torsdag 3 april 2008

33. Över 2 år nu ofattbart 2006

Jag går till dig i alla väder, hela året, och nu är det över 2 år, hur är det möjligt tiden står ju still för mig, mår inte bättre nu, jag mår lika dåligt.
Jag planterar blommor, vattnar blommorna, på våren och hösten planterar jag nya, jag sopar undan snön från stenen på vintern, tänder ljusen och väntar på att du skall komma hem, men du kommer ju aldrig, så jag går där och fortsätter sköta din blommor och läser med oseende ögon ditt namn, jag förstår inte vad där står, för jag väntar ju min dotter tillbaka hem.
Jag väntar på dig med ångest och smärta som kramar mitt hjärta. Var är du? När kommer du hem? Jag har väntat så länge. Jag älskar dig, jag saknar dig, var finns du, vill ha dig här nu.
Din Mamma
................


13 aug 2006


Jag vattnar blommorna för blommor behöver vatten.


Jag har lovat min syster att vattna hennes blommor medan de är på semester, naturligtvis gör jag det. Blommor behöver vatten för att leva.


Jag har lovat att vattna min son och hans fästmös blommor när de är borta, naturligtvis gör jag det. Blommor behöver vatten.


Min syster kommer hem uppdraget är slutfört. Jag kan se och prata med henne.


Min son och fästmö kommer hem mitt uppdrag där är också slutförd, jag kan se honom och prata med honom. Jag vet var han finns för jag kan ringa, se och träffa honom.


Jag ringer min äldsta dotter, jag vet var hon är, för jag kan prata med henne i telefon. Höra hennes röst. Jag kan se henne och träffa henne.


Jag vattnar min dotters blommor medan hon är borta men hon kommer ju aldrig, jag vet inte hur länge hon skall vara borta, och inte kan jag nå henne, för jag vet inte vart jag skall ringa.Varför kan jag inte se henne och höra hennes röst.
Där står jag framför en sten formad i svart granit som ett lutande hjärta, så vacker.


Där står jag och läser med oseende ögon, min dotters namn och ser hennes bild och blommorna som jag vattnar, kan inte förstå, att där står hennes namn, ett misstag, vad gör jag där. Vänder om börjar gå därifrån, men jag måste ju sköta mitt åtagande att vattna hennes blommor tills hon kommer igen.Kommer du snart? /Mamma





onsdag 2 april 2008

32. Ett år



Fredag den 6 maj 2005
1 år har gått, jag kan inte tro det, känns som det händer nu, allt upprepas, känns som jag skall gå på hennes begravning igen. Köpte blommor till Carola, gav en ros till A och en ros till Carolas minnesbord, här hemma hos mig .Vi åkte alla till kyrkogården, det hade redan varit några som satt blommor där. Så många röda och rosa rosor och många ljus, jag tänder mina och satte upp minneskorten. Bröt ihop. Man räknar timmar, dagar till hon skall komma åter men det händer ju inte. Jag vet det men hoppas ändå att det bara är en mardröm. Mår förfärligt dåligt.

tisdag 1 april 2008

31. Från min dagbok 2004-2005

Torsdag den 30 december 2004
Min dotterdotter skall åka till Thailand i morgon, är i Sthlm just nu. Hon blir borta en månad.
Oron finns där hela tiden, nyss var det naturkatastrof där i Phuket, så många omkomna i flodvågorna, många svenska turister. Hemskt, fruktasvärt.

De hade tänkt åka till jul men den firade vi hos min son med sambo.
Tack och lov för det för det, det var då det hände, vågen, katastrofen.
C. sa veckan före att de ändrat sig eftersom han hade en känsla av att Carola inte ville det. Tack,Tack, Carola min ängel, du räddade dem, det är nog hemskt, att du inte är med oss. Hur ska jag orka. Ett vrak är jag, lever i min bubbla, kan inte komma ut.

