torsdag 19 februari 2009

203. Den första drömmen om min dotter

Den första drömmen jag hade efter min dotters bortgång i maj 2004. Har hört att det inte alls är ovanligt att man inte drömmer om personen på mycket länge. Att jag kommer ihåg drömmarna beror på att jag genast skrev ned dem när jag vaknat och lugnat mig något, exakt alla moment i en dröm är svåra beskriva.

Första Drömmen någon gång början 2005
Kommer inte ihåg exakt datum när jag drömde detta men det tog
väldigt lång tid då jag inte drömde om Carola alls.
Drömde inget under den tid hon var sjuk som jag kommer ihåg.

Vi var ute och åkte bil, hennes, hon körde, bara jag var med, jag kunde bara se henne från sidan och bakifrån. Det var svårt med parkeringsplats.
Vi åkte på en väg, typ mindre väg med skog, fick möte, körde väldigt nära, bilarna strök nästan mot varandra men det gick bra, hon sa aldrig något och det var så konstigt tyckte jag.

En förklaring till drömmen kan vara att jag alltid körde henne till hennes behandlingar och satt med henne hela tiden.
Men jag var glad att jag äntligen fick en dröm om henne för jag ville så gärna hon skulle komma till mig i drömmen.

onsdag 18 februari 2009

202. En bland de första drömmarna

Dröm om Carola natten 10-11 april 2006 mellan. 02.00-04.00

Var i ett hus och jag ropade hela tiden på Carola, visste hon fanns i en annan värld jag kallade hela tiden på henne, hon kom motvilligt,sa inget bara svävade omkr.Min äldsta dotter kom svävande också men jag sa du lever, du måste gå tillbaks till de levande. Och hon försvann.
Carola försvann också efter en liten stund så jag började ropa igen hela tiden, så låg hon plötsligt bredvid mig i sängen jag höll i hennes handled, så ropade
jag på min mamma, sa hon skulle komma och se att Carola var där men hon kunde inte se henne, men Carola började försvinna, hennes gestalt blev bara tunnare och tunnare, jag höll fortfarande i hennes handled som blev så tunn och genomskinlig. Hon sa inget kändes som hon inte kunde eller ville stanna. Så var hon borta igen och jag vaknade och tyckte jag fortfarande höll hennes handled i min. Jag skakade i hela kroppen och storgrät, var så hemskt, jag kunde inte hålla henne kvar, fast jag försökte.

Men jag såg hela henne i drömmen hon hade en ljusblå lång klänning på sig men hon var inte i vår värld längre.
Saknaden är så enormt stor och drömmen så verklig, men jag visste att det inte gick att hålla henne kvar, ont, ont gör det. Prata med mig min älskade dotter säg att du har det bra. Du är så långt borta.

Den här dikten fick jag av en vän.

Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner.
Det finns ingen ros så vacker
som minnena av dig
(Maud Larsson, Älvsbyn)

201. Nya länkar

Jag har lagt till nya länkar som handlar om några personers kamp mot cancern. Där kan man följa personen själv och från en anhörig, det beskriver den kamp som även min dotter hade.
Jag hoppas verkligen det kommer nya metoder för denna sjukdom, för min dotter är det för sent men jag känner verkligen för dem som blir drabbade.

Länknamn.
Sabinas kamp
nellymamman
Lotta cancerpatient "Vimmelmamman"

tisdag 17 februari 2009

200. Nu är det gjort

Började dagen med att köra mamma och åkte samtidigt och handlade lite. 10 minus grader idag. Överkomligt men för kallt för min smak mer än minus 5 vill jag inte ha. Men vädret rår man inte över, liksom så mycket annat. Ödet kallas det visst.

Så bestämde jag mig för att slutföra sorteringen av min dotters kläder, så jag bar ner det som var klart och stod där nere och sorterade resten, om nån kommit dit hade de nog blivit rädda, för där stod jag och snorade och andades tungt hela tiden och kämpade på, jag klarade det knappt, ville bara stänga och fly. 3 plastbackar står där med kläder jag inte kan förmå mig att kasta. 4 svarta plastsäckar med kläder som skall bort.
Jag har gjort det som jag fasat så för, andra mammor i den här situationen förstår hur hemskt svårt det är att vara tvingad att göra sånt här efter sitt barn. Nån gång måste det ju ske men bara när man själv kan och orkar. Visst kan man be om hjälp men för min del vill jag göra det själv det skulle inte kännas rätt för mig annars.
Nu behöver jag inte gruva mera men visst jag kommer att se dessa backar varje gång jag går dit men det måste väl ändå bli lite lättare för varje gång eller... ja, det får tiden utvisa.
Nu gäller att läka ihop lite igen och få lite kraft.

