lördag 12 mars 2016

663. Nära bli ännu en katastrof

Så var det då ett nytt År, 2016 började inte så bra. Dagen efter nya året i januare alltså, så blev jag så fruktansvärt förkyld. Till slut måste jag uppsöka läkare. Är inte så bra att bli förkyld när man har KOL, och det är lätt att man får en försämring. Det enda alternativet jag hade, var att ligga till sängs och be sonen handla maten. Jag fick tid, inte hos läkaren, utan en så kallad kolsköterska. Fick blåsa i en PEF för att kolla lungkapasiteten, den visade noll, nålen rörde sig inte ens. Sänkan var hög och läkaren, som tittade in som hastigast, för att lyssna på lungorna, sa bara, hon (jag) skall få göra en inhalation och så få en nässpray!? Sen försvann han. Jaha! Iväg till ett annat rum och göra inhalation, av en medicin, minns inte namnet. Får hämta nässprayen på apoteket själv, förstås, Det är 1 år och 7 månader sedan de gjordes en spirometri kontroll, så jag frågade sköterskan, när får jag en kallelse, jag väntar på en från er nu. Jaha, säger hon, vill du ha en sån också!? Jag svarar självklart, jag har väl rätt att få en minst en gång om året. Jamen, säger hon, då får du vänta några månader, för vi har kö!!

Vadå kö? Jag blir oerhört irriterad och säger, finns det ingen annan hälsocentral, som har spirometri, nä, bara xxx och så nämner hon ett namn, då måste jag åka flera mil. Jag säger det är nog dags att byta hälsovårds central.
Men sa, nu fordrar jag att få en kallelse härifrån, så får jag fundera på bytet av vårdcentral. Jag kan bara säga att, denna hälsovårdscentral har ett enormt dåligt rykte numera, och det blir bara värre.
Nåväl, jag fick en kallelse nu till 17 mars, så vi får se var i nivån jag befinner mig nu i min KOL, om jag är på samma, som när jag fick diagnosen år 2012, då nivå 3 av 4.

Det har tagit väldigt lång tid, att få tillbaka orken så pass, att jag kunnat plocka ner julen, lite i taget.
Tyvärr orkar jag inte vara barnvakt till mina mindre barnbarn just nu, men hoppas det blir bättre när våren och sommaren anländer. Denna vinter har verkligen varit jobbig.

Den 26 januari var det dags för födelsedagar, min son och 2 av de äldre barnbarnen fyller år samma dag.
Den 29 januari fyller näst yngsta barnbarnet år. Och kan man tänka sig då blev jag mormorsmor
samma dag. 

Det höll på att gå alldeles galet, mitt barnbarn ringde en timma efter förlossningen, klockan var 02.02 på natten den 29:e, berättade att de fått en flicka men att varken hon eller barnet mådde bra.
Barnet hade fått syrebrist vid födseln de hade formligen slitit ut barnet med sugklocka, så hon var själv söndersliten och skulle opereras. Blodförlusten var stor. 

Barnet andades inte, hade ingen puls när det föddes pg av att läkaren vägrat göra akutsnitt, barnet var stort vägde 4360 gr. Några timmar senare får jag veta att barnet skulle åka flyg ambulans direkt till ett större sjukhus, Universitets sjukhuset, för att sövas och kylas ned, för att försöka minska eventuella skador hon kunde fått av syrebristen. Senare fick båda föräldrarna åka ambulans till samma sjukhus som ligger 25 mil härifrån vårt sjukhus.

Vilken vånda, vilken oro och ångest, föräldrarna fick genomgå och så mitt barnbarn (mamman) som inte kunde varken gå eller sitta, på grund av sina egna skador.
Läkarna på det nya sjukhuset, var förfärade av vad de fick se, och vad de gjort, ett grovt tjänstefel av förlossningsläkaren var ett faktum, det skall anmälas. Det gör så ont i mig för jag förstår vilken smärta hon fått utstå och barnet och allt detta fick även pappan se.

