tisdag 1 april 2008

30. Gråta har sin tid - text från bok med samma titel

Kaos, tårar vandrar fram och åter, söker, gråter, gråter hela kroppen skriker, det är inte sant, det är omöjligt, går till kykogården dag som natt, sitter där på en filt fattar inte vad där står. Vill inte leva, vill inte vara kvar, varför, varför, jag orkar inte mer, var är hon, varför får jag inte prata med henne, se henne, krama henne, aldrig mer, det går inte att stå ut med, mår så hemskt dåligt, vill bara hoppa, vill inte, förmår inte mer.
Det är en mardröm för det här kan bara inte stämma.

Kära älskade Carola hör av dig, jag vill ha dig här nu. Varför hörde inte gud min bön, varför fick inte du leva, varför just du och nu, de borde vara jag, jag bad ju dej gud att skona henne, hela henne och ta mig, i den ordning som det borde vara, de är så fel, så fel.


Gråta har sin tid
Sorgen gråten behöver tid och tar tid. Att förneka eller fly det svåra gör inte livet lättare. Sorgens smärta eller styrka kan vi inte mäta eller gradera eller jämföra. Bara den sörjande själv vet vad den som hon förlorat betytt för henne. Sorgen är den största ära den döde kan få.
En negativ inställning till sorgen drabbar också andra som sörjer i vår omgivning.

Den bästa hjälp vi kan få i sorgen är hjälpen att sörja.

Vi kan behöva dagar, veckor och månader eller till och med år för att gråta ut vår smärta och förtvivlan. Saknaden gör ont.

Hur lång tid behöver sorgen? Det är bara den sörjande själv som kan svara på det. Någon behöver ett år, en annan tre, fem eller sju år. Många i vår omgivning kan ha svårt att förstå att min eller din sorg behöver lång tid.
Det är en tung tid när vi känner att andra tycker att vi ska ha sörjt färdigt.
Min (din) sorg är min (din) och vi har rätt att ge sorgen den tid den behöver.
Vi är alla olika därför reagerar vi så olika.

Kloka ord tycker jag skrivet av en sjukhuspräst och terapeut. Denna bok har givit mig mycket och hjälpt mig att från början förstå att jag inte är galen och att jag har rätt att sörja på mitt eget sätt. Därför bör man inte uttala sig om det man själv inte upplevt eller kan sätta sig in i och inte förstår fullt ut. Jag tror att ingen sörjande begär det heller, utan det viktigaste är att det finns nån vid min sida och som vågar att bara lyssna.

söndag 30 mars 2008

29. Juli 2004 efter allt

När jag uppsökte läkaren några månader efter hennes bortgång gick vi igenom journalen, en jättetjock bunt och hon satt med mig i 2 timmar och hon sa att de verkligen hade tyckt om Carola, att hon var vacker, hade ett underbart hår innan hon förlorade det och att hon hade intrigitet och att de var mycket berörda över hennes öde. Jag hade fått sitta där längre om jag ville men kände att jag orkar inte mer. Jag bara grät. Inget förändrades, jag fick inte tillbaka min dotter, vad jag än gjorde.

Carola har en mycket stark personlighet med intrigitet och var psykiskt stark. Hon gjorde ett starkt intryck på andra som person och så vacker. Hon är min dotter, så älskad och saknad.

21 Februari till kyrkan 2005
Min vän diakonissan har hjälpt mig att få komma in i kyrkan och vara där ensam en stund.
Jag frågade själv om jag fick, så hon ordnade det. Kände ett behov av att få gå dit.
Tända ett ljus och se att inget fanns där från begravn, känna lugnet och bara sitta alldeles ensam där. Be en bön för min dotter.
Satt där i en halvtimma.

lördag 29 mars 2008

28. Att leva i en mardröm

Tiden efter allt, är den verklig? Nej, den är så fylld med smärta,ångest och saknad.
Inget fungerar som förr. Det är galenskap, fullkomlig kaos.
Rädslan att gå utanför dörren. Att inte kunna skriva sitt namn ens, för händerna darrar okontrollerat.
Att tappa kontrollen fullkomligt. Apatisk. Inte förstå meningen med detta meningslösa.
All energi går åt att orka existera, att inte våga köra annat än invanda sträckor och då vara över 100% procent skärpt för att inte tappa kontrollen över känslorna. Tröttheten, den eviga tröttheten, att hålla masken i vissa sällskap eller situationer, att känna ensamheten i sin sorg, den är ju så personlig.

