lördag 20 september 2008
tisdag 16 september 2008
120. Minnen underbara minnen
Carola på bildSom liten, kring 2-3 år, älskade Carola att gräva i jorden och plocka daggmask som hon stoppade i fickan utan min vetskap.Hon hade ett behov av att sova upp till närmare 3 timmar på dagen när hon var liten då var hon ett glittrande solsken men blev hon väckt före så blev hon sur.
I alla fall fick hon en tom O,boy burk av mig att lägga sina maskar i, istället för fickorna som hon gjorde en gång och jag inte upptäckte det förän hon sovit sina timmar. De var i bitar inte roligt alls.
Till min fasa, som avskyr mask, orm osv så kom hon in och tömde burken på köksgolvet för att visa sina fynd.Oj, oj. På senare år kan man ju skratta åt detta, numera ler man vemodigt med tårade ögon.
Min äldsta dotter tyckte om musik som nog alla barn gör, men hon var blyg, Var omkr.2år då vi spelade musik en dag försvann hon bakom dörren när jag tittade efter stod hon där och dansade den lilla kroppen rörde sig efter musiken hon inte kunde motså men inte ville någon skulle se. Denna lilla goa tulta.
En gång när jag och mina vuxna döttrar sitter hos Carola vid köksbordet och pratar och min äldsta dotter sitter och leker med såna där figurer som om man klämmer på den så öppnar den händerna el fötterna berodende på vad den föreställer,denna var katten Gustaf.
Rätt som det var flög den ur händerna på henne och nöp fast i näsan på henne. Åh, som vi skrattade vi kunde inte sluta, Åratal efter minns vi och skrattar.
Hur det gick till är en gåta för när man släpper taget sluter den sig direkt.
Min son då, jo då det finns en massa där också men han är 10 år yngre än Carola som var yngst när han föddes och min äldsta var 13,så det var rätt stora då han föddes men han har mycket minnen från Carola de stod alla nära varandra och Carola närmast eftersom min äldsta dotter flyttade söderöver och han och Carola bodde kvar här. Han var 16 år när hans stora syster flyttade med sin familj söderöver många mil härifrån.
Tankarna flödar det gör ont men jag tror det är bra också att ta fram dem jag behöver minnas det roliga då vi alla var tillsammans.
Så många härliga minnen som finns och som poppar upp nu efter dessa år som gått, efter Carolas sjukdom och bortgång, jag har varit helt blockerad av det som hände, fastnat totalt i min glasbubbla, bara kommit ut lite då och då första åren efter och helt fokuserad på henne när hon var sjuk. Nu kan jag tänka längre bak i tiden, men mina sorgestunder och saknaden finns där hela tiden, tårar, förtvivlan och det som känns så omöjligt och overkligt. Men jag har klart det i över fyra år nu. Måste ju.
118. Föräldrarättighet
Sprider vidare detta.
Det är en namninsamlingen som handlar om:
Rätt till sjukskrivning vid barns bortgång
http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2375
på www.namninsamling.se
I övrigt förkylning bättre. Det är ju inte snuvan och hostan som tar ner en mest utan febern nu är den borta så jag kan vara uppe, känns skönt. Kan börja äta igen så krafterna återvänder, för man behöver dem så väl.
Det är en namninsamlingen som handlar om:
Rätt till sjukskrivning vid barns bortgång
http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2375
på www.namninsamling.se
I övrigt förkylning bättre. Det är ju inte snuvan och hostan som tar ner en mest utan febern nu är den borta så jag kan vara uppe, känns skönt. Kan börja äta igen så krafterna återvänder, för man behöver dem så väl.
måndag 15 september 2008
117.Fredags tankar
Kan man någonsin förutse hur man skall må från dag till dag eller år.
Då menar jag inte den vanliga vardagen utan efter en förlust av en dotter, ett älskat barn, känslor är något som man inte kan beskriva i ord alla gånger och i synnerhet inte efter en stor förlust.
Man kan må ganska bra ett tag och så helt plötsligt faller man djupt ned i hopplösheten, saknaden, svåra minnen, inget kan hejda det.
Försöker att tränga bort det som gör så ont men just den här dagen går det inte.
Gråten sitter där hela tiden och tårarna rinner, det är så vårt.
Huvudet brusar av alla tankar som snurrar runt och kommer upp till ytan igen.
Så får det vara idag för jag kan inte hejda dem, i morgon kanske jag mår bättre.
Gråter inte lika ofta men smärtan, saknaden finns alltid där inne.Den syns inte utåt.
Men jag vet att det kommer flera sådana dagar då jag bara faller, inget särskilt händer men det kommer ändå och just den dagen kan jag inte handskas med det.
Det har varit flera skapliga dagar men idag är en sådan dag som är svår att hantera, men jag kämpar. Kanske varar det inte hela dagen.
Skrivet 12 sept 2008
Ett hål i mitt hjärta
Det finns ett hål i mitt hjärta, ett tomrum där mörkret bor, sorgen, smärtan, saknaden.
Men runt detta hål bygger jag mjuka vita väggar och där sätter jag upp kärlekens röda hjärtan, där placerar jag alla bilder av dig och vackra minnen av det liv vi fick tillsammans jag plockar fram allt jag har och får och kanske blir hålet mindre och inte så svart men det kommer alltid att finns där.
Det vita mjuka väggarna är du min dotter som jag älskar, det mörka är min saknad och tomheten efter dig.
