måndag 5 januari 2009

164. Vimmelmamman

I min Läsvärt länkar
finns en länk till Lotta cancerpatient -bloggen heter Vimmelmamman.
Där kan man läsa och följa henne i kampen mot cancern. Jag hoppas verkligen hon vinner den kampen och många fler med henne.
Där förstår man hur de som drabbas av denna hemska sjukdom känner och har det, hon är öppen om sina känslor och stark och rädd.

Min dotter ville inte prata så mycket om sjukdommen utan hellre planera framåt, det var hennes sätt att handskas med den och att hela tiden behålla tron på att få bli frisk även när hon fick de dåligaste beskeden, hon ville verkligen bli frisk. Hennes dottern och hundarna var viktiga för att leva så "normal" det gick.Den sista tiden pratade hon mer och mer om sin tonårstid och sin oro för dottern med mig, sin mor. Vi hade många fina stunder mitt i allt.
Att hålla fast vid livet med näbbar och klor och kämpa och inte ge upp hur sjuk hon än blev.
Det smärtar idag att inte kunnat göra något för att lindra dessa personers lidanden, vår värld är grym, även mot oskyldiga.

söndag 4 januari 2009

163. Delar av mail histora under en svår tid

Inledning
Jag skrev inte så mycket under den tid då Carola var sjuk, jan 2002 -maj 2004,för vi träffades dagligen och jag ville vara med henne hela denna svåra tid.
Hon behövde mig och ville ha mig med hela tiden, det är jag tacksam för att jag fick.
Jag arbetade förutom när jag var med Carola på hennes behandlingar och sjukhusbesök, operationer mm. Sommaren 2003 började mitt blodtryck åka berg och dalbana.
Under en tid fick jag sjukskrivning för vård av anhörig. Men den gäller endast 60 dar. I nov 2003 då gick det inte längre att jobba under denna press även om jag hade väldigt förstående chefer och arbetskamrater.

Till slut hade kroppen fått nog även för mig, blodtrycket låg på 210/130 och sköldkörteln började krångla allt mer.
Läkaren ansåg att det var dags att sjukskriva mig, efter alla mina besök hos läkaren och kontroller så gick det inte få ordning på medicineringen, jag behövde "vila" (kunna vara med min dotter helt),jag blev helsjukskriven i november 2003. Någon vila blir det ju inte förståss från det psykiska.

Jag tänker skriva in här lite av de mail som skrevs till och från av mig, vänner, andra o arb.kamrater under en period.
De är också en del av hennes sjukdomshistoria men inte allt.
Den finns nedskriven vid starten av denna blogg. En del är gömt i mitt hjärta eftersom det inte går att beskrivas i ord.

Kanske berör detta många illa, men det är sanningen och jag tror många mödrar (föräldrar) och nära anhöriga upplevt liknande det jag har upplevt. Kan kanske ge lite förståelse och eftertanke hos andra hur oerhört ångestladdat allt är både med sjukdommen och hur det känns under den här tiden och efter och idag fast det gått 4 år och 8 månader. Alla minnen och bilder från den tiden finns kvar, de bleknar inte så lätt, de finns för alltid inristad så länge min hjärna är frisk och hon är mitt älskade barn oavsett ålder.

Det går inte blunda för sanningen eller försöka trycka undan och tro att då är allt bra. Minnen skall leva vidare, hon är en betydande person för sin dotter och oss andra i familjen.

Men vi skall också komma ihåg att väldigt många klarar sig bra och blir "friska från sin bröstcancer" och framför allt, gå till läkaren en gång för mycket i stället för att vänta. Och glöm inte kontrollera er själva regelbundet.
Även ni som är mycket under 40 års strecket för att få kallelse till mammografi.

torsdag 1 januari 2009

162. Digitala Rosa bandet



https://www.digitalarosabandet.se/

OM BRÖSTCANCERFONDEN

Varje år insjuknar cirka 7 000 kvinnor i Sverige i bröstcancer. Det innebär att närmare 20 kvinnor varje dag får en bröstcancerdiagnos. Men bröstcancer drabbar inte bara den enskilda kvinnan. Den berör också hennes anhöriga, vänner, arbetskamrater.

