Saknaden är enorm och kommer aldrig bli mindre. Det är som en klump i mitt hjärta.
En stor, svart klump som nästan tränger ut mitt hjärta ur kroppen
---------------------------------------------
Sorgen är som någon form av tinnitus. Det är ett ständigt bakgrundsbrus som ökar vid minsta påfrestning och stiger till ett vrål vid större påfrestningar.
Man har svårt att tåla olika sinnesintryck, kan inte samla tankarna eller koncentrera sig på något en längre stund.
Kom ihåg att sorgen måste få ta den tid den behöver, det finns inga genvägar.
Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som den döde kan få.
--------------------------------------------
Harry Martinson
Längtan heter min arvedel
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.
Somrarna blekna och solar går ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.
Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
-----------------------------------------
-----------------------------------------
Erik Axel Karlfeldt
Så ensam är sorgen
Jag sitter ensam i världens natt
och är väl till döden trött.
Det finns ingen enda att gå till,
ingen enda bland alla de många,
de många tusen jag mött.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
4 kommentarer:
Sitter stum...
Sorgen är som tinnitus, hjärtat trängs nästan ur kroppen.
Du skriver så sant vännen, från hjärtat och hur känslorna är.
Sorgen och samtidigt glädjen att vi ändå fått dela åren med våra barn, men det gör så ont och vi
ville ha fler år..många fler.
Tänker på dig vännen.
Sänder kramar i himlen till dig med värme och från hela hjätat.
Mimmi, Theo´s mamma
Det samma till dig mimmi, tänker ofta på hur du har det och hur du orkar med allt. Ja många många år mera ville vi ha, frågar mig jämt hur kunde det bli så här. Tänk vilken enorm styrka vi måste ha ändå för vi har överlevt och vill skydda dem vi har kvar.
Hjärtekramar i massor
Birgitta, Carolas mamma
Hej Birgitta!
Vet du. Efter att varit på begravning i veckan, samt att nu i sju dagar bott i ett virrvarr av kaos pgs av en försvunne 18-åring i vår stad, tror jag så här...
De som kan klara att drabbas, de drabbas, för att de klarar det.
Min faster sa en gång att inget drabbadfe hennes familj. Utan bara syskonens. Då sa hon att kanske det var så att om hon skulle drabbas kanske hon inte skullke orka. Jag vet inte. Bara en tanke.
Vi förlorade ju vår far, min syster och jag. Min mor var då 34 år. Vi bara barn. Och mamma (med mina ögon idag) otroligt ung. Men hon klarade det.
Förstår du hur jag tänker? Det har givit mig kraft under åren att tänka så...Inte rättvist, inte meningsfullt, men för mig hjälper det.
Tojjan
Jo jag förstår hur du tänker. Kanske är det så men ändå inte alltid, de flesta klarar sig och jag har klarat det men det har kostat, både när det gäller kropp och själ och det har varit nära, nära, att jag givit upp, det som håller mig kvar är mina barn och barnbarn för jag är ingen psykisk stark person, har lätt att oroa mig. Till och med min läkare sa att hon tvivlat på att jag skulle klara det. Idag har jag fått mera krafter,det tar tid, år,men som förr blir jag aldrig och så är det nog för den som mister ett barn mfl. Det är svårt beskriva vad som rör sig i huvudet på en drabbad för det går inte alltid att förklara i ord.
Det är bara att vara tacksam så länge man slipper det he-vete som allt detta innebär.
Vi kvinnor har kanske en inneboende styrka som inte män har och ändå är vi de som burit barnet och fött det till världen och alltid har oron i oss för dem och vi önskar ju våra barn och nära det allra bästa.
Håll fast vid din tanke och tro det hjälper dig. Jag önskar att du aldrig någonsin behöver gå egenom nåt så ofattbart. Om morgondagen vet ingen.
Kramar med hopp och tro
Birgitta. Carolas mamma
Skicka en kommentar