Tro vad man vill.
2004
Efter jordfästn:
En kväll så tittade jag av någon anledning på min sovrumsdörr och helt plötsligt började handtaget att röra sig snabbt upp och ned flera gånger, detta hände 2 ggr med någon veckas mellanrum. Även denna gång undersökte jag om dörren stod mot något, eller hur lätt det var att röra handtaget, men det var tomrum så inget hade kunnat påverka dörren och handtaget är trögt och går inte att trycka ned så lätt.
Ett år efter 2005.
Datorskärmen o datorn. Den gamla.
Datorn sätts på när jag är i köket fast jag stängt både skärm och dator.
Senare 2005
När jag sitter och skriver så blir det plötsligt som dansande figurer på skärmen ser ut som ett ansikte, först kollar jag om det är damm på skärmen eller om det reflekteras från tvn och putsar glasögonen, blinkar, gnuggar ögonen och kollar allt men de är kvar, försvinner sakta mot vänster och är borta.
2006
Skärmen släcks och tänds
Nu flera dar när jag sitter vid skärmen släcks den och tänds själv.
Är det Carolas sätt att säga att hon finns här nära mig nu? Åh, vad jag önskar att det är så. Varför gör den annars så här, har inte hänt på över ett år nu. Glapp?
Söndag eftermiddag 22 okt.2006
Detta är ingen dröm.
Har inte ens satt på datorn på hela dagen, orkar inte, vill inte, ligger bara på sängen, kollar lite tv.
Helt plötsligt när jag ligger där på sängen så startar skärmen till datorn jag hoppade till, jag har inte varit i närheten av den idag. Fick vara, efter en stund
tänkte jag släcka skärmen men innan jag tryckt på avknappen så stängde den sig själv.
Var och en är salig i sin tro, och jag tror på henne. Ingen kan heller motbevisa det jag upplever.
Jag har skrivit ned allt efter varje händelse och dröm jag haft under de här åren direkt efter för att inte glömma.
fredag 22 augusti 2008
105. Tillbaka blickar
Skrivet juli 2007.
Några veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då fick jag se hennes ansikte och jag frågande henne "har du det bra" svaret var "ja" då frågade jag "kommer vi att ses snart" svaret var "kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi ja, kanske men vem vet.
2006
Så nu när det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud. "Du måste släppa mig, du måste låta mig gå". Just i det
ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn.
Men att släppa är inte så lätt och vart är hon på väg?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn det är ju omöjligt. Men sorgen lindras antar jag med tiden.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnena. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar. Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.
Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina andra barn o barnbarn.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro.
PS. Kommer mera sedan Sus.
Några veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då fick jag se hennes ansikte och jag frågande henne "har du det bra" svaret var "ja" då frågade jag "kommer vi att ses snart" svaret var "kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi ja, kanske men vem vet.
2006
Så nu när det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud. "Du måste släppa mig, du måste låta mig gå". Just i det
ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn.
Men att släppa är inte så lätt och vart är hon på väg?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn det är ju omöjligt. Men sorgen lindras antar jag med tiden.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnena. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar. Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.
Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina andra barn o barnbarn.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro.
PS. Kommer mera sedan Sus.
lördag 16 augusti 2008
104. Två världar
Kan man leva i två världar. Det liv jag ville ha men inte fick. Det liv som blev och som är både en mardrömsvärld och den vi kallar verklig. Varför, jo, saknade efter min dotter och förståndet som inte vill tro, att hon inte är här mera. Den gör mig så illa.
Det liv som nu är verligt, om det nu är verkligt, den ger mig trots allt mycket glädje över det jag har, de barn som finns här med mig och de barnbarn jag är välsignad med. De finns runt mig varje dag i mina tankar alla dem jag älskar så.
Carola finns också runt mig inom mig men inte synlig, jo, jag kan se henne i mitt inre och jag kan höra henne i mitt inre.
Tiden bara går och går och ändå mår jag inte mycket bättre, annorlunda ja,jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan känna men under allt detta finns inte den äkta djupa glädjen som fanns förr. Jag vill känna den igen. Det känns inte som jag längre. Ett skal som visar en mask utåt och en annan när jag är för mig själv.
Det finns en mening med allt sägs det, men jag har inte hört vari den meningen består. Är det i livet efter detta vi får veta.
Visst är det så att vissa dagar är väldigt mörka och andra är rätt drägliga. Men de tär de dåliga dagarna. Visst är det så också att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Men kämpar gör jag varje dag för att komma till någon slags ro i själen.
