Kan man någonsin förutse hur man skall må från dag till dag eller år.
Då menar jag inte den vanliga vardagen utan efter en förlust av en dotter, ett älskat barn, känslor är något som man inte kan beskriva i ord alla gånger och i synnerhet inte efter en stor förlust.
Man kan må ganska bra ett tag och så helt plötsligt faller man djupt ned i hopplösheten, saknaden, svåra minnen, inget kan hejda det.
Försöker att tränga bort det som gör så ont men just den här dagen går det inte.
Gråten sitter där hela tiden och tårarna rinner, det är så vårt.
Huvudet brusar av alla tankar som snurrar runt och kommer upp till ytan igen.
Så får det vara idag för jag kan inte hejda dem, i morgon kanske jag mår bättre.
Gråter inte lika ofta men smärtan, saknaden finns alltid där inne.Den syns inte utåt.
Men jag vet att det kommer flera sådana dagar då jag bara faller, inget särskilt händer men det kommer ändå och just den dagen kan jag inte handskas med det.
Det har varit flera skapliga dagar men idag är en sådan dag som är svår att hantera, men jag kämpar. Kanske varar det inte hela dagen.
Skrivet 12 sept 2008
Ett hål i mitt hjärta
Det finns ett hål i mitt hjärta, ett tomrum där mörkret bor, sorgen, smärtan, saknaden.
Men runt detta hål bygger jag mjuka vita väggar och där sätter jag upp kärlekens röda hjärtan, där placerar jag alla bilder av dig och vackra minnen av det liv vi fick tillsammans jag plockar fram allt jag har och får och kanske blir hålet mindre och inte så svart men det kommer alltid att finns där.
Det vita mjuka väggarna är du min dotter som jag älskar, det mörka är min saknad och tomheten efter dig.
Pang, bom, en förkylning
Här ligger jag i sängen åkte på en förkylning i lördags efter att ha klarat mig i över 7 år. En lång tid och tack och lov inget under den tid Carola var sjuk.
Men nu slår det plötsligt till snuva, hosta och feber känner mig så ynklig, och så får jag dåligt samvete att jag gnäller även om det bara är för mig själv, tänker på vad min dotter fick utstå under sin cancer behandling, ändå klagade hon inte, mycket, mycket värre än en liten förkylning, den är ju över på några dar.
Jag skäms att jag är så dum, tänker på hur hon hade det under flera år, det gör ont och jag kan ju inte ens föreställa mig hur det kändes för henne, jag kunde bara se vad cancern och behandlingarna gjorde med henne och hur den tog henne ifrån mig.(oss)
Är det rätt att behöva gå igenom så mycket och ändå förlora. Tårarna rinner men vad hjälper det, jag har gråtit sjöar men jag får inte tillbaka henne ändå och det är svårt förstå.
Så mycket lidande som finns för så många och inget botemedel har de kommit fram till.
Skrivet måndag 15 sept 2008
måndag 15 september 2008
måndag 8 september 2008
116. Minnesgudstjänst 7 sept.2008 för våra barn
fredag 5 september 2008
115. Fortfarande tomt

Den senaste veckan har varit tung gråter inte lika ofta men när jag ser på henne då kommer tårarna men jag vill ändå höra hennes röst och se henne på filmer jag har.
Måste ju bygga upp andra minnesbilder än dem jag fick sista åren, då cancern berövade henne allt.
Har ingen lust med nåt just nu men måste uppbringa energi till Söndag då vi här i Febe Medelpad skall ha en "Minnesgudstjänst" för våra barn med ljuständning och om vädret tillåter skicka ut tända ljus på vattnet.Några ufo-ballonger kan vi inte släppa upp för det är för nära flygfält och flygrutt säger luftfartsverket och givet måste vi ta hänsyn till det.
Läser på nätet om mina vänners plåga hur dåligt dom mår känner igen mig själv och jag tänker på dem men så lite man kan göra, finns ju inga ord till tröst.
Alla dessa dagar som kommer och går och minnen som dyker upp ständigt och när man minst anar. Mycket trodde man att man glömt men så gör man något och genast kommer tankarna, så här var det, så här gjorde vi, det här tyckte de om, osv.
Minnen är bra och jag samlar på alla skriver ner dem för att inte glömma liksom jag skriver ner konstiga händelser och drömmar.
Mina vänner tänker på er och sänder kramar.
Carolas mamma
tisdag 2 september 2008
114. Tomt
Dåligt väder idag, blev istället en städdag.
