lördag 13 mars 2010

423. Födelsedag och många tankar

I onsdags fyllde Carolas dotter 22 (mitt barnbarn) och nu på Söndag skall vi uppvakta henne. Hon jobbar så mycket att det blir denna Söndag och så har de (hon och sambon) flyttat in i sitt hus för snart 2 veckor sedan så hon har en del att göra. 2 hundar och 2 katter har hon så då behövs ett hus med trädgård för hundarna.
Carolas villa finns fortfarande kvar, där bor min dottersdotters pappa. Det känns faktiskt väldigt bra att det huset finns kvar, på nåt vis kan jag då låssas att hon bor där också, när allt är som svårast annars skulle det kännas som att utplåna alla spår och de drömmar hon hade, även om de aldrig blir någon fortsättning där för hennes del. Carolas energi finns i det huset. Jag kan känna den och nästan ta på den. Det ger mig en viss trygghet det kan låta konstigt men så är det.

Jag bakar tårtan som jag gjort åren efter hennes mors bortgång, samma som hennes mamma alltid gjort. Jag glömmer aldrig den dagen Carola skulle få sin dotter, sitt först och enda barn. Först kom de hem till mig och min man och lämnade hunden innan de åkte in till förlossningen. Jag hann få telefon att det blev en dotter  innan jag skulle åka till arbetet. Det tog bara 3 timmar för henne så där är hon likadan som jag. Mitt första barn tog 9 timmar,när jag fick Carola tog det bara 2 timmar och så mitt yngsta barn 1 timma. Tur det varit nära till förlossningen.

Fastän jag mått rätt bra senaste tiden så känns det verkligen vid alla dessa tillfällen då det är någons födelsedag och andra helger, när det är något som påminner och det finns ju många sådana tillfällen, då blir det extra jobbigt.
Jo då, jag har mina gråt attacker som kommer nästan varje dag, pang på, så dyker det upp ett minne och saknaden blir så stark men de är kortare gråt stunder nu på nåt vis har det låst sig kan inte riktigt stormgråta som jag skulle behöva men tankarna finns alltid med henne hela tiden varje dag. Tankarna finns ju givetvis hos mina övriga barn och barnbarn också.
Det här är min dotter Carola och mitt barnbarn vid unjefär samma ålder, kring 14-15 års ålder. Nog kan man se de är mor och dotter.

lördag 6 mars 2010

422. Den 6:e

Idag är det den 6:e mars, om 2 månader är det 6 år som den värsta, fasansfullaste och det absolut smärtsammaste och mörkaste mörka dagen i mitt liv. Den dagen jag förlorade min dotter för att aldrig mera få henne tillbaka. Jag föll rakt ned i det svarta hålet och det har tagit lång, lång tid att kravla mig upp.
De här åren har jag gått som i en overklighet, mitt i all verklighet, förstår inte, kan inte förstå att hon inte finns här mer med oss. Att man kan må så dåligt och ändå överleva är en gåta men jag har överlevt mycket tack vare mina barn och barnbarn, vänner och andra. Gång på gång har jag varit nere i mörkret, jag kan inte någon mening i det som skett och kan inte se meningen med det nu heller men jag kan se ljusare på tillvaron. Jag måste helt enkelt finna mig i det som hände, för jag kan inte göra något för att ändra på det.
Jag får vara tacksam för de år vi fick tillsammans, med så många minnen som vi fått och den dotter hon har och som är en del av henne, en gåva. Jag har också fått ett nytt barnbarn för 2 år sedan, en ny gåva, det är stort. Jag sörjer att min dotter inte fick vara här och träffa sin brorsdotter och det barnet aldrig får träffa sin faster.
Saknaden är så stark att det inte finns ord för den. Den finns där ständigt, varje dag och så förblir det, det går inte att glömma sitt barn, det är fullkomligt absurt att tro nåt sånt. Hon finns här i mig, med mig ständigt.

Jag får flera foton av hennes vänner och minnen som de kan berätta för mig, det är så stort för mig och oerhört värdefullt.

Ja, jag samlar på bilder och fotar mina barn och barnbarn och övrig släkt för jag vet ju att man aldrig kan förutse hur morgondagen blir, att aldrig ta något för givet.

421. Våren på väg eller

Tänk nu har vi haft 3 dagar i rad med solsken. Härligt, man lever upp känns som det finns hopp om att en vår kommer så småningom i år också. Det droppar från taken om än det är nån grad kallt och mycket snö.
Lusten att göra nåt kommer. Att sitta på den inglasade balkongen där det blir varm när solen skiner.
Städa känns lite roligare och ett måste för solen avslöjar en del, tur jag känner för det, rensa i lådor och annat man samlar på sig. Tänk det tar aldrig slut man är som en ekorre.

