Det är märkligt hur det kan ställa till i huvudet av drömmar. Det har gått mer än 5,5 år sedan detta hände och nu kom en dröm om en litet annorlunda formulerad dröm av en verklig händelse.
Från min dagbok
Måndag den 21 september 2009
Jaha månaden går mot sitt slut igen. Kunde inte somna trots trötthet. Klockan 05.00 tog jag helt enkelt fram en svart plastsäck och började städa bort och kasta gamla kläder mina, blev en tung säck. Skall bära ner i källaren sedan.
Vid 06:30 la jag mig igen och somnade, jag tog en alvedon.
Vaknade vid halv 12 av att jag hade en dröm.
Var på ett apotek skulle ta ut medicin till Carola och det var en tjej där som var så konstig hon försvann brydde sig inte om att göra ordning receptet, jag väntade en lång stund, till slut tog jag en ny lapp och en annan kom och vände sig till den förra som konstigt nog bar en liten hund och liknade en av tjejerna i tv serien Förhäxad. Den konstiga sa, titta hon har ju varit till tandläkaren, precis som att jag då inte skulle få ut någon medicin, den nya sa att den konstiga tjejen fick lugna ned sig. Jag förstod ingenting av det.
Handlade ju om att ta ut livsviktig medicin till Carola.
Och då vaknade jag av att jag storgrät.
Inte första gången jag gör det av en dröm som handlar om min dotter.
Detta är verkligen vad som faktiskt hände mig alltså ingen dröm
Vi hade just kommit hem från sjukhuset där Carola varit inlagd några dar för propp i benet som gått ända upp till ljumsken.Jag åkte till apoteket skulle ta ut sprutorna till Carola för blodförtunning efter proppen i benet hon fick då fick jag en tjej som sa de hade inget hemma och att jag kom för sent på dagen, klockan var över 14.00. för de skulle beställas före den tiden för att få leverans nästa dag och att jag skulle åka till
nåt annat apotek.
Jag blev arg och sa att nu fick de lov ordna detta och sa hur det var att Carola var väldigt sjuk, hon var verkligen otrevlig men jag gav mig inte.
Men hur det var skulle vi få det dan efter i alla fall. Det är väl inte min sak att hålla apoteksvaror och vi skall inte behöva åka flera mil för att få tag på dem. Så hemskt det var.
Jag såg aldrig till den tjejen på vårt apotek mera och jag har verkligen varit stamkund där, för min dotter när hon behövde, numera för min mor och så till mig själv.
tisdag 29 september 2009
söndag 27 september 2009
341. Länk om att sörja
Hittade den här länken i en blogg som handlar om hur vi blir omhändertagna av samhället när vi förlorat någon när och kär. För den vidare till den som vill läsa.
http://www.dn.se/opinion/debatt/nar-doden-ovantat-slar-till-maste-de-sorjande-fa-hjalp-1.961489
http://www.dn.se/opinion/debatt/nar-doden-ovantat-slar-till-maste-de-sorjande-fa-hjalp-1.961489
lördag 26 september 2009
340. Att tro på vittra och annat småfolk=osynliga
Vad tror ni?
Detta hände mig någon gång på 80 talet.Jag hade ett porträtt på mig själv som liten och det var i storlek 18x24 och metall ram.
Det kortet förvarade jag i en låda i bokhyllan. En dag tänkte jag ta fram det kortet men kunde inte hitta det. Jag letade och drog ut alla 3 lådorna som fanns i bokhyllan men kunde inte hitta det. Så jag tog varje låda för sig ned på golvet och sorterade varje sak en och en och lade tillbaka men kunde ändå inte hitta porträttet.
Jag letade också på alla andra ställen men nej det fanns inte. Så det var bara att ge upp.
Det gick en tid och en dag skulle jag ha något från lådan som jag hade lagt porträtten och kan ni tänka er där låg porträttet överst fullt synligt.
Vi brukade säga att vittra har lånat det. Och de lägger alltid tillbaka på samma plats.
Om det hänt flera andra, jadå, och det har hänt mig några gånger till.
Man kan ju undra, vad hände då första gången var jag blind eller... tror jag inte, jag kunde omöjligt ha missat en så pass stor sak och hade dessutom gått igenom varje liten sak en i taget.
Så visst händer det konstiga saker som vi inte kan förklara.