Vilka skador den lilla babyflickan fått kunde de inte avgöra förrän de väckte henne efter några dagar senare och de måste ju ta det sakta. De gjordes en magnetröntgen och de kunde inte se några skador på den. Sedan återstår det ju att hoppas att de inte kommer att visa sig senare när hon blir äldre.
De kom tillbaka till barnsjukhuset här hemma igen, Blev kvar där i ytterligare 3 veckor innan de började få åka hem o ut på permis, nu får de vistas hemma men åka in med jämna mellanrum på babygym för att nyckelbenet i ena armen var brutet och så är det problem med matning, hon äter dåligt och sondmatas fortfarande. Men hon är klar i blicken och så vacker. 
Man kan undra varför mitt barnbarn som redan mist båda sina föräldrar i unga år måste bli drabbad av detta också. Hon har en underbar man som är med hela tiden och som är ett stort stöd.

Så klart känner jag av deras förtvivlan och jag själv mår ju också väldigt dåligt av allt som händer.
Som förälder vet man ju vad det handlar om och så rädd man är och hjälplös. Vi hoppas och tror ju ändå att allt gick bra och fortsätter så.
29 januari flygambulans till Umeå
Första barnbarnsbarnets dopdag
Den 5 mars döptes mitt första barnbarnsbarn. Hon är född 30 oktober 2015, så det är bara 3 månader mellan dessa 2 underbara små baby flickor. Jag kunde tyvärr inte var med, resan är allt för lång och jag klarar inte den. Den lilla flickan, har blivit 4 månader drygt och är en nyfiken och duktig liten tjej. Jag fick tack vare att det finns webbkamera vara med live när de hade mat och kaffe efter dopet. Jag fick i alla fall, både höra och se henne och prata med dem. Det blev jag oerhört glad över.

lördag 26 december 2015

662. Före jul och julafton ...

Det var ett tag igen sedan jag skrev här. Har varit rätt omtumlande, och en del svårigheter.
Lycka är i alla fall, att jag blev farmorsmor till en lite flicka, 30 oktober 2015. Mitt äldsta barnbarn blev far, nu är de en lycklig familj, med en liten tös, och katter och hästar, har de också.

Sedan har jag inte mått så värst bra i höst, det går upp och ned med hälsan, andningsbesvär men mest denna enorma trötthet och ingen ork. Dessutom, mina ryggbesvär och yrsel. Var till läkaren, och skickades på röntgen, men nåt annat har inte hänt. Jo då, det syns på röntgen, atros i ryggkotor och så hoptryckta diskar. Och det i sin tur, ger yrseln, påstår läkaren. Jag har gått hos sjukgymnasten och fått massage varje vecka, ända tills jul och skall fortsätta efter jul.

Nåväl, jag är en jul toka, fejar och grejar och pyntar, försöker att minska ner, för att jag egentligen inte orkar allt. Men men... svårt när man gillar julpyntet, allt det röda, de varma färgerna, som ger en ombonad värme, i det mörka, gråa vädret som vi har, knappt någon snö alls, bara blöta, smutsiga vägar och halka.

Tände förstås mina ljus, hos min älskade dotter, på hennes och hennes sambos viloplats. Känner så stor sorg, över att mitt barnbarn förlorat båda sina föräldrar, alldeles för tidigt. Saknaden efter min dotter är enorm och ännu svårare den här tiden på året, Livet är märkligt och har ingen logik. 

Min mor är 94 år fyllda och hon lever ett rätt bra liv. Fick en infektion några veckor före jul, så det blev sjukhus några dagar. Det blev rätt snurrigt för oss syskon, vi blev naturligtvis oroliga. Jag är inte beredd att släppa henne än. Men hon klarade detta också. Så klart, hon är spröd och svag i kroppen men inte i huvudet, bara synd att hon både ser sämre och hör sämre men det är ju trots allt, inte så konstigt i den åldern.

Julafton kom och mitt barnbarn, hon som är föräldralös, kom hit till mig, tillsammans med sin sambo på lite kaffe med bröd och julskinka. Nu väntar de sitt första barn den 25 januari 2016, så det blir spännande. Jo då, de vet att de skall få en flicka. Jag ser verkligen fram emot det.

På eftermiddan var det dags, ta bilen och köra till sonen med familj och fira resten av julafton med
dem. Så roligt att få vara med, och se de yngsta barnbarnen, full av förväntan inför tomtens besök,
och glada ögon när de får sina julklappar.