Vi arbetar för att alla kvinnor som drabbas av bröstcancer ska få bästa möjliga behandling och helst bli botade. Genom en gåva till Bröstcancerfonden hjälper du oss att förverkliga den visionen.
--------------------------------------------------------------------------------

Bröstcancerfonden administreras av:
Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation – BRO
Box 1386, 172 27 Sundbyberg
Besöksadress: Sturegatan 4, 5 tr. Sundbyberg
Telefon 08-546 40 530 Telefax 08-546 40 539
E-post info@bro.org.se
PlusGiro: 90 05 91-9 | Bankgiro: 900 5919
Ansvarig utgivare: E-post: Ingrid Kössler, Mobil 070-643 95 44

161. Inga böner hjälper

Slut 2008, början 2009
Jag har och hade en sån konstig magkänsla inför det nya året, varför vet jag inte.
I min önskan inför nyår och nya året fanns, att inga olyckor, bråk o dyl. skulle behöva ske.
Men helt klart hjälper inga böner och önskningar, alla dessa bränder och skador av raketer och mord och knivdåd, lyssnar inte folk på varningar, begriper dom inget, jag blir så arg över den respektlöshet som finns över livet och egendom.

Vid niotiden nyårsafton åker jag till min son som bor drygt en mil bort, på vägen möter jag 2 polisbilar och ambulanser, vilket får mig att undra men de håller 50 gränsen och inga blåljus el sirener är på. Så min tanke var att något hänt men inte allvarligt.
Så läser jag tidningen i dag. Jo, där står att en son i 35 årsåldern, mördat sin egen far, så de var på väg dit förstår jag nu, jag hade just passerat dit de skulle.
Det är för bedrövligt vad sprit och bråk kan ställa till.

Kan inte känna att detta år blir bättre våldsmässigt men jag kan bara fortsätta önska och hoppas att inga fler skall få dessa hemska budskap.

Därför önskar jag en bättre fortsättning på nya året än det blev. Hoppet vill man ju inte förlora trots allt.

onsdag 31 december 2008

160. Åter ett nytt år





GOTT NYTT ÅR ALLA

Fri från olyckor och 0 tollerans för bråk och mobbig och allt annat som gör livet svårt.

tisdag 30 december 2008

159. Ny helg igen sista för i år

Nu har det gått några vardagar men snart helg igen nyår. Jag känner som jag inte vill att det skall bli ett nytt år för då blir det ännu längre sedan jag såg min dotter, tiden bara försvinner och jag har inte fått träffa henne på så många år, för mig är det helt ofattbart, jag kan bara inte tro att hon inte kommer tillbaka.

Min systers vackert dukade bord

Lördag fick vi syskon med resp. och mamma middag hos en av mina systrar. Som vanligt är vi pratiga och tokiga så det blir mycket surr. Det var roligt träffas alla men jag känner jag orkar inte med all glättighet mer än dessa timmar. Jag och mamma åkte hem de andra blev kvar ett tag till.

Så skönt det är ändå att komma hem till tystnaden för jag är fullkommligt slut efteråt.
Söndag hade jag middag här hos mig för min son och hans sambo och lilla sondottern Miranda (Mira), mitt barnbarn, det ger mig så mycket att få umgås med dem och så den lilla sötnosen, vattkopporna är nästan helt borta nu och hon är glad och babypratig.
Ju tröttare hon blev, ju mer klättrade hon i soffan, för sova det skulle hon minsann inte. Det blev en härlig dag, mår så bra att få träffa henne, då skingras tankarna.

I morgon nyårsafton blir det lugnt här, skall åka till Carola, tända ljus och marschaller. Det är helt åt pipan, att jag skall gå till en kyrkogård för att tända ljus på en grav med en sten där min dotters namn står. I det fallet står det inte rätt till i min arma skalle för jag förstår inget.
Såå jag saknar henne, så mycket som jag skulle vilja berätta för henne. Men hon vet nog och hör nog vad som sägs fast jag inte kan se henne.
Blir det någonsin verkligt, mitt (vårt)liv är och förblir förändrat, men min kärlek till dem alla förändras aldrig, barn och barnbarn förblir min rikedom, dem jag kan se och den jag inte kan se, men som är närvarande ändå, alltid.

torsdag 25 december 2008

158. Tro hopp kärlek

Annandagen, jag måste åka handla för i morgon är jag bortbjuden och på söndag kommer min älskade son med sonhustru och mitt lilla barnbarn på middag.
Den lilla tösen är mjölk allergisk, så jag skall se vad jag kan hitta. Vattkopporna håller på att läka ut nu så hon kan äta duktigt.

Hörde dessa ord på tv.
Även om man inte kan se luften man andas
så slutar man inte att andas.

Jag lägger till dessa ord
Även om vi inte kan se våra älskade barn
betyder det inte att de inte finns här med oss.
Tro, hopp och kärlek bär oss vidare.
Kram alla