Jag vill se mitt yngsta barnbarn bli stor, hon är 6 mån nu. Jag avgudar alla mina barnbarn liksom mina tre barn, de två jag ser och hon som jag inte kan se här hos oss.
Att överleva sitt sina barn är nog det värsta som kan hända. Min mor har överlevt två av sina barnbarn. Min far slapp uppleva det men han är 10 år äldre än mor och hon är nu ett år äldre än han var när han gick bort 86 år gammal. Jag saknar honom mycket. En snäll man, familjen betydde väldigt mycket för honom.
Det liv som nu är verligt, om det nu är verkligt, den ger mig trots allt mycket glädje över det jag har, de barn som finns här med mig och de barnbarn jag är välsignad med. De finns runt mig varje dag i mina tankar alla dem jag älskar så.
Carola finns också runt mig inom mig men inte synlig, jo, jag kan se henne i mitt inre och jag kan höra henne i mitt inre.
Tiden bara går och går och ändå mår jag inte mycket bättre, annorlunda ja,jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan känna men under allt detta finns inte den äkta djupa glädjen som fanns förr. Jag vill känna den igen. Det känns inte som jag längre. Ett skal som visar en mask utåt och en annan när jag är för mig själv.
Det finns en mening med allt sägs det, men jag har inte hört vari den meningen består. Är det i livet efter detta vi får veta.
Visst är det så att vissa dagar är väldigt mörka och andra är rätt drägliga. Men de tär de dåliga dagarna. Visst är det så också att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Men kämpar gör jag varje dag för att komma till någon slags ro i själen.
Jag vill se mitt yngsta barnbarn bli stor, hon är 6 mån nu. Jag avgudar alla mina barnbarn liksom mina tre barn, de två jag ser och hon som jag inte kan se här hos oss.
Att överleva sitt sina barn är nog det värsta som kan hända. Min mor har överlevt två av sina barnbarn. Min far slapp uppleva det men han är 10 år äldre än mor och hon är nu ett år äldre än han var när han gick bort 86 år gammal. Jag saknar honom mycket. En snäll man, familjen betydde väldigt mycket för honom.
onsdag 13 augusti 2008
måndag 11 augusti 2008
102. Tankar, tankar

Tänk om det ändå gick att ringa till våra saknade barn
Mina tankar går som vanligt kring Carola ständigt återupplever jag det hemska, tankar om begravningen som jag tränger bort så fort jag kan, börjar alltid gråta,det känns som jag är där igen, vill inte, vill inte att det är sant, att det blev så här, saknar henne så fruktansvärt mycket. Själen var finns den, själen som är hennes pesonlighet,kroppen är en bekräftelse på att vi syns och finns. Allt detta saknar jag även om kroppen blir tom när vi går bort, ljuset släcks.
Tänker, hur kändes det för henne, att veta att hon måste lämna allt här på jorden och gå ensam mot en okänd värld, hon pratade aldrig om det ville inte,hon hade hoppet in i det sista och ville nog inte vi skulle bli lessna hon orkade inte med att vi blev känslosamma för då tappade hon kontrollen,tårarna rinner, jag måste slå ifrån mig hela tiden,hela jag värker av smärta inför hennes lidande. Det går inte att förstå. Men man kan ju ändå tänka, hur skulle vara att veta att det inte finns någon väg tillbaka, det som blev hennes verklighet och min mardröm.
Jag undrar ibland om jag blivit konstig och jo,jag har förändrats mycket.
Jag accepterar mer och mer att många i min omgivning inte vill prata eller förstå att min sorg den finns alltid med mig genom alla år jag fortsätter mitt liv. Jag har gett upp, jag har ingen lust att höra andra säga, du måste gå vidare, för det har jag gjort de fyra år som gått. Lika bra att ha masken på utåt.
fredag 8 augusti 2008
101. Livet är inte lätt
Nu är det några dar sedan jag skrev här. Som jag förut nämnt spelar jag över videofilmer till min dator och vidare till DVD skivor. Det tar lite tid, och många, många minnen finns på dessa videoband. Det tar kraft och är inte utan tårar men även små leenden.
Har också gjort en bildfilm som jag satte musik till, men då blev det så över-väldigande känslosamt så jag föll rakt ner i avgrunden. Jag har så svårt för känslosam musik numera men jag får vänja mig allt eftersom.
I övrigt är det ömsom sol, ömsom regn, snart börjar skolorna och semestrarna är över för många. Hösten knackar på dörren igen.