Klockan 20.30 då var jag fullkomligt slut, tung andning och enormt trött. Dags för mig att åka hem.
Var hemma klockan 21.00. Jag lade mig direkt på sängen och somnade, sov till 24.00. Vaken några timmar men sedan somnade jag igen, resten av natten och halva juldagen, jag var så väldigt trött.
Idag, juldagen, har jag inte gjort ett enda dugg, bara vilat, orkar inget, behöver inte göra nåt heller, måste helt enkelt vila och få tillbaka lite kraft.

Tiden den går fort snart har vi ett nytt år igen. Bara ta en dag i sänder, det som skall hända kan man påverka särskilt mycket. Jag har lärt att några mirakel sällan inträffar, men visst önskar man ändå att de sker. Det som skall ske det sker. Min önskan är ändå att allt blir ett lugnt och fridfullt år med glädje och ro i själen för oss alla.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR





    
Mitt jul röda kök                   och min lilla julgran


onsdag 4 november 2015

661. Hurra it is a girl

Nu har det hänt, jag har blivit farmorsmor. En liten söt flicka föddes på Fredag morgon den 30 oktober 2015. Jag är så glad, allt har gått bra. Jag hade ju förstås köpt lite babykläder förut och förberett.
Så på måndag gjorde jag i ordning paketet, med ett kort med små bilder och en fin dikt som jag gjorde själv Skickade det med posten kl 15 och dagen efter, vid 13 tiden hade de redan fått paketet. De bor 76 mil ifrån mig så jag kan tyvärr inte åka och titta på den lilla. Men kort fick jag.

Det är verkligen underbart och stort, att min familj växer och det dröjer ju inte så länge, tills jag skall bli mormorsmor också. I januari blir det, ännu en babyflicka, som kommer till världen. Det är barnbarnet, som min dotter och hennes sambo, aldrig får se. Så Sorgligt. Tänk att sorg och glädje kan gå hand i hand, så blev det för mig, för samma helg var det också Alla helgons dag och gravsmyckning som det heter.
Så vackert på kyrkogården, där alla våra saknade anhöriga vilar, där blir pyntat med granris och vackra kransar, inför helgen och vintern, att se alla dessa ljus som lyser i lyktor och gravljusen på marken. Det är så vackert, trots att det gör ont.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
4 nov 2015
Idag har jag varit och tagit min influensa vaccination och varit till sjukgymnasten, för massage av nacke och rygg. Röntgade mig den 23 oktober och fick svar att jag hade artros i halsrygg och diskkotor som är hoptryckta. Jag går en gång i veckan nu, hos sjukgymnast. Känns bra.

Ja vi är inne i november månad men det är sol och varmgrader. Har varit nån natt med lite frosthalka på morgonen, men inte en enda snöflinga än. Vi får se, när den riktiga vintern kommer. Veckorna går fort, och det är inte lång till jul igen. Nä, jag längtar inte efter julen, men tycker om julpyntet  och alla ljusen i fönster och balkonger och stora julgranarna ute, lite överallt.



söndag 18 oktober 2015

660. Ett år har gått

Snart har ett år gått, sedan min dotters och hennes sambo återförenades. Men mitt barnbarn blev föräldralös. Ett år av saknad och svåra minnen för henne, mycket har hänt och mycket finns kvar att göra. När någon går bort skall allt tas reda på och utredas, bodelning och så mycket annat.
Det är sorgligt och svårt, att bli utan sin allra närmaste familj, sina föräldrar i unga år.

Den 25 oktober 2015 är det ett år, sedan mitt barnbarn även miste sin far. Han gick bort hastigt, 10 år efter hon mist sin mor, min dotter. Saknad, älskad, aldrig glömd.