Hjärnkontoret har stängt just nu. För mycket andra petiteter runt omkring. Ibland blir det bara tomt, hittar inga ord. Finns bara saknad, tystnad.
Hösten är på väg.Det plockas bär i skogarna och kokas sylt och saft, men inte jag.
Tittar ut genom fönstret,regn och grått, ser rönnbären som är många och röda.
Hjärnkontoret har stängt just nu. För mycket andra petiteter runt omkring. Ibland blir det bara tomt, hittar inga ord. Finns bara saknad, tystnad.
Hösten är på väg.Det plockas bär i skogarna och kokas sylt och saft, men inte jag.
Tittar ut genom fönstret,regn och grått, ser rönnbären som är många och röda.
lördag 30 augusti 2008
113. I huvudet på en mamma

Bilden symboliserar masken på när vi går ut.
Tankarna går sin egen väg. Så här kan det bli.
Jag tror att om någon mår psykiskt mycket dåligt så är det som att råka ut för en sjukdom, eller en olycka och man ligger där med outhärdliga plågor och skriker av smärta.
För den som mår psykiskt dåligt skriker det i mitt innersta, i mitt huvud men ingen kan höra de skriken.
All denna smärta är outhärdlig och man vill bli befriad från den, ibland kan man få hjälp men ibland hjälper inget.
Om någon vet att jag mår dåligt så vill vi ändå inte tro det är så illa som det är, för vi kan ju inte känna den personligt. Vi kallar på hjälp för vi är hjälplösa åskådare i dessa svåra situationer.
Men det finns ingen eller inget som kan förhindra att jag tar mitt eget liv om jag beslutat mig.
En svårt sjuk som får veta att de inte kan göras mer och de kan inte bota dig bara förlänga livet så länge det går är motsatsen, de vill leva vidare, de hoppas, de pratar oftas inte heller om det, gör man inte det, finns hoppet fortfarande kvar för dem, för anhöriga, men vad som rör sig i deras huvud vet vi inte.
Båda kanske känner att det går bara en väg till befrielse för att slippa all denna hemska smärta, de som vill och kan, gör sitt val, snabbt. Andra kämpar vidare mot det oundvikliga.
Det är vi som blir kvar som måste fortsätta trots den enorma förlust vi blir drabbade av.
Vi kan inte förstå VARFÖR. Det finns så många obesvarade frågor. Varför blev våra barn drabbade av detta. Vad har de gjort för att måsta lida så. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Så går tankarna.
Det går inte att förhindra olyckor, sjukdom, suicide, det händer, vi bär inte skulden men vi tar på oss den. Mot alla ods hoppas vi att det ändå bara är en mardröm.
Jag har många gånger kännt att jag står inte ut längre och haft tankarna att nu avslutar jag det här som gör så ont, jag orkar inte längre.
Funderat på hur jag skall göra, stått och vägt men varit för feg men också tänkt på dem jag har kvar här och den hänsyn jag måste ta till dem. För jag älskar dem också, de lider också.
Så småningom efter mycket lång tid och då talar jag om månader, år förändras jag men tanken fanns där. Sorgen, saknaden går inte över men jag lär mig lite mer, dag för dag. Mitt liv är förändrat för alltid, jag är förändrad. Det syns inte utanpå men det känns inom mig, jag bär det med mig var jag än går eller är.
Jag älskar mina barn, alla, och barnbarn i djupet av mitt hjärta, de ger mig styrkan att kämpa vidare med livet som det blev, för det blev inte som jag ville eller trodde, vi fick inte välja.
Jag hedrar min bortgångna dotter genom att minnas henne som hon var, innan allt hände men det svåra är att arbeta bort det hemska. Jag behöver min tid, mitt sätt att göra det.
Det är helt omöjligt att tänka förnuftets tankar när man är sk nydrabbad för man befinner sig i sin egen verkliga overklighet, en glasbubbla, fjärmad från omvärden, inne i sin egen smärta.
Jag känner som att, det finns ingen som kan vara expert på någon annans känslor.
Bara jag är expert på mina känslor.
Jag kan lyssna på andras berättelser och känna igen. Ja, så känner jag också och så gjorde jag också, få bekräftelse på att jag är inte galen. Det är så här det är.
Det går inte att göra jämförelser, det går inte säga, det är inte bara du som har sorg.Vi är trots allt olika och inget är konstigt med det.
