torsdag 2 december 2010

500. Inför julen

En gång i tiden var det roligt med jul, bak och stök men från o med julen 2004 har jag ingen som helst förväntning inför jul, 2003 var den sista julen vi firade med Carola och då var hon väldigt sjuk. Sånt sätter djupa spår och svåra minnen även om vi hade en gemensam och fin jul tillsammans. Carola var så svag och orkeslös men ändå så stark i viljan, gråten sitter där och lurar när tankarna irrar iväg till då tid.
För varje jul som går blir det allt längre sedan jag såg henne och pratade med henne och det gör förfärligt ont vi skulle ju fira jul tillsammans många, många år, till den dag jag gick ur tiden, inte ett av mina barn. Jag ville offra mig själv för henne, önskade och bad att det var jag, att jag fick ta över hennes sjukdom, för jag har ju fått uppleva allt, fått mina 3 barn som vuxit upp till underbara fina personer med egna hem och alla hade jobb och fått egna barn.

Nu sitter jag här dec. 2010 och det har gått 6 1/2 år sedan vi förlorade henne. Finns ingen mening med det, ingen rim och reson alls. Saknaden och smärtan är inte mindre idag än första tiden och åren som gått, den finns där lika stark om inte starkare för det är så länge sedan men ändå så nyss. Så är det för mig. Så är det nog för de flesta som mister sitt barn.
Den här hösten har och är väldigt påfrestande psykiskt, av någon anledning har jag tappat all vilja för livet.
Vintern känns oändligt lång kanske blir det bättre när den värsta delen av vintern är över, det blir ljusare och man kan skönja att det blir en vår igen.
Julen blir bara jobbigare att tänka på för varje år, skulle helst vilja hoppa över den. Det enda roliga med den är mina barn, dem jag har kvar här och så barnbarnen, men det förändras också, 3 av dem är fullvuxna nu och dit hör Carolas egen dotter, hon som inte får dela någonting med sin mamma längre, få råd och hjälp med sånt som bara en mamma kan ge. Det andra är mitt yngsta barnbarn som bara är 2 år och 10 mån. det syskonbarn Carola aldrig fick se, men det barnbarnet bär hennes namn Carola som tillnamn, de glädjer mig mycket.
I år skall jag inte ha någon julafton här hemma utan vara hos sonen, jag tycker och känner att nu är det min tur att få vila från julafton som jag haft alla dessa år, med några få undantag, sedan barnen var små.
Några middagar blir det nog här hos mig men i min egen takt.

2010
Ingen kan veta hur jag känner, ingen har rätt att sätta sig över det, ingen har rätt att tala om för mig hur jag skall vara. Jag gör mitt bästa för jag har överlevt det svåraste av allt. Aldrigheten. Min tro att vi ses igen i en bättre värld finns där, ingen kan ta den ifrån mig.

onsdag 1 december 2010

499. Ännu ingen hiss

Ännu har vi ingen hiss färdig. De håller på men oj så långsamt det går.
 Ovan 23 nov

23 nov kikar in genom fönstret på hissdörren

30 nov. en icke färdig grej på dörren och innanför är det inte heller klart.




Adventstjärnor och stakar är på plats och ljusslingor på balkongen, det ser mysigare ut överallt med alla ljus som lyser i fönster och balkonger.

Åkte ut en sväng för att kasta lite skräp vid en sopstation, kallt ute är det och enligt prognosen skall kylan fortsätta. Ja inte sticker jag ut näsan utanför dörrarna om jag inte absolut måste. Man kan ju undra hur den här vintern skall bli, redan nu kan man ju förstå att det blir en lång vinter, än har vi inte så mycket snö här i mellersta norrland men halt är det, men ingen fara om man kör med förståndet, för sanda gör de inte och salta går inte i den här kylan. Inne går jag och småfryser hela dagarna, är så hemskt frusen den här hösten.
Städar lite som tex torkar av skåpdörrar o hyllor. Måste röra på mig och bästa sättet är att städa lite, då fryser jag inte i alla fall.  