måndag 31 augusti 2015

659. Vad gör man nu

För att inte falla för djupt i sin deppiga period så försöker man hitta vägar där tankarna inte vandrar iväg till det mörka utan tillbaka till det ljusa, det som ändå fanns då, de ljusa minnen och de levande minnen man har. Trots allt måste man leva här och nu, några andra val finns inte, för jag har trots allt flera att leva för. Familjen förändras. I mitt fall så kommer snart 2 nya medlemmar till världen. Mina första barnbarnsbarn att glädjas åt.
Sedan har jag precis som så många andra fått vänner i www. vänner som vet och upplevt de jag upplever både att förlora sitt barn och sjukdom. Det är faktiskt värdefullt att få veta att de finns flera som också mår som jag i sin saknad och smärta, för tiden läker inga sår, men tiden hjälper oss att finna sig i att så här blev livet, så här blir fortsättningen av mitt liv, inget man glömmer, det vore ju befängt att tro att man någonsin skulle glömma sitt eget barn.
Sedan det här med Kol, där får man också mycket värdefull information av vänner som själva har Kol i olika stadier, det som skrivs av läkare eller forskare är bara en bråkdel av vad som är verklighet. Både medicinskt och hur och vad man klarar. Det är ju inte en sjukdom som varit särskilt känd, i alla fall för allmänheten, jag själv visste inget för några år sedan. Det är en dödlig sjukdom men det går att leva med den i flera år men den är också väldigt oförutseende och tar väldigt mycket energi o kraft. Alla är olika, alla mår inte lika bra eller dåligt i de nivåer man är i. Det finns 4 nivåer står det i info. Jag har nivå 3 och jag mår ganska bra men många andra kan må väldigt dåligt. Man får finna sig i att ta det lite lugnare, få folk att förstå jag är inte lika stark som förr eller som andra i min ålder, vissa dagar är väldigt jobbiga, tröttheten och väderleken kan vara och är ett problem och vila är ett måste. Men det finns dagar då man orkar mycket och då gör man allt man kan, trots man vet att nästa dag kanske jag inte orkar upp ur sängen utan bara vill sova. Man de är oerhört starka personer som lever och gör mycket men det måste bli på deras egna villkor och ork. I vår grupp kan vi prata om de jobbiga, det svåra, de hinder som finns, de oförstående andra och i sjukvården. Dagar då man går med en stor sten på bröstet och måste verkligen jobba för att få luft och syre. Säg aldrig ni får skylla er själva för ingen visste om detta på den tiden jag började röka, visste inte ens det var farligt på nåt vis alls. Sedan kom varningar men som vanligt som med annat också, de händer inte mej, liksom olyckor det händer inte mej, intalar man sig. Många kan inte ens erkänna att de kanske har Kol de vägrar helt enkelt att kontrollera sig.
Det var inte svårt att sluta röka den dagen jag fick beskedet och jag är trots allt ganska bra och jag är inte ung utan över 70, finns så många som är från 40 och uppöver, även under 40. Finns de som inte ens har rökt men ändå fått Kol.

Nu nåt trevligare. Jag roar mig med att pyssla tar tillvara tomma champoo flaskor av plast och gör fjärilar och små blommor av dem. Dem behöver man inte ens måla de finns ju i olika färger.



Så här kan dom bli några knappar lite klister stark tråd och så mall för att klippa ut blommor från ex champoo flaskor går ju bra med andra också förstås.

Sedan har jag roat mig lite med att gör lite olika fotobilder finns ju program som är fulla av olika möjligheter.

 Originalbild ovan



Jaa så kan man också roa sig.

PS. Lite växlande väder idag, hörde nyss det låter som om åskan mullrar. Dags att avsluta för idag. Ta hand om er och varandra. Livet är skört och världen är ett enda kaos. Varför? Vad händer? Usch nu brakar åskan blir nog ett rejält åskväder tror jag.