Att hålla huvudet ovanför vattenytan, fast man bara vill sjunka ner och få glömma allt. Ibland önskar man att man skall drabbas av minnesförlust från allt som gör så ont, för man vill inte att denna mardröm skall vara sann.
Att få vakna och allt är som det skall vara, en hel familj med alla mina barn kvar här. Det är den enda önskan man har.

Men trots att jag är medveten om det som hänt måste jag låssas att det är som förr, fly från verkligheten en stund för att stå ut.
Ingenting är enkelt längre, så mycket sår och så sårbar man är.
Vem mer än de som själva mist sitt barn, som jag själv, kan förstå.
Ingen kan föreställa sig detta, det kunde inte jag heller, även om jag kunde tänka hur klarar de att mista sitt barn, hur överlever man. Det går bara inte men har nu blivit min verklighet också. Jag vet inte, vet bara att jag överlevt de här åren.

Visst ändrar sorgen karaktär men det gör fortfarande lika ont och det tar lång tid, mycket lång tid dit, för mig flera år och pågår fortfarande, saknaden finns alltid närvarande. Det är min tid som gäller.
Jag kämpar hårt, det tar kraft, det är min ensamma kamp, den ger bestående men, kroppsligt och mentalt.

Förståelse efter en tid, tja, en del förstår inte allts, borde tiga istället för att komma med kommentarer, men har man inte upplevt detta kan man inte förstå, det vet jag också. Men det kommer nya vänner in i ens liv. Jag måste välja bort det som tar energi från mig, tills jag orkar igen.

En helt ny framtid, inte alls som den borde vara, för ett av mina barn kommer alltid att saknas här på jorden.
Det tog närmare ett år efter, innan jag började skriva dagbok. Jag sökte på Internet efter allt om sorg, om att förlora barn. Så hittade jag personer som förlorat barn, så hittade jag sidor som FEBE, VSFB och Vimil. Så fick jag så småningom, efter över ett och ett halvt år kontakter med personer som jag kunde ”prata” med via detta forum. De visste vad det handlade om.
Det är en kamp för ett annat liv varje dag, att inte förstå varför, att ständigt känna detta som är så overkligt, så orimligt, som gör så ont.

torsdag 27 mars 2008

26. Ord till minne av Carola från nära o kära

En dotters känslor, till minne av sin mamma

They say that memories are goldenwell
maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted You
A million times I needed You a million times I cried
If love alone could have saved You
You never would have died
In life I loved You dearly in death I love You still
In my heart You hold a place no one ever could fill
If tears could build a stairwayand heartaches make a lane
I´d walk the path to heaven and bring You back again
Our family chain is broken and nothing seems the same
But as God calls us one by one the chain will link again

Okänd förf.

Till Minne av Carola
När vi ser upp mot himlens sky, visar dess lyster de själar som lever kvar bland oss.
Ett oändligt avstånd men ändå så nära att man kan känna närvaron.
En känsla av godhet, utan dig skulle världen inte stå i balans.
Det sägs att när ett hjärta är tungt är det fyllt med tragedi,
men olika religioners tro har visat att det företräder
de goda gärningar man åstadkommit i livet. Det sägs att varje gång en stjärna tänds får en ängel sina vingar.Du var livets låga som egentligen aldrig slocknat.
De vackra minnen vi alla delar med dig är det som håller gnistan vid liv.

