422. Den 6:e

Idag är det den 6:e mars, om 2 månader är det 6 år som den värsta, fasansfullaste och det absolut smärtsammaste och mörkaste mörka dagen i mitt liv. Den dagen jag förlorade min dotter för att aldrig mera få henne tillbaka. Jag föll rakt ned i det svarta hålet och det har tagit lång, lång tid att kravla mig upp.
De här åren har jag gått som i en overklighet, mitt i all verklighet, förstår inte, kan inte förstå att hon inte finns här mer med oss. Att man kan må så dåligt och ändå överleva är en gåta men jag har överlevt mycket tack vare mina barn och barnbarn, vänner och andra. Gång på gång har jag varit nere i mörkret, jag kan inte någon mening i det som skett och kan inte se meningen med det nu heller men jag kan se ljusare på tillvaron. Jag måste helt enkelt finna mig i det som hände, för jag kan inte göra något för att ändra på det.
Jag får vara tacksam för de år vi fick tillsammans, med så många minnen som vi fått och den dotter hon har och som är en del av henne, en gåva. Jag har också fått ett nytt barnbarn för 2 år sedan, en ny gåva, det är stort. Jag sörjer att min dotter inte fick vara här och träffa sin brorsdotter och det barnet aldrig får träffa sin faster.
Saknaden är så stark att det inte finns ord för den. Den finns där ständigt, varje dag och så förblir det, det går inte att glömma sitt barn, det är fullkomligt absurt att tro nåt sånt. Hon finns här i mig, med mig ständigt.

Jag får flera foton av hennes vänner och minnen som de kan berätta för mig, det är så stort för mig och oerhört värdefullt.

Ja, jag samlar på bilder och fotar mina barn och barnbarn och övrig släkt för jag vet ju att man aldrig kan förutse hur morgondagen blir, att aldrig ta något för givet.