Fredag den 31 december 2004 Nyårsafton
A. på väg till Thailand med L.S m. fru hon skall bo med dem, de bor utanför Bangkok. De sitter på flyget nyårsafton, som är idag.
Känns hemskt efter vågenkatastrofen den 26 dec. Min son lugnade mig, är inte samma stränder och mycket högre upp i landet.
Jag vill vara ensam i kväll, en mycket svår kväll, tänker på Carola oavbrutet, blir galen. Kommer ju ihåg förra nyår då hon var så sjuk.
Tårar, tårar, så mycket ångest.
4 mån efter Carola lämnade oss 6 maj, började jag arbeta. Den veckan på sjukhuset och allt före finns för alltid inristat i mitt blödande hjärta. Förfärlig, förfärligt, hur skall det bli, förstår inte, kan inte tro det.

Från dagbok 2005
Torsdag den 13 januari 2005
Min äldsta dotter är inlagd och opererad. Jag ringde gång på gång till sjukhuset är så orolig. Panik.
Hade gått bra tog bort cystor hon har haft sådana problem med, blodblåsor (cystor) stackars min älskade äldsta dotter, vilka problem, så länge som hon gått. Känns bra att det gått bra.
Vilken lättnad så rädd som jag blev.

Onsdag den 19 januari 2005
I dag har jag varit och hämtat min dator som jag fått som gåva från min arbetatsplats.
Träffar många arbetskamrater som frågar hur det är, de är svårt att berätta om den djupa sorgen och saknaden efter min dotter.

Lördag den 29 januari 2005
Vaknade sent mycket sent, somnade inte förrän kl.5 på morgonen och vaknade kring 14. 00.
Så deppig hela dagen, brusar i huvudet, oro i kroppen, jag vill inte känna så här, det tar all vilja och kraft och mening från mig.
Jag kan inte förstå och acceptera det som hänt Carola. Hon måste finnas någonstans men var.
Jag väntar på någon slags kontakt. Hur skall jag kunna göra för att bli starkare?

Lördag den 5 februari 2005
Fortfarande milt ute. Ont i vänster arm är så spänd igen kan inte koppla av så musklerna värker.
Bröt ihop på eftermiddagen hörde en sång, så var det kört. Har så svårt för musik efter Carolas bortgång, så många minnen, enkla saker är så svåra, det finns så mycket i vardagen som påminner om min ,vår, förlust. Vill inte tro att det är sant vill inte tro att det hänt, vill att hon finns där hemma i sitt hus och allt är som förr....
Gud var fanns du när vi behövde dig, var du där, gav du henne styrkan att kämpa!???

Ett sånt lidande, allt hon fick gå igenom, och vi alla med henne, så hjälplösa, så rädda. Och nu behöver jag styrka, att kunna fortsätta att gå vidare, att vara till nytta, att finna en mening med livet, naturligtvis tänker jag på dem jag har kvar, men ångesten finns där rädslan något mera skall hända, hur skall jag kunna skydda dem, hur skall jag kunna klara det???? Jag är ju redan ett vrak både till kropp och själ.
Jag har en duktig och underbar son, liksom en duktig och underbar dotter kvar här, Carola är en underbar och duktig dotter, men hon bor inte kvar här hos oss längre, alla 3 är mina och jag är stolt över dem alla och mina barnbarn, de är ju mitt liv.

Söndag den 13 februari 2005
I natt kl.12.50 ringde min mor och sa att hon var så dålig hade ont i bröstet och armarna.
Jag var vaken, klädde mig med rasande fart ringde min syster och tog bilen åkte till mamma
Jag har nyckel. När jag kom dit ringde jag ambulansen direkt kunde vara hjärtinfarkt.
De skulle sända ambulans de fortaste som gick. Min syster och hennes man kom. Min syster och jag åkte efter ambulansen med min bil till akuten. Vi 2 var kvar hos mamma tills hon blev inlagd på avd, befarad infarkt. Min syster ringde vår andra syster och jag ringde vår bror och berättade.
Det var svårt att komma till akuten igen, så många hemska minnen som jag har från Carolas alla besök där. Bröt ihop. Mitt öde är tydligen att hjälpa andra till sjukhuset för olika problem.
En av mina systrar var och hälsade på mor dagen efter. Det var en hjärtinfarkt, hon mår inte så bra men får medicin och hjälp. Hon blev bra och fick komma hem.