Syster, svåger, syskonbarn, Bror o svägerska

MIN LILLASYSTER
Aldrig anade jag att tiden kunde vara begränsad
När vi var små verkade den oändlig.Vår tid ihop som systrar skulle vara tills vi hamnade på ålderdomsvården ihop.
Aldrig mer kan jag ringa dig och prata om vardagens glädjeämnen eller förtret. Aldrig mer kan vi dela våra gemensamma tankar och minnen.Vart tog du vägen?
Man säger att den Gud älskar kallar han hem tidigt. Är det där du är?Sitter du någonstans i en bättre värld och betraktar oss?
Tycker du synd om oss som måste traggla vidare med våra liv? Småler du åt våra patetiska vardagsbekymmer?
Ditt lidande är över och du har fått lugn och ro, det ofattbara har skett, du lämnade oss.
Jag inbillar mig att du finns i varje träd som vajar eller fågel som kvittrar, att du skickar en hälsning genom solens varma strålar.
Att du tröstar oss genom en vinds varma smekning på vår kind.
Livet är fullt av smärta och glädje, ditt är en smärta svår att uthärda.
Våra minnen lever alltid kvar både sorgliga och roliga. För tidigt har du gått vidare.
Så småningom ses vi igen. Vi blir i vår sorg påminda om att livet är skört.
Låt oss ta vara på livets gåva.Vi älskar och saknar dig för alltid.
DIN SYSTER

Min älskade dotter Carola
Så tung är sorgen så ont gör smärtan
Det tomrum du lämnat kan ingen ta de är bara ditt.
Mitt hjärta är förkrossat och mina tankar ständigt hos dig.
På frågan "Varför" finns inget svar.
Mitt hopp och min tro är att du nu har funnit ditt paradis.
Där ingen smärta finns där ljuset och lugnet och glädjen bor.
Du har fått vissheten om en bättre värld.
Vi som är kvar, vi som led med dig och hoppades och bad
Vi vet inget, vi önskar att det finns så vi får mötas igen, när
Vår tid är kommen.
Tills dess är ingen evighet, i evigheten skall vi vara tillsammans vi alla.
MAMMA

27. Bunden i ett känslomässigt fängelse av smärta

Tiden efter tacklade jag av ytterligare, en grå skugga av mig själv, med hjärta, hjärna och kropp så fylld av smärta och en vilsenhet så stor en enda mardröm. Jag fick muskelinflammation överallt. Ville inte tro det som hänt, vandrade dag och natt fram och åter här hemma, sov inte stod natt efter natt och tittade upp mot himlen mot stjärnorna, är det där hon är. Är det den stjärnan som lyser så starkt, är det hon. Jag orkade ingenting kände ingen hunger alls. Så ont som det gör går inte i ord beskriva. Måste uppsöka läkare få hjälp för svimningsanfallen jag fick. Läkaren var en kvinna och hon var mycket förstående, jag fick en kurator att gå till. Hos henne kunde jag berätta, gång på gång hur jag mådde och hur jag våndades för min dotterdotter också. Där gick jag nästan 2 år.

Fick veta att min dotterdotter var orolig för mig och min hälsa vi hade nära kontakt med varandra. Hon tog hand om mig, jag var med henne så mycket som möjligt.
Jag åkte till kyrkogården praktiskt taget varje dag, där satt jag i timmar stirrade, läste vad som stod på stenen men fattade ändå inte vad där stor. Dit åkte jag också mitt i natten och sent på kvällarna i alla väder. Har ingen rädsla för mörkret, eller tystnaden där, är inte rädd för döden längre. Men det ordet säger jag aldrig, kan bara inte. Stängde av allt. Där finns ju bara andras nära och kära. Och sörjande människor som besökte dem.

Efter några månader när jag gått hos läkaren för täta kontroller av blodtryck osv, sa läkaren, jag trodde ett tag att du inte skulle klara det här. Men för min dotterdotter och mina barn och barnbarn måste jag ju kämpa de är ju det bästa och käraste jag har.

Jag är bunden i ett känslomässigt fängelse av sorg , smärta, hemska minnen, tankar på hur kände min dotter och var finns hon. Varför.
Allt spelas upp i mitt huvud dagarna i ända, varje dag och natt. Instängd i detta sjukrum under flera år.

Kyrkan skickade en person till mig som även hon förlorat ett barn. Hon blev ett stort stöd och vi har fortsatt vår kontakt privat.