tisdag 2 mars 2010

420. Skandaler

Har ni lyssnat på nyheterna idag där de berättar om en ung mamma som förlorat sin lille son, sitt barn och eftersom hon inte dagen efter hade meddelat till försäkringskassan så var hon inte berättigad till ersättning. Det är skandal hur myndigheter beter sig till sörjande föräldrar. Fick inte heller någon hjälp av lagstiftn. Omänskligt och totalt utan känslor har dessa myndigheter som skall vara oss till hjälp men som praktiskt taget driver oss in i mörkaste mörka tills vi inte orkar leva mera.
Det blir bara värre och värre.
Så har vi då detta med polischef, mm, som har förgripit sig på barn. Jag blir fullkomligt rasande på dessa hemska odjur, de som återigen skall "hjälpa" driver i stället dessa stackars drabbade närmare avgrunden.
Kastrering borde det bli de är ändå ett lindrigt straff mot vad dessa barn fått utstå. Men straffet blir väl som alltid i detta land lindrigt om nåt alls. Fy för den lede, säger jag.

lördag 27 februari 2010

419. Föräldrars sorg

Föräldrar som har upplevt förlusten av ett barn berättar om en alldeles speciell sorg. Det är så helt emot naturens ordning att ett barn dör före sina föräldrar, att det vore märkvärdigt om det inte satte djupa spår. Barn som har fått sina föräldrars gränslösa kärlek kan komma att lämna efter sig en gränslös sorg, ett sår som bara läker delvis.

När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom hämtar man sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben. Hela livet har förändrats.

Sorgearbetet är ett tungt arbete. Förutom tid, avskildhet och ro behöver man kraft för att orka igenom det. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova. Ensam är inte stark. Man behöver hjälp av andra. Mest av allt behöver man någon som lyssnar. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen för en tid, men så snart det går måste man ge sig tid att sörja.

Det kan ta flera år innan man hittat ett nytt sätt att leva, innan man fått tillbaka tilliten till livet. Ur sorgen kan växa kraft och styrka, men den känsla som sorgen gav och många obesvarade frågor kan ändå bli kvar. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.

Man kan tänka sig att man för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner om hur han eller hon var, hur man haft det eller hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället stanna upp vid de ljusa minnena. Musik, dikter eller konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr så att vi börjar gråta.

Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. Vi behöver stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Om man försöker springa ifrån sina tårar lurar man bara sig själv.

Det är inte alltid man kan acceptera det som hänt ens efter lång tid. Särskilt svårt kan det vara när en ung människa eller ett barn har dött. Den obesvarade frågan ”Varför?” kan finnas kvar resten av livet.

Det här är en länk till en bra sidan. Det jag skrivit här är bitar jag tagit från den.
http://www.1177.se/artikel.asp?CategoryID=32979&PreView=

fredag 26 februari 2010

418. Jag har Sparat

Ibland hittar jag dikter, bilder och annat blandat som går direkt in i hjärtat, detta har jag sparat i ett bildspel från 2004-2005.

Sorgens ansikte
När solen reflekteras på de kala trädens grenar
När himlen är blåaste blå
När livet återvänder till mark och buskar
och fåglarna tittar på
När allting är vackert och oskuldsfullt och skönt att se.
Då..
finns ändå en tomhet och saknad i våra bröst
Det fina i naturen ger ändå ingen tröst
Den sorg vi känner inom oss kan inte suddas ut
Vi saknar dig
och bär dig inom oss till livets slut
Okänd

Jag vill tända ett ljus till minne
av någon som före har gått

Jag öppnar i lyssnande stillhet mitt sinne
när något som bor i den levande lågan
vill viska ett svar på den svåraste frågan
ja allt som jag inte förstått

Jag vill tro att ett ljus kan vara
nåt mer än vad ögat kan se
och hjärtat som tror har så lätt att förklara
att bortanför allt, från en källa högt ovan,
kan vanliga ljus till den strålande gåvan
att låta nåt ofattbart ske

Jag vill tro att det undret sker nu
att någon jag saknar här
precis lika verklig som ljuset jag ser nu
och synlig för den som vill hoppas och drömma
att kärlek som aldrig mitt hjärta kan glömma
i evighet levandes är

Jag vill tända ett ljus till minne
av någon som möter mig då
när en gång den dagen och stunden är min
och ljuset för mig själv och andra
beskriver och lyser den väg jag ska vandra
till målet jag längtar att nå
Okänd

torsdag 25 februari 2010

417. Misslyckades

Igår skulle jag bleka slingor som jag brukar. Valde ett märke jag haft förut men som alltid ändras något.
Givetvis gick det åt pipan. Det blev inga blonda slingor utan orange. Så nu hoppas jag det värsta går bort i tvätten. Nej jag tänker inte stoppa huvudet i tvättmaskin. Vågar mig inte på att prova på nån annan färgning för då är risken att det blir grönt i stället, det här har aldrig hänt mig förut. Så nu är det bara att smyga ut när det börjar skymma, haha, och inget solljus och det verkar ju inte vara nån risk för sol de närmaste dagarna, tvärt om. Verkar som vi skall få snö nu. Den här veckan har och är det otroligt kallt, varje dag -15gr dagtid och över -20-25 gr mot kvällen.Suck och suck, hur länge skall det pågå. Man känner sig frusen och instängd. Nån trafik kaos har vi inte haft här åtminstonde inte än.




Normalt borde det blivit så här. Vad kan man annat än sucka eller skratta åt eländet
men hår växer ut.