658. Nu är det snart höst igen...

Sommaren går fort förbi, vi här fick sommaren i augusti månad i år många soliga dagar, värmen har hållit sig på omkring +20- 25 gr så den var inte som i fjol. Söderöver i Sverige har det varit varmare än här i mitten Sverige.
En jobbig sommar trots jag mått rätt bra i min Kol, men fick Kristallsjukan och då snurrar allt som en karusell och jag blir så illamående att jag måste kräkas flera gånger under natten. Kan inte stå på benen. En natt och en dag varade det, en av de värre gångerna. Ok det gick över men så fick jag istället ryggskott och det varade i över en vecka innan de värsta var över. Då gäller det att försöka röra sig inte ligga stilla så det gör jag och dessutom lite försiktiga stretch rörelser. Även nu påverkar det benen. Jag har haft känningar i ryggen hela sommaren före ryggskotts anfallet och jag har fortfarande känningar.
Sedan har vi det där med mediciner som man tar för sin sjukdom Kol. Finns en som heter Spiriva och den är nog bra men oj så benen sväller och så torr huden blir att man fjällar hela tiden går inte att smörja bort med krämer. Jag gjorde en egen koll, tog helt enkelt och slutade ta Spiriva i en vecka och genast blev benen bättre. svullnade inte och huden blev normal. ingen torr hud. Och Inte blev jag sämre i andningen men jag blev så otroligt trött, ville bara sova hela dagarna hade svårt komma upp. Så började jag igen med Spiriva och benen svullnar igen men nu efter en vecka så har jag inte fått så torr hud, vi får se hur det utvecklas. Inte lika trött. Måste nog prata med en läkare om att få någon annan medicin som inte har så stora biverkningar.
I övrigt så händer inte mer än det vanligt. Gravstenen har kommit på plats. Jag trodde inte att det skulle påveka mig så mycket som det gjorde, att se bådas namn där men det gjorde det.
Känner att jag faller tillbaka till den svåra tiden, då jag miste min dotter, blir så depremerad vill inget.
Men det finns inget man kan göra för att ändra den situation som är nu och för alltid. Hjärtat gråter och saknar varje dag.

Här vilar min dotter Carola och hennes sambo Christer. Båda alldeles för tidigt. En dotter har de tillsammans, mitt barnbarn, som blev utan båda sina föräldrar i förtid. Det är en väldigt stor sorg för henne och för mig o övriga i familjen.


Okänd författare

torsdag 30 juli 2015

657. Sommar ja men inte som förväntad

Jag hoppades ju att det skulle bli en varm och solig sommar. Men så blev det inte. Solen har tittat fram, men inte varje dag och inte med mycket värme heller. Det är omkring 15-20 + gr varmt varje dag utom en enda vecka i början av juli om jag minns rätt, då var det faktiskt några dagar som det var mellan 25-30 +. Men sedan var det slut på den värmen. Regnat har de gjort, en hel del, en liten skur varje dag nästan. Just nu denna vecka, när vi är på väg in i augusti så är det växlande väder, om än solen tittar fram någon timma då och då så är det väldigt hög luftfuktighet och det är inte bra för oss flesta som har astma och sjukdomen Kol. Jag har båda. Astma sedan födseln och Kol diagnos för snart 3 år sedan, började nog känna av året innan men sommaren 2012 förstod jag det inte var normalt med min andning som jag då trodde berodde på min astma. Den dagen jag fick diagnosen att jag hade kol, nivå 3, slutade jag röka tvärt från ena dagen till andra och har inte rökt en enda cigarett sedan dess, har ingen lust heller att prova för jag vet att det aldrig skulle gå och jag plågas ju inte speciellt av att avstå, längtar inte ens efter en cigarett även om jag kan känna ett sug ibland så går det snabbt över. Men jag vet att det finns flera som har Kol och är sämre än jag och ändå kan ta ett bloss.
Jag mår relativt bra mot många andra som är i nivå 3, för det största problemet är konstigt nog medicinerna som ger så mycket biverkningar och har man då andra mediciner sedan förut som ex. för blodtryck och sköldkörtel så sammantaget måste de ju bli en förstärkning av biverkan kan jag tänka mig. De är vad jag tror.
Men som sagt det är denna ständiga trötthet och de svullna under benen mot kvällen och kroppen som värker och att inte kunna göra allt man vill, inte lyfta tunga saker, ja inte lyfta alls. Men jag har mina bra dagar och då ger jag allt, gör så mycket jag bara kan. Resultat=nöjd med mig själv. Men sedan rasar energin och jag sover och sover flera dar helt utmattad. Det är ingen sjukdom som syns utanpå så många förstår inte hur jobbigt det kan vara att inte få i sig tillräckligt syre vid ansträngningar och dålig luft.
Jag är med i en grupp där vi alla har Kol i olika stadier och de är fantastisk bra att de finns och vi kan prata fritt om hur vi mår och jämföra våra mediciner och biverkningar och kunna ge varandra bra råd, råd fån personer som vet vad det handlar om och hur det känns. Inte många läkare förstår sig på det här och ger inte mycket hjälp eller information. Den är dödlig, visst vi dör alla men som jag erfarit en del alldeles för tidigt men det är så olika på hur vi reagerar på mediciner och mående fast vi är på samma nivå. Man kan klara sig rätt bra i många år och med hjälpmedel som rullator eller rullstol. Jag behöver inget av det. Tar min bil och åker och handlar själv, vill klara allt själv.
Tittar just nu ut genom mitt fönster ser att det blåser och himlen har blivit grå och regn är på väg igen. Suck, ja, jag behöver inte gå ut idag har redan handlat. Handlar och allt annat gör jag själv och hoppas kunna göra det många år ännu.
I övrigt tja, man träffar familjen, mor, pratar med syskon, ringer barnbarn och så är det födelsedagar och morsdagar.
Och så skall jag bli farmorsmor i oktober, 5:e generation, blev så otroligt glad när min dotterson ringde och berättade. Det tråkiga är att det bor över 70 mil ifrån där jag bor och mot norska gränsen så det blir tvärs över landet men lite mer söderöver.
Stenen på min dotters viloplats är hämtat för att ingravera hennes sambos namn och den kommer inte på plats förrän i augusti nån gång. Det känns väldigt konstigt och känslosamt och förvirrande allt.
Deras dotter har nu inte kvar någon av sina föräldrar. 10 år 2014 efter min dotter gick bort så lämnar även hennes far jordelivet så det blir snart 1 år i oktober sedan det hände. Hur skall man kunna förstå. Och varför skulle hon som enda dotter till dem förlora båda. Hon är en vuxen kvinna nu och är förlovad men ändå det gäller att vara stark när man mister sina nära kära så tidigt i livet, både hennes liv och deras liv. Jo jag finns men det är ju ändå föräldrarna som är de viktigaste, den fasta punkten.

