I går fick jag oväntat främmande från en kusin. Jag var i Birsta city för att titta på lite kläder när mobilen ringde, så jag avbröt tittandet och åkte hem. Vi satt ute på balkongen och pratade i flera timmar.
Idag har jag varit barnvakt några timmar till lilla barnbarnet. Full rulle det skall sparkas boll cyklas gunga och så gå flera varv runt gården mm. så idag har jag fått motion. En härlig dag med en härlig sondotter. Ganska trött när jag kommer hem men skönt kunna vara till hjälp och behövd.
Solen har skinit ett par dar blev en regnskur på em men vad gör det när solen kommer tillbaka och det skall bli fler solskensdagar enligt väderrapport.
Nu skall jag prova och åka till Birsta igen och kolla upp lite kläder som jag naturligtvis behöver. Det konstiga är ju att det alltid fattas nåt i garderoben hur man än bär sig åt. Inte för att jag är nån som handlar kläder jämt nej bara sånt jag måste ha. En snygg o bra jacka saknas i garderoben en riktig sommar jacka. Hoppas få tag i en.
Sonen är på väg till Tasmanien för jobbet, det ligger i Australien och resan är lång. Där är vinter nu men unjefär som sommar här.
En trevlig midsommar ni som firar den för min del får det vara som vanligt. Bara vädret blir fint är jag nöjd.
tisdag 22 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
459. Tillbaka från början
Idag gjorde jag något jag inte borde. Jag gick tillbaka och läste från början av min blogg då jag startade den och där jag berättade om den tiden Carola var sjuk och gick bort.
Det skulle jag aldrig gjort för jag kastades handlöst tillbaka direkt till den tiden och det händer just nu och jag grät nåt så hemskt så jag knappt kunde andas. Hela jag upplevde allt igen alla känslor slog emot mig med en sådan kraft jag inte trodde var möjlig, trots det gått 6 år sedan jag miste henne. Känslostormen bara slukade mig helt och hållet.
Det var bara att avbryta allt och låta allt komma ut, så nu sitter jag här med röda svullna ögon och huvudet värker av gråten.
Jag inser att jag inte är mogen att ta några steg tillbaka för att läsa vad som hände, smärtan är så enorm trots att jag ändå mår mycket bättre nu än för ett halvår sedan.
Det går inte vrida klockan tillbaka och undra vad mera som kunde gjorts med hennes behandling, jag rår inte över det öde som min dotter fick, det är alldeles för sent, jag vet bara att jag gjorde allt jag förmådde för att vara med henne all den tid vi fick vara tillsammans, den tid som var utmätt och ingen av oss hade förmågan att kunna kontrollera. Det fanns ingen där som hörde mina böner, inget förbarmande för min dotters plåga, ingen tröst för mig att se hur livet sakta rinner ut, så skört är livet.
Allt måste vi gå igenom själva, sorgen, smärtan, saknaden och den ödsliga tomheten allt det måste jag leva med resten av mitt liv. All sorg mina barn måste klara, allt Carolas dotter måste gå igenom när hon förlorat sin mor i unga år.
Vi måste alla, var och en av oss börja ett annat liv, där en dotter, ett syskon, en mor, ett barnbarn för alltid är borta och saknad. Helvetet finns här, i det här livet, himlen är när vi återser varandra igen.
Det skulle jag aldrig gjort för jag kastades handlöst tillbaka direkt till den tiden och det händer just nu och jag grät nåt så hemskt så jag knappt kunde andas. Hela jag upplevde allt igen alla känslor slog emot mig med en sådan kraft jag inte trodde var möjlig, trots det gått 6 år sedan jag miste henne. Känslostormen bara slukade mig helt och hållet.
Det var bara att avbryta allt och låta allt komma ut, så nu sitter jag här med röda svullna ögon och huvudet värker av gråten.
Jag inser att jag inte är mogen att ta några steg tillbaka för att läsa vad som hände, smärtan är så enorm trots att jag ändå mår mycket bättre nu än för ett halvår sedan.