Jag orkar bara med min egen sorg just nu men jag kan känna empati, jag kan gråta med dem och känna för dem som liksom jag förlorat en bit av sig själv, (sitt) mitt barn. Det utesluter inte på något vis sympati för andra hemskheter som händer runt omkring mig och andra.
Det här är bara mina egna funderingar och tankar.Det finns ingen tröst i det här tankarna men det kanske hjälper mig i min bearbetning.
112. Mer värmande ord
Till Minne av min dotter Carola på nätet www.familj.se
Tiden går, och jag känner vissa speciella datum i magen och hjärtat en saknad som gör ont. Ser då sambanden, Allhelgona, julen, den 29: maj etc för alla dessa datum är ständigt återkommande minnen som hon gav. Vi ska ju gå vidare för det vill Carola självklart att vi ska. Men när jag ser dessa bilder så slits jag itu. Att inte få krama och bara ringa till henne - hon gav mig en sådan styrka som hon visste att jag hade, dock inte jag själv. Hon uppmuntrade mig och stod verkligen upp för mig.
Vilken annan kamrat har funnits så nära? Vi delade skolår sedan första klass. Vi var åtskilda några år men hon var alltid densamma. Lugn, trygg och ärlig! Dessutom genomsnäll! Kram Carolas mamma för alla fina bilder som väcker fina minnen hos mig. Jag har gått vidare i min sorg men det finns något som gör ont i mig när jag tänker på henne och känner saknaden. /En väninna till Carola
Tack från Carolas mamma
Tiden går, och jag känner vissa speciella datum i magen och hjärtat en saknad som gör ont. Ser då sambanden, Allhelgona, julen, den 29: maj etc för alla dessa datum är ständigt återkommande minnen som hon gav. Vi ska ju gå vidare för det vill Carola självklart att vi ska. Men när jag ser dessa bilder så slits jag itu. Att inte få krama och bara ringa till henne - hon gav mig en sådan styrka som hon visste att jag hade, dock inte jag själv. Hon uppmuntrade mig och stod verkligen upp för mig.
Vilken annan kamrat har funnits så nära? Vi delade skolår sedan första klass. Vi var åtskilda några år men hon var alltid densamma. Lugn, trygg och ärlig! Dessutom genomsnäll! Kram Carolas mamma för alla fina bilder som väcker fina minnen hos mig. Jag har gått vidare i min sorg men det finns något som gör ont i mig när jag tänker på henne och känner saknaden. /En väninna till Carola
Tack från Carolas mamma
torsdag 28 augusti 2008
111. Värmer modershjärtat
Bild på CarolaJag fick ett så fint mail för någon dag sedan av en nära vän och skolkamrat till Carola som värmer mitt hjärta så. Här är ett utdrag av detta mail som jag fått hennes medgivande att publicera här.
Hon skriver följande:
Jag blir verkligen rörd över din otroligt gulliga dotter som jag saknar så mycket och tänker på hur det var som då, när hon tog dessa kort på mina barn och mej, och att få se bilden på henne gör sååå ont för min saknad är så stor!
Tårarna värker i mitt hjärta. (PS. Det är ett antal år sedan bilderna togs)
Nu är jag så tacksam för din fina omtanke att du delger mig dessa minnen som jag hade glömt.
Tack, tusen tack.
När barnen var så här liten gick jag i en ständig trötthetskänsla och dimma. Var ju ensam med dem alla tre. Men en som gjorde det lite lättare för stunden var Carola när hon erbjöd sig att hämta mig och mina två små (tvillingar) för att vi skulle få komma bort från lägenheten. Vi for hem till henne.
En annan gång var hon barnvakt när jag skulle ner på min mormors begravning. Tufft gjort av henne att ta sig an två pojkar i den busiga åldern. Men de var så snälla, sa hon. Å, det vet jag också.
Ingen annan och det lovar jag har gjort sådant för mig. Din dotter har lämnat så många fina spår i mitt hjärta - önskar jag kunde ge henne en kram, en stoooor varm kram.
Denna vecka har jag jobbat med en tjej som har Colliehundar. Hon berättade att hon tyckte Carola var så himla go´och vi har utbytt minnen -hon påminner lite om Carola i sätt och ändå inte.
Många varma kramar från en som är såå glad över att Carola hade en sån fin mor! Du har fostrat din dotter i kärlekens tecken, det vet jag för jag fick ta del av den.
Tack för de fina orden, du som skrev dem. De betyder så mycket. /Carolas mamma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
