330. Utanför och på bryggan

Hjärtat framför kapellet

I det mörka vattnet, det svaga blå ljuset är båten som skall sätta ut våra ljus på vattnet.

På bryggan i väntan på ljusen

Lite till höger om den lilla röda strimman börjar ljusen flyta

Här kan man se alla ljusen flyta iväg i en rad mitt på det svarta öppna vattnet.

Avslutar med en fullmåne som jag tog från min balkong senare samma kväll. Kunde se ljusen därifrån också men för långt för att de skulle synas med kamera.

329. Fler kort från minnesstunden

Febe Medelpads minnestavla med foton av våra barn.

Spelar gitarr gör också vår diakon från kyrkan som ställde upp för oss.

Vår präst spelar och sjunger han pratade väldigt bra

Ljuständning

328. Minnesgudstjänst för våra barn

I går den 6 sept.2009 kl.19.00 hade vi vår minnesstund i Varfskapellet för våra barn. Det är andra året i rad som Febe Medelpad anordnar den. En stilla och mycket fin stund med präst, tal, musik och ljuständning både inne i kapellet och sedan ute på vattnet. Två personer åker ut med en båt och tänder ljus som får flyta på vattnet. Vackert. Kapellet ligger alldeles vid havet och en båthamn. Vi hade sån tur att det blev en solig dag och ingen blåst. Jag spelade in hela seremonin i min Mp3 spelare och fick med allt och tog en massa kort både inne och ute. Svårt se motiven när det är alldeles svart ute men några blev ändå rätt skapliga. Skall lägga ut några kort sedan. Startar här med ett kort det är fortfarande ganska ljust ute. PS. Klicka på bilden så blir den större och hjärtat syns bättre.

327. Min favorit sångare

Jag bara älskar denna killes röst 

326. Kanske eller...

Kanske kan det tyckas att jag tycker synd om mig själv för den dotter jag förlorat och visst finns det sanning i det, men jag tycker lika synd om - vilket ord - alla de som måste gå igenom förlusten av ett barn eller de barn som förlorat en mor (föräldrar) i så unga år.
Men mina tankar är offtare hos min dotter, hur hon fick lida, hur hon måste känna, hur hon kämpade utan att få minsta hopp om att bli bra eller bättre. Hur hon kände hur kraften, livet började rinna ut allt hon måste lämna här. All denna smärta känner jag nu fast på ett annat plan än hon.
Jag söker ständigt efter en förklaring som inte finns. Jag söker ständigt efter henne, att på något sätt få en kontakt från där hon är nu,att hon på något sätt skall kunna förmedla till mig hur hon har det nu.
Jag söker den inte genom medium och sånt för den kontakten vill jag ha personligen.

Jag tror det finns något mera efter detta liv, jag kan inte tro på en mening med att vi skall förlora dem för att aldrig ses igen.
Jag tror att det finns något mera men att vi inte kan se det eller ens förstår alla tecken som vi kanske får, men att vi en dag får veta. Allt för många upplever oförklarliga saker, allt för många som går bort pratar om vad de ser innan de ger upp livet, om inte det sker för hastigt.

Vetenskapen är inte allena rådande med dessa fenomen, de kan inte förklara allt. Jag tror många läkare och andra får upplevelser som de inte heller kan förklara. När ska de inse att den naturvetenskapliga förklaringen är otillräcklig.

325. Hurra

Nu har de änteligen fattat att bankernas stor bonusar har del i världsbankkriserna. Att trots att det gått sådåligt har de betalat ut miljonbelopp till cheferna i bonusar. Vi får hoppas att de genomförs och att de inte återgår till sitt dåliga uppförande igen. För vilka drabbas hårdast om inte vi sk. fotfolk, de som sliter häcken av sig för att försörja sig. De som går i skolor för att få jobb men ändå inga får.

324. Forts. släkt historia

L-ås ligger mellan sjöarna Al-sjön och Hyvelträsket eller Hövelträske som vi sa.

Det fanns även en tjärn som hette Lomtjärn i byn. Både bad och fiskemöjligheterna var goda.
Sommaren 1930 var jag sex och halvt år och den minns jag på grund av en särskild händelse. Då kom nämligen mammas syster, moster Margrete från Amerika, och hälsade på.
Hon hade presenter till oss alla. Det var så sällsynt så det var vi inte bortskämda med. Jag kom särskilt ihåg att jag fick något så ovanligt som en fällkniv, den var jag mycket stolt över jag visade den för hela byn tror jag. Moster Margrete väckte särskild uppmärksamhet i L-ås genom sin klädsel. Tänk att på den tiden komma till byn i färggrann klänning storbrättig hatt och silkesstrumpor. Det var en stor händelse i byn och bybornas prat om och minnen från denna händelse varar fortfarande än idag.


På sensommaren 1930 blev det även bestämt att vi året därpå skulle flytta från L-ås till ett kronotorp ca 4 kilometer SSO om byn som hette N-by. Där bodde sedan 1914 en yngre bror till pappa, A Stenberg.


Vintern 1930-31 fick jag, trots att jag inte fyllde sju år förän strax före jul, börja skolan i L-ås. Skolan var även då i farbror A Nilssons tillbyggda bagarstuga. Lärare var Gerda Sundkvist,som var sträng men rättvis. Skolåret i L-ås var det enda som jag fick gå både höst-och vårterminen.

Så kom då äntligen våren 1931 då vi skulle flytta. Min bror E hade blivit inkallad till rekryttjänstgöring så vi fick klara oss utan hans hjälp. Det fanns ingen väg till N-by därför fick vi köra. de tyngsta möblerna mm med häst och släde medan det fortfarande fanns snö kvar på marken. Resten fick vi bära när det blev dags, vi bar på ryggen i ryggsäck och i korgar mellan oss. Särskilt minns jag att mamma var försiktig med sina många och fina blommor. Inga blommor fick förstöras bara för att vi skulle flytta.
Inflyttningen var efter dåtida förhållanden inte så märkvärdig men ändå kanske lite säregen. Vi fick nämligen bo i en sk "Björnakoja" den var ny föståss men ändå en koja. Den bestod av monterigsfärdiga block och tvärs igenom på två meters höjd var det två kraftiga järnstänger som höll ihop väggarna. Vid den ena stången spände pappa upp en kraftig papp som delade av storstugan i två rum. Det större rummet fungerade som kök med en järnspis för matlagning och uppvärmning av kojan. Vid ingången på södra långväggen byggde pappa en farstu och på gaveln ett förvaringsutrymme.

Min kommentar: Detta kan man kalla tufft, idag har vi alla hjälpmedel som finns. Men hur handskas vi med dem? Våra liv är tufft på ett annat plan idag?