Jaha, så var det slut med det mildare vädret bara -4-5 gr har det varit några dar och sol.
Men nu i kväll är det -9 gr och det skall bli jätte kallt sa de på tv.
Tänk om man kunde ta barn och barnbarn och flytta till värmen under den kallaste perioden.
Inte har man precis nån lust att sticka ut näsan utanför dörren.
Har sorterat lite av min Carolas kläder och det är så jobbigt tårefloderna kommer obönhörligt och minnen som finns bland dem. Men jag sparar en hel del kan inte förmå mig att kasta, kanske kan en del komma till användning inom familjen.
Jag snusar på plaggen och känner hur overkligt det är. Jag kan omöjligt fatta allt.
Men känner på samma gång en närhet. Hon finns i varje plagg. Man kan tycka det är bara kläder men det är ju ett liv de representerar, ett liv som inte fick fortsätta till ålderns höst, som inte vi kan följa nu men jag tror hon kan följa oss. Måste tro för att finna meningen med livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
3 kommentarer:
Ja inte är det lätt, kläder är ju så personliga.
Mickes klädsäck har stått i sovrummet snart 1½ år men det är bara halva kvar nu.
Jag använder några tröjor själv sen gav jag hans flickvän en hel del häromsist, jag vill inte heller kasta nåt.
Lukta på dom är man ju absolut tvungen till.
Kram Birgitta!
Det är så svårt att ta bort kläderna. När vi flyttade från våran gård så var vi tvugna att sortera bort det mesta av Jörgens kläder, men vad ont det gjorde!
En del av kläderna, som jag absolut inte kunde sortera bort, finns nu nerpackade i en stor flyttkartong. Jag har inte vågat öppna den på länge, är rädd för mina känslor då.
Tänk att det drygt 4 år efter katastrofen fortfarande är så svårt och ofattbart.
Kram till Dej, Birgitta och hoppas Du får en så bra dag som det går
Hervor, Jörgens mamma
Min mamma hjälpte mig att plocka ner min Theos kläder när vi flyttade. Det blev för mycket med både minnen och lukt.
Jag har också sparat kläder, Theos lillasyster börjar nu kunna ha en del tröjor. Själv tränger jag ut Theos mysiga fårtofflor, vi hade nästan lika stora fötter.
Det känns så starkt när jag bär något som är hans.
Men jag har inte heller orkat tittat i den stora plastsäcken som innehåller Theos kläder.
Är rädd för alla känslor och minnen.
Alla hans saker står lite här och där i hela huset.
Som min kloka dotter sa...Theo kan väl bo överallt!
Många många kramar till dig.
Skicka en kommentar