tisdag 16 september 2008

118. Föräldrarättighet

Sprider vidare detta.

Det är en namninsamlingen som handlar om:
Rätt till sjukskrivning vid barns bortgång

http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2375

på www.namninsamling.se


I övrigt förkylning bättre. Det är ju inte snuvan och hostan som tar ner en mest utan febern nu är den borta så jag kan vara uppe, känns skönt. Kan börja äta igen så krafterna återvänder, för man behöver dem så väl.

måndag 15 september 2008

117.Fredags tankar

Kan man någonsin förutse hur man skall må från dag till dag eller år.
Då menar jag inte den vanliga vardagen utan efter en förlust av en dotter, ett älskat barn, känslor är något som man inte kan beskriva i ord alla gånger och i synnerhet inte efter en stor förlust.

Man kan må ganska bra ett tag och så helt plötsligt faller man djupt ned i hopplösheten, saknaden, svåra minnen, inget kan hejda det.
Försöker att tränga bort det som gör så ont men just den här dagen går det inte.

Gråten sitter där hela tiden och tårarna rinner, det är så vårt.
Huvudet brusar av alla tankar som snurrar runt och kommer upp till ytan igen.
Så får det vara idag för jag kan inte hejda dem, i morgon kanske jag mår bättre.

Gråter inte lika ofta men smärtan, saknaden finns alltid där inne.Den syns inte utåt.
Men jag vet att det kommer flera sådana dagar då jag bara faller, inget särskilt händer men det kommer ändå och just den dagen kan jag inte handskas med det.
Det har varit flera skapliga dagar men idag är en sådan dag som är svår att hantera, men jag kämpar. Kanske varar det inte hela dagen.
Skrivet 12 sept 2008

Ett hål i mitt hjärta

Det finns ett hål i mitt hjärta, ett tomrum där mörkret bor, sorgen, smärtan, saknaden.
Men runt detta hål bygger jag mjuka vita väggar och där sätter jag upp kärlekens röda hjärtan, där placerar jag alla bilder av dig och vackra minnen av det liv vi fick tillsammans jag plockar fram allt jag har och får och kanske blir hålet mindre och inte så svart men det kommer alltid att finns där.
Det vita mjuka väggarna är du min dotter som jag älskar, det mörka är min saknad och tomheten efter dig.

Pang, bom, en förkylning

Här ligger jag i sängen åkte på en förkylning i lördags efter att ha klarat mig i över 7 år. En lång tid och tack och lov inget under den tid Carola var sjuk.
Men nu slår det plötsligt till snuva, hosta och feber känner mig så ynklig, och så får jag dåligt samvete att jag gnäller även om det bara är för mig själv, tänker på vad min dotter fick utstå under sin cancer behandling, ändå klagade hon inte, mycket, mycket värre än en liten förkylning, den är ju över på några dar.
Jag skäms att jag är så dum, tänker på hur hon hade det under flera år, det gör ont och jag kan ju inte ens föreställa mig hur det kändes för henne, jag kunde bara se vad cancern och behandlingarna gjorde med henne och hur den tog henne ifrån mig.(oss)
Är det rätt att behöva gå igenom så mycket och ändå förlora. Tårarna rinner men vad hjälper det, jag har gråtit sjöar men jag får inte tillbaka henne ändå och det är svårt förstå.
Så mycket lidande som finns för så många och inget botemedel har de kommit fram till.




Skrivet måndag 15 sept 2008

måndag 8 september 2008

116. Minnesgudstjänst 7 sept.2008 för våra barn

De vågräta ljusen är våra I Varfskapellet i Vivstavarv hade vi minnesstund för de barn vi mist. Det blev en ljus och stilla stund för oss alla. Tändning av ljus inne och maschaller ute och så ljus flytande på vattnet. Tyvärr kom fabriken bakom att lysa för starkt så bilderna blev väl inte så bra. Och någon mäster fotograf är jag inte. Klockan 11 på kvällen när jag var hemma kunde jag se ljusen flyta förbi på vattnet från min balkong söderöver men var för mörkt att fota. Då hade de flutit omkring sedan strax efter kl.20.00 då de sattes i öppna vattnet (havet).

fredag 5 september 2008

115. Fortfarande tomt


Den senaste veckan har varit tung gråter inte lika ofta men när jag ser på henne då kommer tårarna men jag vill ändå höra hennes röst och se henne på filmer jag har.
Måste ju bygga upp andra minnesbilder än dem jag fick sista åren, då cancern berövade henne allt.
Har ingen lust med nåt just nu men måste uppbringa energi till Söndag då vi här i Febe Medelpad skall ha en "Minnesgudstjänst" för våra barn med ljuständning och om vädret tillåter skicka ut tända ljus på vattnet.Några ufo-ballonger kan vi inte släppa upp för det är för nära flygfält och flygrutt säger luftfartsverket och givet måste vi ta hänsyn till det.

Läser på nätet om mina vänners plåga hur dåligt dom mår känner igen mig själv och jag tänker på dem men så lite man kan göra, finns ju inga ord till tröst.
Alla dessa dagar som kommer och går och minnen som dyker upp ständigt och när man minst anar. Mycket trodde man att man glömt men så gör man något och genast kommer tankarna, så här var det, så här gjorde vi, det här tyckte de om, osv.
Minnen är bra och jag samlar på alla skriver ner dem för att inte glömma liksom jag skriver ner konstiga händelser och drömmar.