När jag blev sjukskriven för mina medicinska och framförallt min dotter när hon var sjuk fick jag detta mail från en person på personal på mitt arbete.



De på min arbetsplats kontaktade mig efter allt hänt och bjöd ut mig och mina närmaste arb.kamr. så vi skulle träffas mera privat innan jag kom tillbaka. Jag accepterade och bad dem inte säga något utan bara ge mig en kram när vi träffades och det fungerade.
Fyra månader efter började jag arbeta 25% och sedan 50% mitt eget val.
Så många kom och gav mig en kram när jag återvände till jobbet men fanns även de somvände sig bort. Visste troligen inte hur de skulle bete sig och en del kände inte till vad som hänt. En del kom in på mitt rum och undrade hur jag mådde. Det var svårt men gick bra ändå.

Så fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att ta Avgångspension eftersom de skulle dra in personal, det hade hänt många gånger förr med indragningar och även senare men jag har aldrig fått den frågan förr och jag var ett par år över 60 medan andra inte ens fyllt 60.
Jag accepterade.
De fyra månader jag arbetade var både bra och jobbigt, varje dag jag kom innanför dörren hemma brast allt. Men jag har fina arbetskamrater och jag har en hel del av dem kvar ännu.Vi håller kontakten.

25. Gåvor som överlämnades till minne av min dotter

Ett ex. på de gåvor som överlämnades till minne av min dotter, 77 st, och hundratals namn.



tisdag 25 mars 2008

24. Begravningsdagen


21 maj 2004 kl.15:00 i stora kyrkan
Min son körde mig till kyrkan, där sitter redan alla andra, vi familjen, går in när kyrkans klockor börjar ljuda, ledda av den kvinnliga prästen som Carolas dotter valt. Som en dimma är allt, jag skakar som i frossa, gråter, förstår inte vad som händer, ser inte, hör inte. Sitter där på bänken, gråter, tårarna flödar oavbrutet. Prästen stöder mig när jag går fram, hon håller min hand och sitter vänd mot mig när hon inte talar. Min svärson håller mig i hand hela tiden och min son mina axlar. Min äldsta dotter är som förstenad. Allt är i dimma. Det kan inte vara min dotter, det är en mardröm, den värsta tänkbara.







Alla dessa människor, en vit kista och ett hav av blommor. Det händer inte, är inte verkligt. Går fram till kistan glider ner på knä med händerna på kistan prästen fattar tag i mig, jag tar min dotterdotters hand, hon gråter så. Varför händer allt detta? Jag gråter hejdlöst hela tiden.

Inledning spelades Chess Sång av solist
Som en bro över mörka vatten
Tears in heaven
CD Always on my mind med Elvis

Psalmer
Var inte rädd för mörkret
Att mista en vän
Som liljan på sin äng

Avslut ”Air” i D.dur av J S Bach

Kistan Dekorerad med: vinröda rosor, vita gerbera, vita lövkojor och grönt.

En strid ström av människor som går fram till kistan, vuxna män som gråter öppet.



Alla dessa är Carolas familj, släkt, skolkamrater och vänner. Tystnad, högen av rosor växer till ett berg. Förutom alla blommor på golvet runt om, så väldigt många.


Den sista vilan
Bilfärd till Berglunda skogskyrkogård 16:30 vi allra närmaste till Carola i rad och vi själva sänker hennes kista till sista vilan på den plats hon fått och som ligger nära hennes hem.

En speciell plats som hennes dotter valt där bara hon ligger det första året.

Släpper ned vår andra ros där. Den första lade vi på kistan i kyrkan. Faller åter på knä där, någon tar och håller i för att jag inte skall ramla ned.

Samling i församlingshemmet för alla med kaffe och smörgåstårta det blev fullt där också liksom i kyrkan, så mycket blommor, så många telegram, en hel tjock pärm och så många människor. Så åter samling vid graven som nu inte är ett stort hål, där ligger nu alla dessa blommor.Vet inte riktigt var jag skall ta vägen.

Men den här dagen tar också slut och på något sätt kommer jag hem men med vem minns jag inte än idag.