557. Höst mörkt och ingen snö än...

Hösten har av någon anledning blivit en väldigt jobbig tid de senaste åren. Man tycker ju att man skulle känna sig bättre till mod men icke. Jag blir tungsint och deppig och drar mig undan. Så klart träffar jag min familj som finns här och hjälper de som vill ha min hjälp. Kanske beror det på att juletid närmar sig och inget är som förut, förr firade vi alltid julen tillsammans hos mig men så är det ju inte numera. Jul har blivit både en stor smärta och tomhet efter min dotter och ändå en glädje för att jag fått 2 nya barnbarn de senaste dryga 3 åren. Allt blir så balandat. Dom små ger mycket energi då jag träffar dem men känner ändå en tomhet när jag är själv för Carola har ju inte fått dela alla händelser med oss de senaste 7 åren.
Det är svårt att förstå att det gått dryga 7 år sedan hon lämnade oss. Så här skulle det ju inte bli, så här borde det inte vara.

Vädret har nu varit grått och dimmigt en mycket lång tid och det påverkar min astma en hel del några frostnätter har vi haft men ingen snö än. Men vad är det mot att sakna den man aldrig får tillbaka.
Börjar bli dags att tänka på julhandel och julklapparna. Måste erkänna att det känns motigt att åka iväg men vet att bara jag bestämmer mig att åka och när jag kommer utanför dörren så går det ju trots allt bra. Det jobbiga är ju också allt folk överallt på alla affärer den här tiden på året.
Det har gått att genomföra de år som gått så det går säkert i år också.

Bara några veckor kvar så är det dags att ta fram adventstakarna och sätta i fönstren, veckorna går alldeles för fort och ändå känns det som nyss.