torsdag 25 november 2010

498. Sömn problem och lite stök

Nu ett långt tag har jag haft såna problem med sömnen, kan somna fast väldigt sent men sover bara några timmar sen är det kört, ligger och vrider och vänder på mig kliver upp tittar ut det är mörkt ända fram mot
halv 8 men före det mellan 6-7 börjar trafiken då folk åker till sina jobb. Kan somna till och så sätter nån hissgubbe på nån maskin som låter, eller en traktor som kör i närheten och genast vaknar jag, som tur är låter det inte så ofta, rätt lite faktiskt från tappuppgången , men så känslig som jag är för ljud när jag inte sover ordentligt så vaknar jag av allt ovant. Det går alldeles åt pipan med sovandet just nu i alla fall, vet inte hur jag skall bli "normal". Har inte haft en normal sömn sedan jag miste Carola.

Idag hade jag inte lust alls att kliva upp så jag låg länge, länge, tänkte inte ens klä mig gick en stund i morgonrock men eftersom jag inte är den som trivs att gå i morgonrock hela dagarna även om ingen kommer eller jag skall bort så blir det att jag klär mig som vanligt.
Så mot kvällen fick jag för mig att nu skall jag städa rumsfönstren, torka runt och byta gardinerna där inför julen, så tidigt brukar jag inte starta men vad spelar det för roll egentligen, gjort är gjort så nu är det kirrat i alla fall. Gick ned till källaren och tog upp julstjärnorna. Nu står en del på plats men jag tänder dem inte. Adventstakarna måste ljusen kollas på så de brinner. alltid någon lampa som inte fungerar och då måste man gå igenom alla för att hitta rätt, tar sin lilla tid.
Ja, ja tiden går ju men alldeles för fort.
Ringde och pratade med sonen men lilla barnbarnet var pratsugen så hon hade en del att berätta för farmor, pratar har roligt. Så härligt att höra henne, gullungen, lillhjärtat mitt.

måndag 22 november 2010

497. Måne måne på himlen där

Eftersom jag inte kunde somna så gick jag och tassade kring här hemma klockan 06.28 i morse det var fortfarande mörkt ute och jag fick för mig jag skulle fota lite. När jag tittade ut mot Vivsta såg jag månen en fullmåne och det märkliga var att jag såg mer än en måne så jag tog några kort. Den måste ha avspeglat sig mot något men vad. Så här såg det ut.


Lustigt har aldrig märkt förut att den avspeglar sig så. Eller är det jordklotet den speglar?

Den här månen tog jag 20 september kl 18.30 på kvällen den speglar sig lite i vattnet.


Ja så har vi hissbygget då så här långt har det kommit från den 3-11 november



Den sista bilden sett från min öppna dörr.

