49. Sanningen, rädslan och tiden

Varför gör jag så här?

Är det så, att om jag mår rätt bra en dag, så plockar jag fram bilder och minnen för jag är rädd och får dåligt samvete för att jag mår bättre den dagen. Är det så att man stundvis är självplågare. Då sitter jag här och gråter och upplever allt igen, alla detaljer. De finns ju alltid där.

Men sanningen är ju, att det är omöjligt att glömma allt, men det jag vill skall blekna är den svåra tiden under hennes sjukdom. Jag är fortfarande kvar i åren när hon är sjuk och hela tiden kommer minnen upp som jag gömt, allt är som en dålig film som man ser åter och åter igen och det dyker upp nya detaljer som man inte sett de övriga gångerna. Hennes smärtor har på något sätt blivit mina nu, jag menar, det gör så ont att tänka på hur hon fick plågas och ändå inte få lindring utan hon blev bara bli sämre och sämre. De är det som plågar mig så mycket. Vad hjälper det att veta att hon inte behöver känna dem nu.

Eftersom jag är den person jag är, måste jag gå igenom allt, jag kommer inte undan, kan inte bara lägga det åt sidan. Jag har ingen kontroll över den tiden, för dessa minnen kommer helt plötsligt, utan förvarning.
Det är ju de fina, roliga och bra minnen jag vill plocka fram, det är dem jag vill vårda i mitt hjärta och det gör jag. De finns där i rikt mått. De dyker också upp. Då kommer verkligheten, jag får inga flera minnen från henne, att det finns en slutpunkt.Vi kan inte längre dela dem.

Fast flera år har gått så förefaller det mig som ingen tid alls. Det hela är obegripligt.

Jag vill ju trots allt må bättre och visst mår jag bättre nu än för några år sedan. Men helst av allt vill jag ha min dotter kvar här hos oss. Jag vill ha det omöjliga, för jag kan inte förstå.

48. Tänder ett ljus

Tänder ett ljus för lilla Engla. Hur kan nån ta någon annans liv. Hemskt.

Tänder även ett för alla våra barn.

47. Låt mig få vara den jag är

Jag har en så fin familj, och mina syskon och min mor, min far gick bort för 11 år sedan, han var en sån ömsint och fin person med mycket humor. Vi syskon har alltid haft bra kontakt med varandra alla år. Även sedan vi själva bildat familjer.

Jag har fått så mycket stöd av min mamma och min lillasyster som själv drabbades av bröstcancer året efter min dotter, hon är nog den som bäst förstår, hon har ju själv haft sin egen ångestfulla upplevelse och det under den tiden min dotter blev allt sjukare, man kan ju bara tänka hur hon kände, men på något vis fick jag känslan när hon berättade, att det här klarar hon, till motsatsen när min dotter berättade om sin diagnos, och det har min syster gjort. Tack och lov.

Men så klart finns ju alltid oron kvar även om allt är bra. Men för dem går livet vidare, deras familjer är fullständiga.

Jag begär inte att någon skall förstå hur jag kände och känner efter allt detta. Det är omöjligt om man inte själv går igenom det. Vi skall och kan inte jämföra med andra. Men snälla, låt mig vara den jag är i min sorg och saknad, inte den ni tycker jag skall vara, säg inte att du vet eller förstår precis, för det kan du inte om du inte förlorat ditt barn. Säg inget, bara finns.

Jag kan inte heller förstå fullt ut andra, men jag vet hur det känns för andra mammor (föräldrar) som mist barn vi delar ju samma erfarenhet, den värsta av alla. Den vi inte fick välja och inte heller ville ha.

Jag har mitt i allt fått många nya vänner som själv mist och jag har också många vänner kvar. De som tar min energi är jag tvungen att välja bort för en tid tills jag själv får mer styrka att klara vardagen, den tiden är min tid, tills jag kan handskas bättre med verkligheten, det får ta så lång tid jag behöver. Det är ett annat liv och en verklighet som inte känns som en verklighet, så svår att förstå.

Vem som helst kan drabbas av det otänkbara och då står vi där helt hudlösa, mitt i en mardröm som inte tar slut.

Jag önskar ingen, absolut ingen, denna smärta.

46. Titta in- finns tillgänglig att skriva in i för alla

http://www.familj.se/till-minne

45. Ett ljus i tillvaron

Yngsta barnbarnet
skrivet den 12 april 2008
Jag har ju lyckan av att fått bli farmor i januari i år, min son har blivit far till en liten tös, han och min svärdotters första barn. Så underbart. Självklart måste jag skryta om denna lilla nya babytös. Hon är underbar och så enormt vacker och duktig. Nu skall jag ta med min gamla mamma och åkta dit och visa upp henne och ta kort på fyra generationer. Tösen liknar sin far men har sin mors mörka färger.Vackra föräldrar har hon, så det så.

Hjärtegull. Så glad i henne. Tack min son och sonhustru för den gåvan.

Så har jag också mina stora barnbarn, 3 stycken som jag är mormor till, alla min stolthet.
Vackra, begåvade alla.
Tack mina barn för de gåvorna. Jag älskar er alla av hela mitt hjärta.

Det är 20 år sedan jag sist fick barnbarn. De står alla mitt hjärta nära. De är ju mina.
Jag är inte så lastgammal, jag blev pensionär sommaren 2007. Mitt äldsta barnbarn är 30 fyllda i år. Vart tar tiden vägen.

Jag älskar er alla mina 3 barn och 4 barnbarn.

44. Tomas Sjödin föredragshållare, mist 2 söner

Vet du min dotter, jag var på ett föredrag som kyrkan anordnat. Det heter "Att hitta ord som är små nog för stora känslor" Alltså att kunna uttrycka sin medkänsla till drabbade med ett ord eller bara en närhet utan ord.Tomas Sjödin är en pappa som mist 2 av sina 3 söner i en fortskridande hjärnsjukdom, 14 och 15 år gamla. Och om deras vardag under barnens sista tid. Det handlar om ödmjukhet, respekt, lyhördhet och inte minst kraften i att "Att hitta ord som är små nog för stora känslor". Han berättade om sina erfarenheter. Han berättade också med lite humor, medan han torkade bort en tår då och då, om olika bemötanden och möten, sina och andras erfarenheter av möten med människor. Händelser som man kan känna igen.
En mycket gripande berättelse och så sorglig.
Han har skrivit 5 böcker. Han bor i Säve och är författare, skribent och föreläsare. Jag kan varmt rekommendera den som har tillfälle att lyssna på Tomas Sjödin, det ger väldigt mycket. Här var kyrkan fullsmockad med folk.

Allt för många, enligt min mening, tror att man måste säga en massa deltagande ord, men det är inte nödvändigt, kroppsspråket säger ju också något. En lätt beröring kan vara det som man som sörjande minns och känner mest, det kan många gånger säga allt.

42. Tiden bara går...

Skrivet 12 april 2008

Dag efter dag går och blir till år.Snart är det 4 år sedan det värsta hände. Du min älskade dotter orkade inte mer, sedan dess har tiden stått still för mig, för jag kan inte förstå hur dessa år kan gå utan dej, att jag inte en enda gång fått se dig eller pratat med dig. Saknaden är lika svår nu. Alla dagar finns du i mina tankar. Vad har jag gjort denna tid, jag har inga svar, för det verkar så otroligt att tiden går.Väntar på dig fortfarande. Men jag kommer närmare dig ändå, till den dagen vi ses.