Fredag den 25 februari 2005
Ringde min dotterdotter.
Hämtade henne i skolan kl.12 vi handlade tillsammans, körde henne hem, sedan åkte jag till Carolas Viloplats, skottade bort lite snö, sopade och tände ljus. Hon finns inte där, jag kan inte känna att hon är där. Men jag ber ändå att hon åker med mig hem... Vi tillsammans som så många gånger förr.
Har gråtit mycket denna eftermiddag, jag kan inte förstå, kan inte accepter att hon inte finns här, mina två andra barn kan jag nå med telefon men henne kan jag inte nå, inte på något vis höra eller se.
Hon måste finnas någonstanns men var... jag kan inte ta till mig att det inte skall finnas något efteråt, de måste det göra, hur skall man annars stå ut? De är så tomt efter henne, hur skall jag göra för att få övertygelse, att det finns ett sedan, att vi ses igen. Jag älskar ju min andra barn, en dotter och son lika mycket, dom finns här och resten av familjen men jag är så mycket räddare att något skall hända.....

Onsdag den 30 mars 2005
Är så trött i ögonen och har ett konstigt sug i magen inte hungrig har nog magkatarr igen av all ångest och oro jag känner.

Torsdag den 28 april 2005
Åkte till kyrkogården halv 8 på kvällen tände ljusen hos Carola, bad åter igen att hon skulle följa med hem där skall hon inte vara, hon skall vara hos oss och med oss i vår värld. Men hennes värld, hur ser den ut nu, finns ett paradis.. Jag älskar och saknar henne så.... Så kände jag en stark blomdoft när jag satte mig i bilen, trots att där inga blommor finns och den följde mig hela vägen hem.

TILL DIG CAROLA DÄR DU ÄR.
Du har en alldeles egen stjärna på himlen som bär ditt namn.
Den gav din bror, till din dotter, sin systerdotter, i julklapp. Vi grät båda, en sån fin gåva till din flicka.

30. Gråta har sin tid - text från bok med samma titel

Kaos, tårar vandrar fram och åter, söker, gråter, gråter hela kroppen skriker, det är inte sant, det är omöjligt, går till kykogården dag som natt, sitter där på en filt fattar inte vad där står. Vill inte leva, vill inte vara kvar, varför, varför, jag orkar inte mer, var är hon, varför får jag inte prata med henne, se henne, krama henne, aldrig mer, det går inte att stå ut med, mår så hemskt dåligt, vill bara hoppa, vill inte, förmår inte mer.
Det är en mardröm för det här kan bara inte stämma.

Kära älskade Carola hör av dig, jag vill ha dig här nu. Varför hörde inte gud min bön, varför fick inte du leva, varför just du och nu, de borde vara jag, jag bad ju dej gud att skona henne, hela henne och ta mig, i den ordning som det borde vara, de är så fel, så fel.


Gråta har sin tid
Sorgen gråten behöver tid och tar tid. Att förneka eller fly det svåra gör inte livet lättare. Sorgens smärta eller styrka kan vi inte mäta eller gradera eller jämföra. Bara den sörjande själv vet vad den som hon förlorat betytt för henne. Sorgen är den största ära den döde kan få.
En negativ inställning till sorgen drabbar också andra som sörjer i vår omgivning.

Den bästa hjälp vi kan få i sorgen är hjälpen att sörja.

Vi kan behöva dagar, veckor och månader eller till och med år för att gråta ut vår smärta och förtvivlan. Saknaden gör ont.

Hur lång tid behöver sorgen? Det är bara den sörjande själv som kan svara på det. Någon behöver ett år, en annan tre, fem eller sju år. Många i vår omgivning kan ha svårt att förstå att min eller din sorg behöver lång tid.
Det är en tung tid när vi känner att andra tycker att vi ska ha sörjt färdigt.
Min (din) sorg är min (din) och vi har rätt att ge sorgen den tid den behöver.
Vi är alla olika därför reagerar vi så olika.