fredag 19 november 2010

496. Fredag

Minus 6-7 gr här ikväll. Fredag igen och helg man kan tro att det inte är någon skillnad på vardagar och helger för den som är ledig permanen från jobb men faktum är att det märks allt blir tystare och lugnare och det är tristare.
Nu i höst har jag då och då fått för mig att jag skall städa lådor och kasta allt ovesäntligt och skräp man samlar på sig det är ju bra men man är ändå för försiktig. Fast jag har ju tid och kan ta en omgång sedan när jag får lusten.
Idag har jag faktiskt städat skafferiet och kastat de med utgående datum och sånt man aldrig använder, så mycket onödigt som man köper utifall att. Samlar på sig Beskrivningar på saker som man kastat för länge sedan och garantier som gått ut för åratal.
Jag gör det inte för att julen närmar sig utan för att jag känner jag vill och kan just då.
Julen ja den ser jag inte fram mot, det finns för mycket svåra minnen från min dotters sista jul med oss, det rör upp tankar och gör ont. Jag som alltid tyckt det var roligt förr. Men fortfarande tycker jag om alla ljus men kan plocka fram och sätta i fönster osv. Byta till julgardiner för det blir så varmt och ombonat i vintermörkret.
Ett nytt år närmar sig snabbt och jag hoppas på ett lugnt och bra år för oss alla.
På samma gång känns det så oändligt länge sedan jag miste min dotter men ändå så nära, så mycket som dyker upp av minnen under de här åren, de kommer det som jag trodde jag glömt men det finns så mycket som jag trängt undan. Sånt jag inte har bearbetat trots de år som gått. Hon känns så nära men så långt ifrån allt på samma gång. Det gör ont det smärtar och jag faller i tårar vet inte vad jag skall göra av med mig när allt det svåra dyker upp. Varje dag finns hon där i mina tankar. Sover oroligt, vaknar ofta och är trött mesta tiden.
Så klart tänker jag lika mycket på mina barn och barnbarn jag har kvar här, skillnaden är att dem kan jag ju ringa till, träffa och se. Min kärlek finns för dem alla. Jag vill mest av allt ha dem alla kvar här men så blev det inte. Att åren gått gör inte min saknad mindre och det gör inte mindre ont. 
 
Min dotters stol står för alltid tom för oss som är kvar.
Men en dag ses vi min älskade dotter, en dag långt fram i framtiden träffas vi alla, då vår tid är fullbordad här.
Men tills dess lyser din stjärna där uppe, för oss här, det vet jag.
Aldrig glömmer jag dig, för du är med mig i allt.


söndag 14 november 2010

495. Varför är det så farligt att visa sin sorg

Jag lägger ut en länk här som en änglamamma Cilla L skrivit om sorgen efter sitt barn och varför får vi inte  visa öppet den sorg och smärta vi har och bär varje dag.
http://frihetsfrukt.blogspot.com/2010/11/maskerna-vi-bar.html

Det är tänkvärda ord. Det måste ju vara farligare att lära barn att hålla inne sina känslor av sorg än att få dela den med sina nära att få visa att man har rätt att sörja att man får gråta när det gör ont, för ont gör det att förlora någon till evigheten, aldrigheten.


fredag 12 november 2010

494. Skottat snö

Idag åkte jag till kyrkog. på parkeringen träffade jag en bekant, han har förlorat sin fru även hon i cancer, njurcancer med spridning, jag visste hon var sjuk men när jag frågade hur det var berättade han att hon gick bort för 2 veckor sedan. vilket jag inte visste. Tragiskt med denna hemska sjukdom även om man nått över 70 åren, hon kämpade över 2 år. Vi stod länge och pratade. Till slut började det bli skymning och jag började bli kall så jag måste iväg till Carolas plats, hade spade o borste med så jag fick skotta mig fram och ta borta bort snö från sten och plantering, har kommit en hel del snö. Har en rätt lång väg skotta mig fram dit. Plockade bort ljus från allhelgona helgen och tände ett nytt i lyktan.

Kortet jag tog från förra fredagen med dimman förbryllar mig fortfarande hittade nämligen ett kort på en av Carolas hanhund som gick bort 2009 och jag tycker dimman har en viss likhet. Men var och en får ju dra sin egen slutsats om likheten.
Detta kort togs året efter Kenny gick bort

Kenny mars 2009, gick bort någon månad efter jag tog detta kort
Det här har jag sketchat
Ja vad skall man tro, det finns mycket man inte vet men tron hjälper i sorg och saknad till en viss del i alla fall.
Jag har tron om en återförening i nästa liv. Men gud så jag saknar min dotter. Fallen kommer och de känns så hopplöst och overkligt, allt kommer igen, så ont som det gör, så tomt det känns, då vill jag bort härifrån men jag har trots allt de andra barnen och barnbarnen att leva för. De är ljuset i det nya livet.