tisdag 15 juni 2010

459. Tillbaka från början

Idag gjorde jag något jag inte borde. Jag gick tillbaka och läste från början av min blogg då jag startade den och där jag berättade om den tiden Carola var sjuk och gick bort.
Det skulle jag aldrig gjort för jag kastades handlöst tillbaka direkt till den tiden och det händer just nu och jag grät nåt så hemskt så jag knappt kunde andas. Hela jag upplevde allt igen alla känslor slog emot mig med en sådan kraft jag inte trodde var möjlig, trots det gått 6 år sedan jag miste henne. Känslostormen bara slukade mig helt och hållet.
Det var bara att avbryta allt och låta allt komma ut, så nu sitter jag här med röda svullna ögon och huvudet värker av gråten.
Jag inser att jag inte är mogen att ta några steg tillbaka för att läsa vad som hände, smärtan är så enorm trots att jag ändå mår mycket bättre nu än för ett halvår sedan.
Det går inte vrida klockan tillbaka och undra vad mera som kunde gjorts med hennes behandling, jag rår inte över det öde som min dotter fick, det är alldeles för sent, jag vet bara att jag gjorde allt jag förmådde för att vara med henne all den tid vi fick vara tillsammans, den tid som var utmätt och ingen av oss hade förmågan att kunna kontrollera. Det fanns ingen där som hörde mina böner, inget förbarmande för min dotters plåga, ingen tröst för mig att se hur livet sakta rinner ut, så skört är livet.
Allt måste vi gå igenom själva, sorgen, smärtan, saknaden och den ödsliga tomheten allt det måste jag  leva med resten av mitt liv. All sorg mina barn måste klara, allt Carolas dotter måste gå igenom när hon förlorat sin mor i unga år.
Vi måste alla, var och en av oss börja ett annat liv, där en dotter, ett syskon, en mor, ett barnbarn för alltid är borta och saknad. Helvetet finns här, i det här livet, himlen är när vi återser varandra igen.

3 kommentarer:

mimmi sa...

Tänker...tänker på dig...

Här är det mycket med allt...
ska skriva mail när tiden räcker till.
Lilltjejen är så ledsen, vaknar upp och drömt att någon av oss andra har dött.
Nu idag, var det hennes lillebror som lämnat henne. Det känns som vi alla går på en tunn tråd som när som helst kan brista.
Kramar i massor med värme och kärlek! Mimmi. Theo´s mamma

mimmi sa...

Förstår inte vad det blev för fel.

Prövar igen.
kramar som känns från hjärtat.

Birgitta sa...

Kära mimmi
Förstår att sommaren betyder mycket arbete och barnen behöver sitt.
Vad jag förstått från att ha läst om barn som förlorat någon så har de ofta mardrömmar om att de förlorar någon fler i familjen och det är ju väldigt traumatiskt. Trots jag är vuxen har jag samma tankar och rädsla.
Din flicka är ju en verkligen klok och känslig tös med många tankar så visst är det som att gå balansgång, och så dina tankar vad kan jag göra för att trösta när ingen tröst finns, det är en ohygglig kamp för er varje dag. Trots tiden och åren så är det inte lätt, den som påstår det vet inte vad de pratar om. Det känns som att tömmas på sitt hjärteblod både för den man mist och de man har kvar. De små kan ju inte handskas med förlusten av syskon och inte ens vi vet hur man skall klara av det. Det gör mig ont att den lilla tjejen är så lessen.
Vi hörs mer via mail.
Många många hjärtekramar med kärlek och tankar som finns med er.
Birgitta