Datanätet strejkade flera timmar idag och ingen telefon så jag fick ha på mobiltel. Men istället blev det lite rotande i klädkammaren kasta lite kläder och ordna till, blir några lediga hål här och där så jag kan stoppa in nåt nytt så småningom. Haha, men måste nog sortera bort lite mera och så skall jag skaffa sådanadära plastboxar, genomskinliga, de är bra inte så dyra heller.
Dammsög också lite i kammaren men så kom nätet igång och jag blev sittande där.
Solen har lyst men inte så varmt som förra veckan. Får fortsätta imorgon och röja, hoppas lusten finns kvar. En del skall bäras ner i förrådet och en del skall i soporna, tar väl nån dag att göra det också. Men tid har jag, men med lusten är det en helt annan sak. Jag får väl tvinga mig själv för vill ju ändå ha det städat.
Snart midsommar också vad det nu innebär, ingen skildnad på helgerna numera känns det som.
Vilken surkärring man blivit. Nej, inte sur kanske men nedstämd nästan jämt. Blir det någonsin mista lite bättre. Glad ändå för dem jag har. Även vänner är värdefulla.
Så annorlunda man ser på livet numera, efter förlusten av min dotter. Inget är viktigare än barn och barnbarn.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
4 kommentarer:
Hej Birgitta. I dag är det 8 månader sedan min lillebror,42 år, dog i denna hemska sjukdom och det är ju så att alla högtider och vissa datum är plågsamma och jobbiga. Livet måste ju gå vidare men det blir aldrig detsamma mera. Man har alltid tårarna precis under ögonlocken och dom kommer när man minst anar det. Det är svårt att acceptera att unga människor går bort, så ska ju inte livet vara och det är svårt att inse och ta till sig det.
Tack för din kommentar på min blogg. Jag ska läsa din ordentligt när jag har lugn och ro omkring mig.
Kramar från mig, Lena.
Tack för du skriver.
Du har så rätt det är tungt och aldrig blir det sig likt igen, och som sagt så lätt det är att falla när man minst anar.
Så kort tid för dig, det finns mycket som skall bearbetas.
Men det är dag för dag som gäller i sin egen takt.
Kramar från mig till dig
Birgitta, Carolas mamma
Hej Tack för din hälsning, att någon som förstår lämnar några ord betyder mycket. Tag hand om dig och de dina. Den här fick vi på mail. Den är till alla som sitter i samma situation:
Sista raden tycker jag så mycket om:
Döden är ingenting alls
Jag har bara smugit in
i rummet intill.
Jag är jag, och ni är ni.
Allt vad vi var för varandra
det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt
gamla vanliga namn,
tala till mig på det sorglösa sätt
som ni alltid gjorde.
Använd inte annorlunda tonfall.
Bär inte en pressad min
av allvar eller sorg.
Skratta, som vi alltid
skrattade åt de små skämt
som vi hade tillsammans.
Bed, le, tänk på mig,
be för mig.
Låt mitt namn alltjämt
få vara på allas läppar,
så som det alltid var.
Varför skulle jag vara ur sinne,
därför att jag är ur sikte?
Jag väntar på er i en paus,
någonstans mycket nära,
bara runt hörnet.
Roberts Pappa,Mamma,Syster
Stig
Tack för den fina dikten.
Ta hand om varandra. Jo jag förstår, svårt är det att leva med saknaden och allt som hänt under sjukdomstiden, hoppet som alltid finns in i det sista.
Kram
Skicka en kommentar