Pang, bom, en förkylning
Här ligger jag i sängen åkte på en förkylning i lördags efter att ha klarat mig i över 7 år. En lång tid och tack och lov inget under den tid Carola var sjuk.
Men nu slår det plötsligt till snuva, hosta och feber känner mig så ynklig, och så får jag dåligt samvete att jag gnäller även om det bara är för mig själv, tänker på vad min dotter fick utstå under sin cancer behandling, ändå klagade hon inte, mycket, mycket värre än en liten förkylning, den är ju över på några dar.
Jag skäms att jag är så dum, tänker på hur hon hade det under flera år, det gör ont och jag kan ju inte ens föreställa mig hur det kändes för henne, jag kunde bara se vad cancern och behandlingarna gjorde med henne och hur den tog henne ifrån mig.(oss)
Är det rätt att behöva gå igenom så mycket och ändå förlora. Tårarna rinner men vad hjälper det, jag har gråtit sjöar men jag får inte tillbaka henne ändå och det är svårt förstå.
Så mycket lidande som finns för så många och inget botemedel har de kommit fram till.
Skrivet måndag 15 sept 2008
Då menar jag inte den vanliga vardagen utan efter en förlust av en dotter, ett älskat barn, känslor är något som man inte kan beskriva i ord alla gånger och i synnerhet inte efter en stor förlust.
Man kan må ganska bra ett tag och så helt plötsligt faller man djupt ned i hopplösheten, saknaden, svåra minnen, inget kan hejda det.
Försöker att tränga bort det som gör så ont men just den här dagen går det inte.
Gråten sitter där hela tiden och tårarna rinner, det är så vårt.
Huvudet brusar av alla tankar som snurrar runt och kommer upp till ytan igen.
Så får det vara idag för jag kan inte hejda dem, i morgon kanske jag mår bättre.
Gråter inte lika ofta men smärtan, saknaden finns alltid där inne.Den syns inte utåt.
Men jag vet att det kommer flera sådana dagar då jag bara faller, inget särskilt händer men det kommer ändå och just den dagen kan jag inte handskas med det.
Det har varit flera skapliga dagar men idag är en sådan dag som är svår att hantera, men jag kämpar. Kanske varar det inte hela dagen.
Skrivet 12 sept 2008
Ett hål i mitt hjärta
Det finns ett hål i mitt hjärta, ett tomrum där mörkret bor, sorgen, smärtan, saknaden.
Men runt detta hål bygger jag mjuka vita väggar och där sätter jag upp kärlekens röda hjärtan, där placerar jag alla bilder av dig och vackra minnen av det liv vi fick tillsammans jag plockar fram allt jag har och får och kanske blir hålet mindre och inte så svart men det kommer alltid att finns där.
Det vita mjuka väggarna är du min dotter som jag älskar, det mörka är min saknad och tomheten efter dig.
Pang, bom, en förkylning
Här ligger jag i sängen åkte på en förkylning i lördags efter att ha klarat mig i över 7 år. En lång tid och tack och lov inget under den tid Carola var sjuk.
Men nu slår det plötsligt till snuva, hosta och feber känner mig så ynklig, och så får jag dåligt samvete att jag gnäller även om det bara är för mig själv, tänker på vad min dotter fick utstå under sin cancer behandling, ändå klagade hon inte, mycket, mycket värre än en liten förkylning, den är ju över på några dar.
Jag skäms att jag är så dum, tänker på hur hon hade det under flera år, det gör ont och jag kan ju inte ens föreställa mig hur det kändes för henne, jag kunde bara se vad cancern och behandlingarna gjorde med henne och hur den tog henne ifrån mig.(oss)
Är det rätt att behöva gå igenom så mycket och ändå förlora. Tårarna rinner men vad hjälper det, jag har gråtit sjöar men jag får inte tillbaka henne ändå och det är svårt förstå.
Så mycket lidande som finns för så många och inget botemedel har de kommit fram till.
Skrivet måndag 15 sept 2008
måndag 8 september 2008
116. Minnesgudstjänst 7 sept.2008 för våra barn
fredag 5 september 2008
115. Fortfarande tomt

Den senaste veckan har varit tung gråter inte lika ofta men när jag ser på henne då kommer tårarna men jag vill ändå höra hennes röst och se henne på filmer jag har.
Måste ju bygga upp andra minnesbilder än dem jag fick sista åren, då cancern berövade henne allt.
Har ingen lust med nåt just nu men måste uppbringa energi till Söndag då vi här i Febe Medelpad skall ha en "Minnesgudstjänst" för våra barn med ljuständning och om vädret tillåter skicka ut tända ljus på vattnet.Några ufo-ballonger kan vi inte släppa upp för det är för nära flygfält och flygrutt säger luftfartsverket och givet måste vi ta hänsyn till det.
Läser på nätet om mina vänners plåga hur dåligt dom mår känner igen mig själv och jag tänker på dem men så lite man kan göra, finns ju inga ord till tröst.
Alla dessa dagar som kommer och går och minnen som dyker upp ständigt och när man minst anar. Mycket trodde man att man glömt men så gör man något och genast kommer tankarna, så här var det, så här gjorde vi, det här tyckte de om, osv.
Minnen är bra och jag samlar på alla skriver ner dem för att inte glömma liksom jag skriver ner konstiga händelser och drömmar.
Mina vänner tänker på er och sänder kramar.
Carolas mamma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

