Skall man skratta eller gråta. Tänkte eftersom jag var så väldigt trött att nu skall jag väl somna normalt. Men se det var inte vad som hände inte förrän klockan var över 7 på morgonen somnade jag till, sov unjefär 3 tim, vaknade men inte uppstigen och då ringde telefon.
Det var min syster som ville prata lite och lämna rapport om en del saker. Inget fel i det men nog är det typiskt. Tja, bara att låta henne pladdra på och så klä sig. Få se om jag åker till kyrkog. idag och tänder ljuset el om det blir i morgon.
Sova får jag väl göra när jag kliver över till nästa liv kanske. Fast då har jag planerat att äntligen träffa min dotter igen och behöver nog ingen sömn. En del tänker väl nu, den där människan har nog blivit tokig och ja, nog har jag blivit konstig det är jag medveten om. Det är bara här och i min dagbok som jag skriver sånt, säger aldrig det till andra, de kan ändå inte förstå fullt ut, kanske en del av det men inte hela biten. Många menar ju att, du har ju de andra barnen och barnbarnen, självklart har jag dem, men Carola är fortfarande inte här så det tomrummet, och saknaden kan aldrig fyllas med någon annan. Var och en av dem har sitt eget rum i mitt hjärta. Usch,vilka dystra rapporter jag skriver här.
Trevlig helg
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
5 kommentarer:
Birgitta!
Det är väl inte underligt att vi blir lite "konstiga". Vi har ju varit med om det värsta som en förälder kan vara med om.
Ofta är jag förvånad att vi överhuvudtaget orkar vidare. Men vi är tydligen av segt virke.
Kramar om Dej och önskar Dej en fin helg.
Själv packar jag för att åka till Gran Canaria i två veckor. Ska bli så skönt, det är enda gången jag kan vila från sorgen och riktigt koppla av.
Kram från Hervor, Jörgens mamma
Hervor, tack för dina ord håller med det är konstigt att vi håller ihop och orkar vidare. Alldeles utmärkt att kunna åka bort ett tag för att få vila från allt och komma till en ny miljö det hjälper för den tiden åtminstonde.
Hoppas du får en riktig skön och avkopplande semester. Trevlig resa.
Stor kram
Birgitta
Kram...
Du skriver det jag tänker.
Jag känner att jag också håller tillbaka min sorg och saknad av omsorg till andra.
Fast hela min kropp skriker min sons namn Theo, det sliter och blöder av längtan och saknad inom mig.
Men som andra påpekar...du har ju ansvar för de andra och måste lägga energi på dem.
Jag blir så trött på att behöva försvara min sorg o saknad.
Det är inga dystra tankar utan helt normala!!!!!
Vi får hålla ihop som ni bägge skriver.
Kramar till dig!
Mimmi, theos mamma
Du, tomrummet efter Carola ska inte fyllas. Det ska vårdas. Och det tycker jag du gör. Visst är det OK att deppa samman. Visst är det OK att skratta. Du hittar ditt sätt, dina ord och dina handlingar för att hantera det du går igenom. Om det ska andra bara ha respekt, inte tycka eller trycka ner.
Att du är medveten om att du är ledsen och nedstämd tycker jag är ett sundhetstecken. Värre vore om du trampade på och mådde skit men inte visste varför eller var medveten om det.
Sorg och sorgearbete är personligt. Finns inga rätt eller fel. Du skriver "av" dig i dagbok och blogg, därför kommer du inte att bli galen. Småtokig, tja det är väl alla, så vad är det för fel med det?
Styrkekram!
De andra barnen kan ju aldrig ersätta just den vi har mist. Det är det som utomstående inte kan fatta. Jag har tröttnat på att försöka förklara.
Skicka en kommentar