Jag gör inga stora planeringar numera, mer än dag för dag, det enda som känns meningsfullt är mina barn och barnbarn, livet i sig vet jag inte vad det bär hän eller har för mening. Varför vi lever här och nu.
Vad jag kan fundera på är, lever vi på jorden för att konsumera, skövla, förstöra, bli mera egoistiska,känslokalla inför katastrofer och annat. Vart är vi på väg.
Finns inga svar på denna sida av livet, men hoppas och tror ändå att det skall finnas någon plats i nästa liv där det är lugnt och vacker och smärtfritt. Om det inte gör det, vad skall vi då tro på. Så många unga har ju förlorat tron och orkar inte med den press de hela tiden utsätts för. Studera för att få jobb men ändå finns inga jobb att få inom de område de läst för att kunna förverkliga sina drömmar.
Så många vi är som överlever våra barn, det är helt obegripligt. Så skall det väl ändå inte vara. De som behöver hjälp och söker hjälp oavsett vad, får ingen hjälp.
De skickas hem med piller i en burk. Stackars arma unga och de sjuka, nog måste det bli ett slut på den likgilltighet myndigheter av alla slag visar upp.
Så många sorgliga historier det finns på grund av detta.
Nej nu blir det för sorgligt skall sluta för ikväll. Godnatt ni som ev. läser detta.
Har också gjort en bildfilm som jag satte musik till, men då blev det så över-väldigande känslosamt så jag föll rakt ner i avgrunden. Jag har så svårt för känslosam musik numera men jag får vänja mig allt eftersom.
I övrigt är det ömsom sol, ömsom regn, snart börjar skolorna och semestrarna är över för många. Hösten knackar på dörren igen.
Jag gör inga stora planeringar numera, mer än dag för dag, det enda som känns meningsfullt är mina barn och barnbarn, livet i sig vet jag inte vad det bär hän eller har för mening. Varför vi lever här och nu.
Vad jag kan fundera på är, lever vi på jorden för att konsumera, skövla, förstöra, bli mera egoistiska,känslokalla inför katastrofer och annat. Vart är vi på väg.
Finns inga svar på denna sida av livet, men hoppas och tror ändå att det skall finnas någon plats i nästa liv där det är lugnt och vacker och smärtfritt. Om det inte gör det, vad skall vi då tro på. Så många unga har ju förlorat tron och orkar inte med den press de hela tiden utsätts för. Studera för att få jobb men ändå finns inga jobb att få inom de område de läst för att kunna förverkliga sina drömmar.
Så många vi är som överlever våra barn, det är helt obegripligt. Så skall det väl ändå inte vara. De som behöver hjälp och söker hjälp oavsett vad, får ingen hjälp.
De skickas hem med piller i en burk. Stackars arma unga och de sjuka, nog måste det bli ett slut på den likgilltighet myndigheter av alla slag visar upp.
Så många sorgliga historier det finns på grund av detta.
Nej nu blir det för sorgligt skall sluta för ikväll. Godnatt ni som ev. läser detta.
fredag 1 augusti 2008
100. Etthundrade inlägget
Denna bild har jag tagit
Nu har det varit varm och soligt hela veckan och mer därtill. För varmt att sova riktigt bra trots alla fönster och balkong öppen. Inte har jag haft mycket energi heller att göra nåt.
Idag har det varit grått och små regnskurar och det behövs verkligen, gräsmattorna är torra och bruna.
Första dagen i augusti månad, min äldsta dotter fyller år imorgon. GRATTIS tösen min, från mamma. Inte för att hon läser här men ändå. Svårt att förstå att barnen också blir äldre och barnbarnen.
Jag har putsat köksfönstret idag i köket och det var välbehövligt har gått och gruvat för det ett bra tag. Fönsterputs är inte det roligaste precis, får väl dras med muskelvärk nu några dar, hihi, ovan vid att arbeta med en del muskler. Hmm. Spelar ingen roll har ändå ont i en del muskler jämt, nacke och armar, arbetsskador, slitskador. De blev värre när min dotter blev sjuk och gick ifrån mig (oss) fick muskelinflammation i hela kroppen.
På nåt sätt känner jag som om sommaren snart är slut och det är inte kul den är alldeles för kort.
Om några veckor är det dags att starta vår Febe verksamhet här i Medelpad efter sommar uppehållet. Blir kul träffas igen.
Ja, nu är det sent så jag skall sluta för denna gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