Detta hände mig någon gång på 80 talet.Jag hade ett porträtt på mig själv som liten och det var i storlek 18x24 och metall ram.
Det kortet förvarade jag i en låda i bokhyllan. En dag tänkte jag ta fram det kortet men kunde inte hitta det. Jag letade och drog ut alla 3 lådorna som fanns i bokhyllan men kunde inte hitta det. Så jag tog varje låda för sig ned på golvet och sorterade varje sak en och en och lade tillbaka men kunde ändå inte hitta porträttet.
Jag letade också på alla andra ställen men nej det fanns inte. Så det var bara att ge upp.
Det gick en tid och en dag skulle jag ha något från lådan som jag hade lagt porträtten och kan ni tänka er där låg porträttet överst fullt synligt.
Vi brukade säga att vittra har lånat det. Och de lägger alltid tillbaka på samma plats.
Om det hänt flera andra, jadå, och det har hänt mig några gånger till.
Man kan ju undra, vad hände då första gången var jag blind eller... tror jag inte, jag kunde omöjligt ha missat en så pass stor sak och hade dessutom gått igenom varje liten sak en i taget.
Så visst händer det konstiga saker som vi inte kan förklara.
Jag tror på händelser som inte har någon förklaring, jag tror det finns något vi inte kan se, jag tror på att vi möts igen i en bättre värld. Jag tror på återförening.
tisdag 22 september 2009
339. Hon och jag
Innan behandlig skulle Carola alltid ta blodprover först och då skulle vi till labb. Det var långa korridorer dit och jag ville vi skulle ta en rullstol så hon slapp gå men det var bara en gång jag fick gör så då var hon så svag men när vi kom till hissen efteråt och skulle upp till behandling ville hon inte åka rullstolen längre. Så vi lämnade rullstolen vid hissen.
Nästa gång vi använde rullstol var efter jul och före nyår då var hon väldigt dålig. Jag ringde avd och de reserverade en rullstol för hon ville absolut inte ta ambulans utan vill åka med mig så jag körde ända fram till
hissdörren i sjukhusgaraget och hon fick vänta några min. i min bil medan jag hämtade rullstolen och sedan in i hissen och upp till avd, där blev hon inlagd. Den gången höll vi på förlora henne hon hade vatten i lungorna igen. Vi två var tillsammans på sjukh.denna nyårsafton som skulle bli de sista julhelgerna men det visste vi inte då.
Maj 2004 Sista ggn hon hade då åkt ambulans jag körde efter med min bil, en lördag var det, hon blev inlagd på måndag blev hon röntgad och då fick hon ligga i sin säng, jag var med hela tiden utom när de röntgade henne och det fick hon göra liggande i sängen för hon hade ingen ork med annat, vatten i lungorna igen som tömdes dagen efter, på 2:a dagen efter det, torsdag morgon förlorade jag henne för alltid. Men hon slapp i alla fall kvävas av vattnet i lungorna. Det är ju fullkomligt omöjligt att glömma nåt sånt här.
En av dessa gånger sa hon till mig att det kändes fel för det skulle inte vara så att jag skulle köra henne i rullstol utan hon skulle ta hand om mig och så borde det ju vara.
Allt detta lidande hon fick gå igenom plågar mig fortfarande, det är en jävulsk sjukdom.
Nu måste forskningen gå fortare framåt så de som drabbas av cancer slipper bli så plågade. Så klart rinner tårarna nu men trots det gått över 5 år så kan jag inte glömma något utan tvärt om de kommer upp och jag skriver ner för att få dem ut mig. Finns inget annat sätt för mig. Vet inte hur min hjärna fungerar men tiden som gått har inte gjort att jag kan lägga bakom mig sådana minnen, inte än, troligen aldrig, men jag vill minnas hur det var innan allt detta hände men jag är tydligen inte där än.
Nästa gång vi använde rullstol var efter jul och före nyår då var hon väldigt dålig. Jag ringde avd och de reserverade en rullstol för hon ville absolut inte ta ambulans utan vill åka med mig så jag körde ända fram till
hissdörren i sjukhusgaraget och hon fick vänta några min. i min bil medan jag hämtade rullstolen och sedan in i hissen och upp till avd, där blev hon inlagd. Den gången höll vi på förlora henne hon hade vatten i lungorna igen. Vi två var tillsammans på sjukh.denna nyårsafton som skulle bli de sista julhelgerna men det visste vi inte då.
