Detta är en månad när vi alla blir påminda om vad vi kan göra för att samla pengar för forskningen till alla dessa kvinnor i olika åldrar som har bröstcancer eller som kommer att få. Det gäller även för framtida drabbade.
Jag kan säga att för egen del så berör det mig mycket, minnen från min egen dotters kamp blir extra starka varje dag.
Jag har mått relativt bra ett tag men nu är det som jag satt längs upp på en rutschkana och vet att jag måste åka hela vägen ned för att komma på stabil mark igen.
Väl där måste jag gå till trappan upp till rutschkanan topp, steg efter steg upp, det tar längre tid att ta den biten medan att åka uför går snabbt men upp kommer jag och hoppas att jag kan stanna längre tid där uppe för varje gång innan jag tappar balansen och rutschar nerför igen.
Hur är det inte då denna månad för dem som är drabbad hur påverkar Galadagen dem. Jag tror de har det jobbigt på samma gång som de hoppas att insamlingen skall slå nya rekord.
All cancer är hemsk och numera verkar den drabba fler och fler unga och äldre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
2 kommentarer:
Tänker på Dig och sänder Dig varma kramar.
Min storasyster dog också i cancer, det började som bröstcancer och spred sig sen till skelettet. Hon var 49 år när hon dog.
Vilken sann liknelse du skrev om (rutschbanan), jag känner igen det där, upp och ner
Kram från Hervor, Jörgens mamma
Ja, det är en förfärlig sjukdom.
Min yngsta syster fick också bröstcancer året efter min dotter men hon är frisk idag.
Jag är upp och ned hela tiden.
Kramar från
Birgitta, Carolas mamma
PS. Känner mig inte riktigt hemma med facebook, vet inte om jag fortsätter där.
Skicka en kommentar