Det går inte vrida klockan tillbaka och undra vad mera som kunde gjorts med hennes behandling, jag rår inte över det öde som min dotter fick, det är alldeles för sent, jag vet bara att jag gjorde allt jag förmådde för att vara med henne all den tid vi fick vara tillsammans, den tid som var utmätt och ingen av oss hade förmågan att kunna kontrollera. Det fanns ingen där som hörde mina böner, inget förbarmande för min dotters plåga, ingen tröst för mig att se hur livet sakta rinner ut, så skört är livet.
Allt måste vi gå igenom själva, sorgen, smärtan, saknaden och den ödsliga tomheten allt det måste jag leva med resten av mitt liv. All sorg mina barn måste klara, allt Carolas dotter måste gå igenom när hon förlorat sin mor i unga år.
Vi måste alla, var och en av oss börja ett annat liv, där en dotter, ett syskon, en mor, ett barnbarn för alltid är borta och saknad. Helvetet finns här, i det här livet, himlen är när vi återser varandra igen.
torsdag 10 juni 2010
458. Utsikt
Så här ser det ut från min lägenhet. Fin utsikt, liv, rörelse, barn mm. Alla bilder tagen inifrån mina fönster.
Pingstkyrkans baksida är mot mitt sovrumsfönster där har de lekar med barn från andra länder.
Från min balkong, en dag med lekande dagisbarn i april
Från min balkong idag 10 juni här finns svenska flaggan (min), husvagn, fabriken till höger,syns knappt, sandlådan för barnen här i huset, en glimt av vattnet, Alnösundet, till vänster.
Nedanför min balkong börjar blommorna slå ut på träd och buskar
En vattenfontän har vi också
Så utsikten mot Vifsta Varf och Söråker och havet som fortsätter bakom trädet.
söndag 6 juni 2010
457. Svenska Nationaldagen
Svenska flaggas dag, var stolt över att vara svensk, för vem vill
ha krig med andra länder eller mellan människor, vi bör kriga mot brott och droger i stället
hjälpa unga känna hopp för framtiden underlätta för de svaga och sjuka.
Medmänsklighet.
lördag 5 juni 2010
456. Tankar som skenar iväg
Lördag mitt på dan.
När jag skriver detta sitter jag på min balkong och tittar ut pår grönskan och mandelträdet som håller på att slå ut med rosa röda blommor och spirerahäcken med sina vita blomhängen. Vattnet i sundet mot Alnön är mörkt och småkrusigt, himlen är blå med vita moln, solen skiner det blåser lite så det ser ut som trädens blad glittrar lite i solen.
Allt är ganska lugnt här utanför. Det är lördag och jag kan höra trafiken från den större vägen en bit bort som ett brus och så en och annan barnröst.
Fridfullt, men inte med mig. Det är svårt att glömma det som var de åren min dotter var sjuk, det finns så många svåra stunder och tankar kring just när våren kom och sommaren låg framför oss, just då måste hon lämna oss, det känns så svårt när jag sitter här och ser ut mot vattnet och allt som rör sig, allt som blommar , allt det vackra i naturen. Barn med föräldrar, vuxna som promenerar här nedanför min balkong.
Båtarna som åker förbi på vattnet.
Jag önskar så innerligt att hon kunde sitta här med mig, fika och prata eller att jag kunde åka hem till henne där dörren alltid stod öppen och hennes vänner och bekanta ofta tittade in. Hundarna som leker på hennes gräsmattor, liv och rörelse.
Det är så svårt att släppa den svåra tiden, den kommer alltid upp i mina tankar och jag undrar, hur kände hon, att måste lämna allt det här, att veta att hon hela tiden blir allt svagare och sämre, att måste lämna sin dotter, ja allt.
Accepterade hon det, när orken sinade ut ? Hon sa alltid -- Nu är det som det är ---
Mitt hjärta gråter för henne, för oss, det känns så overkligt att hon inte finns här att jag inte kan nå henne på något vis, kroppsligen eller ens med telefon. Tänk om man på något sätt kunde ringa och få personlig kontakt fråga hur hon har det.