Maj 2004 Sista ggn hon hade då åkt ambulans jag körde efter med min bil, en lördag var det, hon blev inlagd på måndag blev hon röntgad och då fick hon ligga i sin säng, jag var med hela tiden utom när de röntgade henne och det fick hon göra liggande i sängen för hon hade ingen ork med annat, vatten i lungorna igen som tömdes dagen efter, på 2:a dagen efter det, torsdag morgon förlorade jag henne för alltid. Men hon slapp i alla fall kvävas av vattnet i lungorna. Det är ju fullkomligt omöjligt att glömma nåt sånt här.
En av dessa gånger sa hon till mig att det kändes fel för det skulle inte vara så att jag skulle köra henne i rullstol utan hon skulle ta hand om mig och så borde det ju vara.
Allt detta lidande hon fick gå igenom plågar mig fortfarande, det är en jävulsk sjukdom.
Nu måste forskningen gå fortare framåt så de som drabbas av cancer slipper bli så plågade. Så klart rinner tårarna nu men trots det gått över 5 år så kan jag inte glömma något utan tvärt om de kommer upp och jag skriver ner för att få dem ut mig. Finns inget annat sätt för mig. Vet inte hur min hjärna fungerar men tiden som gått har inte gjort att jag kan lägga bakom mig sådana minnen, inte än, troligen aldrig, men jag vill minnas hur det var innan allt detta hände men jag är tydligen inte där än.
måndag 21 september 2009
338. Igen och igen
Jag har svårt att hantera olika händelser i mitt liv. De poppar upp då och då.
Förlusten av min dotter och den tiden hon var sjuk och nu efter, är det värsta av allt. Ständigt kommer det nya minnesbilder från den tiden hon var sjuk, något jag trott jag glömt kommer plötsligt , glasklart och jag kan se dem och uppleva dem på nytt som om det händer nu.Det har under de här åren efter blivit en ständigt pågående process som jag tydligen inte kan komma undan eller kontrollera fast jag försöker att tränga undan för det gör så hemskt ont och då faller jag djupt.
Men jag har slutat prata om det för andra som aldrig kan förstå för de vet inte hur det är. Man måste uppleva det själv för att förstå. Men jag har också lärt mig att det finns många som känner som jag och andra som kan handskas bättre med sitt än jag kan. Det är helt ok, så skall det ju vara också, men man får akta sig för att bli bitter och aggresiv som många blev förr därför att de aldrig fick prata för det fanns nog väldigt många som skulle ha behövt det. Idag kan vi ju genom dessa bloggar få skriva av oss våra tankar och smärta och träffa andra i samma situation.
Förlusten av min dotter och den tiden hon var sjuk och nu efter, är det värsta av allt. Ständigt kommer det nya minnesbilder från den tiden hon var sjuk, något jag trott jag glömt kommer plötsligt , glasklart och jag kan se dem och uppleva dem på nytt som om det händer nu.Det har under de här åren efter blivit en ständigt pågående process som jag tydligen inte kan komma undan eller kontrollera fast jag försöker att tränga undan för det gör så hemskt ont och då faller jag djupt.
Men jag har slutat prata om det för andra som aldrig kan förstå för de vet inte hur det är. Man måste uppleva det själv för att förstå. Men jag har också lärt mig att det finns många som känner som jag och andra som kan handskas bättre med sitt än jag kan. Det är helt ok, så skall det ju vara också, men man får akta sig för att bli bitter och aggresiv som många blev förr därför att de aldrig fick prata för det fanns nog väldigt många som skulle ha behövt det. Idag kan vi ju genom dessa bloggar få skriva av oss våra tankar och smärta och träffa andra i samma situation.
lördag 19 september 2009
337. Branden (släkthist)
Under vintern 32-33 avverkades skogen öster om torpet i stort hela G-sjöliden ända mot hagan som följde vägen till Solbacka.
På försommaren 1933 gjorde man hyggesbränning på vissa delar av området. Man hade tillkallat mycket folk för att bränningen skulle utföras på betryggande sätt. I början gick det bra men vädret ville annorlunda. Stormen tilltog och bränningen övergick snart till okontrollerad skogsbrand. N-by låg väl skyddat vid sidan om men för oss i Solbacka var det stundtals ganska nära när branden följde vägen längs hagan. Utgången var osäker, men som ett under vände vinden och den blåste sedan från huset. Det blåste så hårt att skogen ovanför avverkningen antändes istället cirka trehundra meter mot L-ås.
