta hysteriskt, måste stanna där en stund, för att lugna mig lite, torka de tårar som ändå rinner,gud så jag kämpar, måste lugna mig innan jag går uppför trapporna till min lägenhet. Darrar i hela kroppen.

Det står flera plastbackar i rummet som skall ner så småningom.Dem skall jag spara. Några kartonger som jag tömt skall också ner i källaren, men måste vänta, huvudet värker, hela kroppen värker, måste, måste lugna ner mig. Det är en jävulsk smärta, hjärtat dunkar hårt. Jag har ingenstanns att ta vägen.
Snart i maj, den 6 maj är det 5 år sedan hon måste lämna oss, den dag då hon gick, den dag då vi lade henne till vila, den dag då det är morsdag, den dag hon föddes, allt just denna månad, smärtan är inte mindre, känns så tungt, så tungt, hennes liv här, vart tog det vägen, intalar mig själv mot bättre vetande, hon kommer tillbaka,hon behöver kläderna. Ja, jag är slagen i spillror, gång på gång och ändå går dagarna vidare, sanslöst är det. Hur kan ett liv bara försvinna och bara kläder, foton och minnen finnas kvar, hon måste finnas nån stans, något annat tror jag inte på.

Så blir det då att igen och igen kravla sig upp ur smärtans mörka dal.
Där är alltid is och halkan kvar och det är så lätt att halka ner och ramla. Måste tänka på dem som finns runt mig dem jag har här, de som jag också har så kär.
För mig är det bättre att få det gjort för det har legat och grott så länge och jag har undvikit det, tänkt jag har all tid att göra det men hur vet jag det, det kanske inte finns tid. Så svarta tankar har jag nu men det blir ljusare igen, en dag, dagar då jag kan må så mycket bättre än så här, till och med veckor. I morgon får jag börja på nytt igen få nåt nytt att lyfta upp mig med. Och tron på att vi ses igen.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Karin i affären där jag jobbar har ju en kille där från Stockholm som hjälper henne med.
Igår frågade jag honom om han tror på Andra sidan.
Han svarade mig "tror" och tittade på mig som om jag inte var klok!
Sen sa han "jag vet"!
Det kom kunder sen så vi kunde inte utveckla vårt samtal men idag ska jag minsann ta reda på vad han menade.
jag återkommer om det.

Kram Birgitta!

Anonym sa...

Kramar om Dej i tanken.
Så mycket svåra saker vi måste ta tag i.
Det går verkligen upp och ner i livets berg och dalbana.
Tänker på Dej och hoppas du kan finna något som ger dig lite ro och styrka.
Varma kramar och tankar till dej!

Hervor, Jörgens mamma

Anonym sa...

Sus
Spännande att få veta vad han varit med om. Vill ju veta jag också.
Varm Kram Sus

Hervor
Tack för tanken. Ja du det är rent ut sagt omänskligt svårt.
Ro och styrka behövs i stora mått. Tänker på dig också ska du veta
Varm kram från mig till dig också.

Tojjan... sa...

Klart att ni kommer att ses igen, du och Carola! Våga inte tro något annat! Hämta stöd och kraft i den tron, för jag vet att du vet, att ni ska ses...

//Kram Tojjan