Jag vet ju att vi skall träffas igen men jag vet också att jag aldrig kan glömma den tid vi hade varandra här i vårt liv så länge jag själv finns kvar här.
Allt blev så förändrat, jag måste fortsätta men på ett helt annat sätt.
Jag kastas fram och tillbaka utan att riktigt ha kontroll på hur dagarna blir, orken finns inte, hjärnan och hjärtat styr om än jag kommit en bit till ett slags lugn där jag kan vila min trötta kropp och själ.
Ännu ett år har gått, åter en sommar utan min dotter och dagar med längtan, saknad och svårmod.
Så blev det och ingen kan ändra på det, min dotter finns fortfarande inte här med oss.
I morgon är det Svenska Flaggans dag, nationaldagen den skall vi värna om tycker jag, vi lever och bor i Sverige, det är mitt land och många andra svenskars, vi skall vara rädda om varandra och bevara Sverige svenskt.
När jag skriver detta sitter jag på min balkong och tittar ut pår grönskan och mandelträdet som håller på att slå ut med rosa röda blommor och spirerahäcken med sina vita blomhängen. Vattnet i sundet mot Alnön är mörkt och småkrusigt, himlen är blå med vita moln, solen skiner det blåser lite så det ser ut som trädens blad glittrar lite i solen.
Allt är ganska lugnt här utanför. Det är lördag och jag kan höra trafiken från den större vägen en bit bort som ett brus och så en och annan barnröst.
Fridfullt, men inte med mig. Det är svårt att glömma det som var de åren min dotter var sjuk, det finns så många svåra stunder och tankar kring just när våren kom och sommaren låg framför oss, just då måste hon lämna oss, det känns så svårt när jag sitter här och ser ut mot vattnet och allt som rör sig, allt som blommar , allt det vackra i naturen. Barn med föräldrar, vuxna som promenerar här nedanför min balkong.
Båtarna som åker förbi på vattnet.
Jag önskar så innerligt att hon kunde sitta här med mig, fika och prata eller att jag kunde åka hem till henne där dörren alltid stod öppen och hennes vänner och bekanta ofta tittade in. Hundarna som leker på hennes gräsmattor, liv och rörelse.
Det är så svårt att släppa den svåra tiden, den kommer alltid upp i mina tankar och jag undrar, hur kände hon, att måste lämna allt det här, att veta att hon hela tiden blir allt svagare och sämre, att måste lämna sin dotter, ja allt.
Accepterade hon det, när orken sinade ut ? Hon sa alltid -- Nu är det som det är ---
Mitt hjärta gråter för henne, för oss, det känns så overkligt att hon inte finns här att jag inte kan nå henne på något vis, kroppsligen eller ens med telefon. Tänk om man på något sätt kunde ringa och få personlig kontakt fråga hur hon har det.
Jag vet ju att vi skall träffas igen men jag vet också att jag aldrig kan glömma den tid vi hade varandra här i vårt liv så länge jag själv finns kvar här.
Allt blev så förändrat, jag måste fortsätta men på ett helt annat sätt.
Jag kastas fram och tillbaka utan att riktigt ha kontroll på hur dagarna blir, orken finns inte, hjärnan och hjärtat styr om än jag kommit en bit till ett slags lugn där jag kan vila min trötta kropp och själ.
Ännu ett år har gått, åter en sommar utan min dotter och dagar med längtan, saknad och svårmod.
Så blev det och ingen kan ändra på det, min dotter finns fortfarande inte här med oss.
I morgon är det Svenska Flaggans dag, nationaldagen den skall vi värna om tycker jag, vi lever och bor i Sverige, det är mitt land och många andra svenskars, vi skall vara rädda om varandra och bevara Sverige svenskt.
lördag 29 maj 2010
455. 29 maj
Idag är dagen då min dotter Carola föddes, en liten tös på 2.800 gr, 48 cm lång. En stor dag i mitt liv, liksom dagen då jag fick mina 2 barn som jag har kvar här hos mig. Jag älskar dem alla 3.