Carola Westin 1963-2004 och Christer Wisén 1955-2014
Carola till höger och Christer till vänster. Där finns ingen sten där just nu, bara den lilla gran jag planterade bakom stenen 2005, den blir inte större än så men passar in.

Nu är de på samma plats, men inte de själva deras själ, det är jag övertygad om, den finns där i livet efter. 
Jag sätter mina egna gjorda fjärilar i granen för de är så vackert med fjärilar. Fjärilarna tål vind och vatten fast solen bleker färgen lite men den går att förbättra. Ser på andras platser att de också sätter fjärilar hos sina barn nu och kära. Så bra och vackert att vi kan göra det, förstår inte varför det behöver vara så stelt och tomt på en kyrkogård, som tur är förändras tiderna, inte alla kyrkogårdar kanske tillåter att man pyntar lite men de kanske måste ändra sig de med, det måste ju skötas också av någon anhörig, finns ingen sån eller de missköter graven så skall kyrkan ha rätt att ta bort saker när en viss tid har gått. Det är så vackert där på kyrkogården alla dessa blommor som finns och som lyser så vackert och alla dessa människor som kommer och går för att se till sina anhörigas viloplats.

Min far som gick bort 1997 ligger på en annan kyrkogård (mor lever blir 94 i aug) den ligger unjefär på samma avstånd som min dotters plats men åt andra hållet. Där har vi syskon gjort så att vi har ett år var då vi sköter graven så den ser prydlig och fin ut. 
Livet måste ju levas vidare hur kämpigt det än är att mista och hur jobbigt det än är att själv bli äldre och bli sjuk. En sjukdom som inte syns men som en del tycker du får skylla dig själv. Jo visst men jag visste inte att man kunde få den här sjukdommen och dessutom kommer antalet drabbade att öka genom åren delvis på grund  av okunskapen och tanken de där det drabbar inte mej. Känns det igen? Jo visst är det så men vem som helst kan drabbas av vad som helst. Det är Livets hårda skola.
Här står vi från vänster, en mor (jag), en bror (min son) och en dotter (min dotterdotter) vid graven den dagen Carola lämnade oss för 11 år sedan 6 maj 2015.
Dessa kort har min dotterdotter lagt ut på sina föräldrar de är några år sedan korten togs men de var båda så vackra.


Jag själv juli 2015 tittar ut genom köksfönstret