måndag 16 februari 2009

199. Ingen nåd, ingen tröst.

Åh jesus kristus varför hände detta. Ingen nåd, ingen tröst.
Gick ner till källaren med säckar med Carolas kläder som skall kastas, öppnar de 2 kartonger som står kvar där.
Båda med ytterkläder jackorna och annat, jag hänger upp jackorna på klädhängare och den klädstång som finns där, de är snygga, fina och är Carolas. Gråten värker i halsen, i hela kroppen,jag kämpar och kämpar för att inte gråta hysteriskt, måste stanna där en stund, för att lugna mig lite, torka de tårar som ändå rinner,gud så jag kämpar, måste lugna mig innan jag går uppför trapporna till min lägenhet. Darrar i hela kroppen.

Det står flera plastbackar i rummet som skall ner så småningom.Dem skall jag spara. Några kartonger som jag tömt skall också ner i källaren, men måste vänta, huvudet värker, hela kroppen värker, måste, måste lugna ner mig. Det är en jävulsk smärta, hjärtat dunkar hårt. Jag har ingenstanns att ta vägen.
Snart i maj, den 6 maj är det 5 år sedan hon måste lämna oss, den dag då hon gick, den dag då vi lade henne till vila, den dag då det är morsdag, den dag hon föddes, allt just denna månad, smärtan är inte mindre, känns så tungt, så tungt, hennes liv här, vart tog det vägen, intalar mig själv mot bättre vetande, hon kommer tillbaka,hon behöver kläderna. Ja, jag är slagen i spillror, gång på gång och ändå går dagarna vidare, sanslöst är det. Hur kan ett liv bara försvinna och bara kläder, foton och minnen finnas kvar, hon måste finnas nån stans, något annat tror jag inte på.

Så blir det då att igen och igen kravla sig upp ur smärtans mörka dal.
Där är alltid is och halkan kvar och det är så lätt att halka ner och ramla. Måste tänka på dem som finns runt mig dem jag har här, de som jag också har så kär.
För mig är det bättre att få det gjort för det har legat och grott så länge och jag har undvikit det, tänkt jag har all tid att göra det men hur vet jag det, det kanske inte finns tid. Så svarta tankar har jag nu men det blir ljusare igen, en dag, dagar då jag kan må så mycket bättre än så här, till och med veckor. I morgon får jag börja på nytt igen få nåt nytt att lyfta upp mig med. Och tron på att vi ses igen.

söndag 15 februari 2009

189. Kallt kallt

Jaha, så var det slut med det mildare vädret bara -4-5 gr har det varit några dar och sol.
Men nu i kväll är det -9 gr och det skall bli jätte kallt sa de på tv.
Tänk om man kunde ta barn och barnbarn och flytta till värmen under den kallaste perioden.
Inte har man precis nån lust att sticka ut näsan utanför dörren.

Har sorterat lite av min Carolas kläder och det är så jobbigt tårefloderna kommer obönhörligt och minnen som finns bland dem. Men jag sparar en hel del kan inte förmå mig att kasta, kanske kan en del komma till användning inom familjen.
Jag snusar på plaggen och känner hur overkligt det är. Jag kan omöjligt fatta allt.
Men känner på samma gång en närhet. Hon finns i varje plagg. Man kan tycka det är bara kläder men det är ju ett liv de representerar, ett liv som inte fick fortsätta till ålderns höst, som inte vi kan följa nu men jag tror hon kan följa oss. Måste tro för att finna meningen med livet.

fredag 13 februari 2009

188. Något mildare idag sol

Trodde jag skulle ha mera ont i kroppen efter allt krypande och sittande på golvet igår med min lilla sondotter men det känns ganska bra.
Tog fram borrmaskinen och borrade små hål i sladdlisten och väggen för att skruva fast den, går inte att bara använda klister remsan som finns på den, finns inte så raka väggar.
Borra i betong är svettigt och inte alls så lätt, kommer man fel är det hopplöst och då måste man prova ett nytt ställe, inte alls kul med hålen men som tur är döljer listen dem, får plugga igen dem som inte kan döljas.
Så nu kunde jag stoppa in sladdarna riktigt, är så hemskt fult med alla dessa sladdar men jag har inga val när uttagen ligger i andra änden av lägenheten så det blir metervis av sladdar. I övrigt har det varit rätt fint ute med sol och bara -7 gr.
Har inte ens varit utanför dörren idag öppnade balkongdörren istället, fniss.