Kloka ord tycker jag skrivet av en sjukhuspräst och terapeut. Denna bok har givit mig mycket och hjälpt mig att från början förstå att jag inte är galen och att jag har rätt att sörja på mitt eget sätt. Därför bör man inte uttala sig om det man själv inte upplevt eller kan sätta sig in i och inte förstår fullt ut. Jag tror att ingen sörjande begär det heller, utan det viktigaste är att det finns nån vid min sida och som vågar att bara lyssna.

söndag 30 mars 2008

29. Juli 2004 efter allt

När jag uppsökte läkaren några månader efter hennes bortgång gick vi igenom journalen, en jättetjock bunt och hon satt med mig i 2 timmar och hon sa att de verkligen hade tyckt om Carola, att hon var vacker, hade ett underbart hår innan hon förlorade det och att hon hade intrigitet och att de var mycket berörda över hennes öde. Jag hade fått sitta där längre om jag ville men kände att jag orkar inte mer. Jag bara grät. Inget förändrades, jag fick inte tillbaka min dotter, vad jag än gjorde.

Carola har en mycket stark personlighet med intrigitet och var psykiskt stark. Hon gjorde ett starkt intryck på andra som person och så vacker. Hon är min dotter, så älskad och saknad.

21 Februari till kyrkan 2005
Min vän diakonissan har hjälpt mig att få komma in i kyrkan och vara där ensam en stund.
Jag frågade själv om jag fick, så hon ordnade det. Kände ett behov av att få gå dit.
Tända ett ljus och se att inget fanns där från begravn, känna lugnet och bara sitta alldeles ensam där. Be en bön för min dotter.
Satt där i en halvtimma.

lördag 29 mars 2008

28. Att leva i en mardröm

Tiden efter allt, är den verklig? Nej, den är så fylld med smärta,ångest och saknad.
Inget fungerar som förr. Det är galenskap, fullkomlig kaos.
Rädslan att gå utanför dörren. Att inte kunna skriva sitt namn ens, för händerna darrar okontrollerat.
Att tappa kontrollen fullkomligt. Apatisk. Inte förstå meningen med detta meningslösa.
All energi går åt att orka existera, att inte våga köra annat än invanda sträckor och då vara över 100% procent skärpt för att inte tappa kontrollen över känslorna. Tröttheten, den eviga tröttheten, att hålla masken i vissa sällskap eller situationer, att känna ensamheten i sin sorg, den är ju så personlig.

Att hålla huvudet ovanför vattenytan, fast man bara vill sjunka ner och få glömma allt. Ibland önskar man att man skall drabbas av minnesförlust från allt som gör så ont, för man vill inte att denna mardröm skall vara sann.
Att få vakna och allt är som det skall vara, en hel familj med alla mina barn kvar här. Det är den enda önskan man har.

Men trots att jag är medveten om det som hänt måste jag låssas att det är som förr, fly från verkligheten en stund för att stå ut.
Ingenting är enkelt längre, så mycket sår och så sårbar man är.
Vem mer än de som själva mist sitt barn, som jag själv, kan förstå.
Ingen kan föreställa sig detta, det kunde inte jag heller, även om jag kunde tänka hur klarar de att mista sitt barn, hur överlever man. Det går bara inte men har nu blivit min verklighet också. Jag vet inte, vet bara att jag överlevt de här åren.

Visst ändrar sorgen karaktär men det gör fortfarande lika ont och det tar lång tid, mycket lång tid dit, för mig flera år och pågår fortfarande, saknaden finns alltid närvarande. Det är min tid som gäller.
Jag kämpar hårt, det tar kraft, det är min ensamma kamp, den ger bestående men, kroppsligt och mentalt.

Förståelse efter en tid, tja, en del förstår inte allts, borde tiga istället för att komma med kommentarer, men har man inte upplevt detta kan man inte förstå, det vet jag också. Men det kommer nya vänner in i ens liv. Jag måste välja bort det som tar energi från mig, tills jag orkar igen.