Mina vänner tänker på er och sänder kramar.
Carolas mamma

tisdag 2 september 2008

114. Tomt

Dåligt väder idag, blev istället en städdag.
Hjärnkontoret har stängt just nu. För mycket andra petiteter runt omkring. Ibland blir det bara tomt, hittar inga ord. Finns bara saknad, tystnad.
Hösten är på väg.Det plockas bär i skogarna och kokas sylt och saft, men inte jag.
Tittar ut genom fönstret,regn och grått, ser rönnbären som är många och röda.

lördag 30 augusti 2008

113. I huvudet på en mamma


Bilden symboliserar masken på när vi går ut.

Tankarna går sin egen väg. Så här kan det bli.
Jag tror att om någon mår psykiskt mycket dåligt så är det som att råka ut för en sjukdom, eller en olycka och man ligger där med outhärdliga plågor och skriker av smärta.
För den som mår psykiskt dåligt skriker det i mitt innersta, i mitt huvud men ingen kan höra de skriken.
All denna smärta är outhärdlig och man vill bli befriad från den, ibland kan man få hjälp men ibland hjälper inget.

Om någon vet att jag mår dåligt så vill vi ändå inte tro det är så illa som det är, för vi kan ju inte känna den personligt. Vi kallar på hjälp för vi är hjälplösa åskådare i dessa svåra situationer.
Men det finns ingen eller inget som kan förhindra att jag tar mitt eget liv om jag beslutat mig.
En svårt sjuk som får veta att de inte kan göras mer och de kan inte bota dig bara förlänga livet så länge det går är motsatsen, de vill leva vidare, de hoppas, de pratar oftas inte heller om det, gör man inte det, finns hoppet fortfarande kvar för dem, för anhöriga, men vad som rör sig i deras huvud vet vi inte.
Båda kanske känner att det går bara en väg till befrielse för att slippa all denna hemska smärta, de som vill och kan, gör sitt val, snabbt. Andra kämpar vidare mot det oundvikliga.

Det är vi som blir kvar som måste fortsätta trots den enorma förlust vi blir drabbade av.
Vi kan inte förstå VARFÖR. Det finns så många obesvarade frågor. Varför blev våra barn drabbade av detta. Vad har de gjort för att måsta lida så. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Så går tankarna.
Det går inte att förhindra olyckor, sjukdom, suicide, det händer, vi bär inte skulden men vi tar på oss den. Mot alla ods hoppas vi att det ändå bara är en mardröm.

Jag har många gånger kännt att jag står inte ut längre och haft tankarna att nu avslutar jag det här som gör så ont, jag orkar inte längre.
Funderat på hur jag skall göra, stått och vägt men varit för feg men också tänkt på dem jag har kvar här och den hänsyn jag måste ta till dem. För jag älskar dem också, de lider också.
Så småningom efter mycket lång tid och då talar jag om månader, år förändras jag men tanken fanns där. Sorgen, saknaden går inte över men jag lär mig lite mer, dag för dag. Mitt liv är förändrat för alltid, jag är förändrad. Det syns inte utanpå men det känns inom mig, jag bär det med mig var jag än går eller är.
Jag älskar mina barn, alla, och barnbarn i djupet av mitt hjärta, de ger mig styrkan att kämpa vidare med livet som det blev, för det blev inte som jag ville eller trodde, vi fick inte välja.
Jag hedrar min bortgångna dotter genom att minnas henne som hon var, innan allt hände men det svåra är att arbeta bort det hemska. Jag behöver min tid, mitt sätt att göra det.

Det är helt omöjligt att tänka förnuftets tankar när man är sk nydrabbad för man befinner sig i sin egen verkliga overklighet, en glasbubbla, fjärmad från omvärden, inne i sin egen smärta.

Jag känner som att, det finns ingen som kan vara expert på någon annans känslor.
Bara jag är expert på mina känslor.
Jag kan lyssna på andras berättelser och känna igen. Ja, så känner jag också och så gjorde jag också, få bekräftelse på att jag är inte galen. Det är så här det är.
Det går inte att göra jämförelser, det går inte säga, det är inte bara du som har sorg.Vi är trots allt olika och inget är konstigt med det.

Jag orkar bara med min egen sorg just nu men jag kan känna empati, jag kan gråta med dem och känna för dem som liksom jag förlorat en bit av sig själv, (sitt) mitt barn. Det utesluter inte på något vis sympati för andra hemskheter som händer runt omkring mig och andra.
Det här är bara mina egna funderingar och tankar.Det finns ingen tröst i det här tankarna men det kanske hjälper mig i min bearbetning.

112. Mer värmande ord

Till Minne av min dotter Carola på nätet www.familj.se
Tiden går, och jag känner vissa speciella datum i magen och hjärtat en saknad som gör ont. Ser då sambanden, Allhelgona, julen, den 29: maj etc för alla dessa datum är ständigt återkommande minnen som hon gav. Vi ska ju gå vidare för det vill Carola självklart att vi ska. Men när jag ser dessa bilder så slits jag itu. Att inte få krama och bara ringa till henne - hon gav mig en sådan styrka som hon visste att jag hade, dock inte jag själv. Hon uppmuntrade mig och stod verkligen upp för mig.
Vilken annan kamrat har funnits så nära? Vi delade skolår sedan första klass. Vi var åtskilda några år men hon var alltid densamma. Lugn, trygg och ärlig! Dessutom genomsnäll! Kram Carolas mamma för alla fina bilder som väcker fina minnen hos mig. Jag har gått vidare i min sorg men det finns något som gör ont i mig när jag tänker på henne och känner saknaden. /En väninna till Carola

Tack från Carolas mamma