Den här blomsteruppsatsen finns på hennes viloplats på en kyrkog. jag kan aldrig acceptera att det blev så, jag kan aldrig sluta sörja eller förstå varför, jag kan aldrig sluta hoppas att det bara är en hemskt mardröm.
Jag måste leva med det och försöka förlika mig med det som hände och det är inte så lätt. Minnen finns överallt från barndommen och till den dag jag förlorade henne till en annan värld.
Älskar dig då, älskar dig nu, älskar dej evigt. Vi ses igen en dag. /Din mamma för evigtDen här blomsteruppsatsen finns på hennes viloplats på en kyrkog. jag kan aldrig acceptera att det blev så, jag kan aldrig sluta sörja eller förstå varför, jag kan aldrig sluta hoppas att det bara är en hemskt mardröm.
Jag måste leva med det och försöka förlika mig med det som hände och det är inte så lätt. Minnen finns överallt från barndommen och till den dag jag förlorade henne till en annan värld.
torsdag 27 maj 2010
454. Stress och minnen
I går kväll kunde äntligen min mor använda telefon och trygghetslarmet igen. De hade kapat en ledning i huset när de skulle dra in bredband och alla förlorade sina telefoner och många har trygghetslarm och de stod bara och illpep hela tiden fick åka dit i tisdags em och fick tag i telekille som tog bort batteriet för mamma höll på att bli helt hysterisk av pipandet, förståeligt för det var ett hemskt ljus. Men de kunde inte laga kabeln då. Det tog hela onsdag innan de hade dragit ny kabel. Bra telekille han ringde mig och höll mig underrättad för jag gav honom mitt telefonnr. Jag var hos mamma några timmar på tisdag kvällen och morgonen efter för berätta vad som hände och skulle hända. Svårt när man är gammal och hör dåligt och inte riktigt hinner följa med i samtal. En lättnad för oss också att kunna nå henne. Jag erbjöd mamma att ta min mobil men det tycker hon är för krångligt även om min är lätt att använda. Är man så pass gammal är det inte lätt med nymodigheter.
Själv hade jag så ont i min höft att jag knappt kunde gå, det värkte, sved och gjorde så ont att jag haltade, gick som en gammal gumma sa mamma.
Det blev svårt ligga i sängen när jag skulle sova men idag är jag bättre om inte helt bra så börjar det gå över.Vädret ja, det är grått trist ingen värme och det regnar. Ett riktigt deppar väder. Nu måste vi få lite sol och värme snart, jag blir så instängd och deppig av det här vädret och vill ingenting, inget ovanligt i och för sig men sol värme gör det ändå så mycket lättare och man känner sig friare.
I morgon skall jag in till stan för att göra en rostkyddskontroll på bilen som de erbjuder inom garantin. Lika bra göra den fast bilen är bara 4 år och jag kör ju inte så väldigt mycket eller ens långa sträckor.
Tittade på kort i facebook där en kompis och barndoms vän till Carola är, ser kortet på henne och hennes dotter, de är jämngamla med min Carola och Carolas dotter och har rest en del ihop när barnen var små.
Det svider och gör ont att tänka på att det kommer ju aldrig att ske mera och det får mig till tårar och jag önskar ju så klart att min dotter och dotterdotter hade kunnat resa tillsammans på samma sätt. Jag hoppas Carolas väninna med dotter är rädda om varandra och det de har tillsammans.
Här badar de två vännerna med sina babydöttrar för ett antal år sedan
Kan någon klandra mig för att jag gråter och önskar att livet vore annorlunda för min dotterdotter, för mig utan min dotter, det finns så mycket som påminner om det vi förlorat för evigt.
Ingen skall tro att jag inte värdesätter dem jag har kvar här för det gör jag i allra högsta grad jag skulle aldrig orkat med om det inte vore för dem, de är mitt allt, min kärlek innefattar dem alla utan förbehåll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Carola+87+Carola+smile.jpg)

Carola.jpg)


Blandat+1+bad+slutet+80+tal.jpg)