En helt ny framtid, inte alls som den borde vara, för ett av mina barn kommer alltid att saknas här på jorden.
Det tog närmare ett år efter, innan jag började skriva dagbok. Jag sökte på Internet efter allt om sorg, om att förlora barn. Så hittade jag personer som förlorat barn, så hittade jag sidor som FEBE, VSFB och Vimil. Så fick jag så småningom, efter över ett och ett halvt år kontakter med personer som jag kunde ”prata” med via detta forum. De visste vad det handlade om.
Det är en kamp för ett annat liv varje dag, att inte förstå varför, att ständigt känna detta som är så overkligt, så orimligt, som gör så ont.

torsdag 27 mars 2008

26. Ord till minne av Carola från nära o kära

En dotters känslor, till minne av sin mamma

They say that memories are goldenwell
maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted You
A million times I needed You a million times I cried
If love alone could have saved You
You never would have died
In life I loved You dearly in death I love You still
In my heart You hold a place no one ever could fill
If tears could build a stairwayand heartaches make a lane
I´d walk the path to heaven and bring You back again
Our family chain is broken and nothing seems the same
But as God calls us one by one the chain will link again

Okänd förf.

Till Minne av Carola
När vi ser upp mot himlens sky, visar dess lyster de själar som lever kvar bland oss.
Ett oändligt avstånd men ändå så nära att man kan känna närvaron.
En känsla av godhet, utan dig skulle världen inte stå i balans.
Det sägs att när ett hjärta är tungt är det fyllt med tragedi,
men olika religioners tro har visat att det företräder
de goda gärningar man åstadkommit i livet. Det sägs att varje gång en stjärna tänds får en ängel sina vingar.Du var livets låga som egentligen aldrig slocknat.
De vackra minnen vi alla delar med dig är det som håller gnistan vid liv.

Syster, svåger, syskonbarn, Bror o svägerska

MIN LILLASYSTER
Aldrig anade jag att tiden kunde vara begränsad
När vi var små verkade den oändlig.Vår tid ihop som systrar skulle vara tills vi hamnade på ålderdomsvården ihop.
Aldrig mer kan jag ringa dig och prata om vardagens glädjeämnen eller förtret. Aldrig mer kan vi dela våra gemensamma tankar och minnen.Vart tog du vägen?
Man säger att den Gud älskar kallar han hem tidigt. Är det där du är?Sitter du någonstans i en bättre värld och betraktar oss?
Tycker du synd om oss som måste traggla vidare med våra liv? Småler du åt våra patetiska vardagsbekymmer?
Ditt lidande är över och du har fått lugn och ro, det ofattbara har skett, du lämnade oss.
Jag inbillar mig att du finns i varje träd som vajar eller fågel som kvittrar, att du skickar en hälsning genom solens varma strålar.
Att du tröstar oss genom en vinds varma smekning på vår kind.
Livet är fullt av smärta och glädje, ditt är en smärta svår att uthärda.
Våra minnen lever alltid kvar både sorgliga och roliga. För tidigt har du gått vidare.
Så småningom ses vi igen. Vi blir i vår sorg påminda om att livet är skört.
Låt oss ta vara på livets gåva.Vi älskar och saknar dig för alltid.
DIN SYSTER

Min älskade dotter Carola
Så tung är sorgen så ont gör smärtan
Det tomrum du lämnat kan ingen ta de är bara ditt.
Mitt hjärta är förkrossat och mina tankar ständigt hos dig.
På frågan "Varför" finns inget svar.
Mitt hopp och min tro är att du nu har funnit ditt paradis.
Där ingen smärta finns där ljuset och lugnet och glädjen bor.
Du har fått vissheten om en bättre värld.
Vi som är kvar, vi som led med dig och hoppades och bad
Vi vet inget, vi önskar att det finns så vi får mötas igen, när
Vår tid är kommen.
Tills dess är ingen evighet, i evigheten skall vi vara tillsammans vi alla.
MAMMA