Under en dryg vecka har jag hunnit vara till min dotter som bor söderöver och uppvaktat henne eftersom hon fyllt jämna år. Och nu igår var jag bjuden till min bror och hans fam. på kaffe med bröd och tårta.
Mamma åkte med mig, min yngsta syster med man kom också.
Min brors båda barn och deras barn sammanlagt 5 st var där, soligt och fint väder om än lite svalare i luften nu.
Trevligt att få träffas under lättsamma förhållanden.
Söndag idag
Skulle åkt till sonen och hjälpa till måla lite men det regnar idag och de hade varit på gatufest så det blev inget av. Får ta det när det blivit lite bättre väder, enligt väderrapport skall det bli soligt igen tisdag - torsdag till att börja med i alla fall. Det får bara inte vara slut på sommaren och värmen än. Vintern är så lång så vi behöver all sol o värme vi kan få för att orka med den. Vinter är inte en årstid jag är förtjust i.
Så finns det den här saknaden efter min förlorade dotter, jag kan inte förstå att hon är borta för alltid, det gör så ont varje dag när tankarna kommer, jag är tvungen att försöka tänka bort det för att stå ut, jag är ju glad för alla mina barn, för dem jag har kvar här på jorden och mina fina älskade barnbarn, de är ju alla en gåva, men varför kunde jag inte få behålla alla kvar här hos mig. Varför måste jag förlora en till aldrigheten.
Det är svårt beskriva de känslor och tankar som snurrar runt i huvudet det finns inte tillräckligt med ord att beskriva. Inget kan bli detsamma, inget kan bli helt, men jag fortsätter att försöka att leva det nya livet men den som säger tiden läker alla sår de vet inte hur det känns att ha förlorat sitt barn. Tiden läker inga sådana sår.
Den här bilden vill en mamma som heter Gunilla Karlsson skall gå vidare, hon har själv förlorat en son.
Så här är den nu.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
4 kommentarer:
Tack Birgitta!
Kram Gunilla
Skönt att du är hemme igen.
Jag var inne på den sidan du rek för några inlägg sen.
Hon skrev något som fastnade
-en del människor´s "förståelse" kan få en ur balans och trycka ner en i skorna.
Det var så prickrätt.
Det finns ingen som inte gått igenom samma upplevelse som kan veta hur det känns.
Våra barn fattas ALLTID!
Just nu är min dotter ute och cyklar en sväng...känner oron stiga inom mig. Det var en timme sen de åkte, hon tog inte med sig mob. Annars brukar hon vara noga med att höra av sig. Snart börjar jag se alla möjliga olyckor framför mig. Det är så oerhört jobbigt och stressande.
kramar som känns med hela mitt hjärta! Kram Mimmi, Theo´s mamma.
P.s Har oxå varit inne på G sida. den är hur fin som helst. Hon har ju skrivit böcker. Rubikerna till dem går rakt in i hjärtat..det fattas bitar i mitt pussel...tror jag någon heter.
Nu är de hemma...luften kom tillbaka i lungorna...
Mimmi
Så klart Gunilla skall du ha ditt namn med. Kram
mimmi min kära vän, så väl jag känner igen allt du skriver, den där oron som alltid finns så fort man inte har dem framför sina ögon.
Stämmer G. har skrivit böcker hon är duktig. Jag går in och läser hennes blogg ofta men har inte kommenterat där. Det har inte blivit så mycket skrivet i min blogg för det känns ibland som man inte vet vad man skall skriva men så är det nog på sommaren.
Visst är det pricksäkert det den andra skrev om oförstående personer.
Vi hörs igen vännen allra varmaste hjärtekramar ta vara på dig
Birgitta
Skicka en kommentar