När stormen lungnat sig hade flera hektar av bondskogen brunnit ner också.
Eftersläckningen tog tid och många väntade hemma hos oss. Min bror hade köpt en resegrammofon som användes flitigt som förströelse. Eftersläckningen innebar att man arbetade lagvis i flera skift och en del arbetslag fanns omedelbart gripbara i vårt hem om elden skulle blåsa upp på nytt.
Bland manskapet fanns en äldre man från L-bäcken som hette Rickard S och som sa vad som föll honom in.Ett gäng storgubbar hade föranmälts,som skulle titta på skadorna efter branden, en av dem hette Leijonhuvud.
Rickard, som allmänt kallades Rick, skulle gå och möta gubbarna uppe på G-sjöliden. Rick gick fram till Leijonhuvud tog i hand och sa: " Godag godag de e en Rick de henne - äre deg dom kall för Lejonskalln". Detta blev sedan ett slagord som alla använde var man än möttes så sa man " godag godag de_e_en Rick de henne. - - -
Förmodligen finns det fortfarande folk i bygden som väl kommer ihåg uttrycket. Sedan kom det två Jägmästare som bodde i farbror S-s bagarstuga i N-by. Hela G-sjöliden skulle mätas upp i provrutor för mark beredning,plantering och sådd av skogsfrö.Till arbetet behövdes två pojkar som skulle vara över nio år.
Den ene blev jag trots att jag inte fyllt nio och den andre blev N Karlsson från N-fors som var fem år äldre.
Den yngre Jägmästaren hette Gardell och var från Stockholm. Han hade kamera med sig och tog några bilder som han sände till oss sedan på det ena kortets baksida står det " lilla H:s första arbetsdag".
På försommaren 1933 gjorde man hyggesbränning på vissa delar av området. Man hade tillkallat mycket folk för att bränningen skulle utföras på betryggande sätt. I början gick det bra men vädret ville annorlunda. Stormen tilltog och bränningen övergick snart till okontrollerad skogsbrand. N-by låg väl skyddat vid sidan om men för oss i Solbacka var det stundtals ganska nära när branden följde vägen längs hagan. Utgången var osäker, men som ett under vände vinden och den blåste sedan från huset. Det blåste så hårt att skogen ovanför avverkningen antändes istället cirka trehundra meter mot L-ås.
När stormen lungnat sig hade flera hektar av bondskogen brunnit ner också.
Eftersläckningen tog tid och många väntade hemma hos oss. Min bror hade köpt en resegrammofon som användes flitigt som förströelse. Eftersläckningen innebar att man arbetade lagvis i flera skift och en del arbetslag fanns omedelbart gripbara i vårt hem om elden skulle blåsa upp på nytt.
Bland manskapet fanns en äldre man från L-bäcken som hette Rickard S och som sa vad som föll honom in.Ett gäng storgubbar hade föranmälts,som skulle titta på skadorna efter branden, en av dem hette Leijonhuvud.
Rickard, som allmänt kallades Rick, skulle gå och möta gubbarna uppe på G-sjöliden. Rick gick fram till Leijonhuvud tog i hand och sa: " Godag godag de e en Rick de henne - äre deg dom kall för Lejonskalln". Detta blev sedan ett slagord som alla använde var man än möttes så sa man " godag godag de_e_en Rick de henne. - - -
Förmodligen finns det fortfarande folk i bygden som väl kommer ihåg uttrycket. Sedan kom det två Jägmästare som bodde i farbror S-s bagarstuga i N-by. Hela G-sjöliden skulle mätas upp i provrutor för mark beredning,plantering och sådd av skogsfrö.Till arbetet behövdes två pojkar som skulle vara över nio år.
Den ene blev jag trots att jag inte fyllt nio och den andre blev N Karlsson från N-fors som var fem år äldre.
Den yngre Jägmästaren hette Gardell och var från Stockholm. Han hade kamera med sig och tog några bilder som han sände till oss sedan på det ena kortets baksida står det " lilla H:s första arbetsdag".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

