73. Hemma igen

Så nu har jag änteligen varit ner och hälsat på min äldsta dotter och mina 2 barnbarn där.

Helt underbart att få träffa dem. Tyvärr är det mer än 76 mil dit så det blir inte så ofta.
Tar alltid flyget så jag slipper sitta en massa timmar på ett tåg el dyl. får umgås med dem lite längre då.
Min dotter är fantastiskt duktig, hon gör praktiskt taget allt själv med huset och hon har en underbar son som hjälper henne när det behövs, han ställer upp för sin mamma. Hon har gjort så väldigt fint i sitt hus ute och inne.
Min dotterdotter jobbar och studerar är väldigt ambisiös vill komma fram i livet en go och fin tjej också. Så glad jag har dem. Där finns inga latmaskar hos nån av dem. Bara jag, hmm.

Så fick jag träffa en av mina nätvänner, som bor där nere, vi har båda mist en dotter, så himla kul att kunna träffas, vi har chattat i 2 år. Kram min vän M.

Fick träna prata lite engelska på flyget hem. En kvinna från Österike som skulle besöka sin son som är bosatt här i mellansverige. Vi pratade hela vägen så 40 min som det tar från Stockholm gick fort. Mellanlandar (byter plan) där från Göteborg på väg hem.

Här har det regnat några dar, men det behövs är så torrt. Idag den 12 juni tar många studenten.
I fjol var det mina båda dotterdöttrar som tog studenten sedan bjöd jag på en Romresa vi 4, jag, min äldsta dotter och flickorna. En av dem som miste sin mor. Det känns hårt för henne. Mitt hjärta gråter för hennes skull och för den saknad jag bär, vi alla bär.

Saknaden kändes ännu starkare nu när jag kom hem från södra sverige av någon anledning, beror nog på att jag kan träffa mina 2 barn och 4 barnbarn och prata med dem, blir ett så enormt tomrum där.

Jag är så konstig, sitter där uppe bland molnen i ett flygplan och spanar ut bland molnen för att få se en skymt av min dotter men hon syns inte till, tänker tyst för mig själv nu min älskade dotter är jag lite närmare dej.
Nej, jag har fortfarande inte förstått till fullo, vill nog inte det heller hoppas fortfarande trots jag vet att det är ett fåfängt hopp.
Älskar er alla mina kära.

Ta vara på ert liv, var rädda om det ni har. Pengar betyder inget om man mist sitt allra käraste, det allra värst sitt barn, eller nån i sin familj.

72. Reser iväg några dar

Korten taget sent på em.av mig

Tack alla som läser min blogg och skriver kommentarer.

På fredag flyger jag söderut för att hälsa på min äldsta dotter några dar. Känns så bra att få träffa dem.

Blir ju inte allt för ofta eftersom avståndet är stort, i mil räknat.

Jag saknar dem ständigt, två av mina barnbarn finns där.

Skall på samma gång träffa några andra mammor som förlorat barn och som jag har kontakt med.

Här är soligt och varmt nu och ändå kan jag inte riktigt njuta av sommaren. Kanske är jag konstig, det har gått 4 år men så känns det inte för mig. Hon finns ständigt i mina tankar liksom de barn jag har kvar och barnbarn. Oroar mig ständigt, svårt koppla från den oron.

Det yngsta barnbarnet skall döpas i juli och det är nåt att se fram mot. En familjehögtid att samlas kring.

Önskar alla en lugn och skön sommar. Minnen och saknad kommer vi inte ifrån men vi kan hitta dagar där vi får vila vår trötta själ.

71. Födelsedag idag

Tagen 29 maj 2008

Idag 1963 födde jag en liten dotter, min andra dotter, en sån lycka. År 2008, 6 maj, är det 4 år sedan jag miste henne i den fruktade bröstcancern. Denna hemska sjukdom som drabbar så många, unga som gamla och ännu finns ingen bot inte ens stopp medicin för alla.
Jag har varit till kyrkogården där har jag satt blommor och tänt ljus och maschaller. Jag satt där i nästan 1 timma och hade nog suttit där än om inte det blev så kallt.
Denna månad har varit fylld av sorgsna dagar, den dag hon gick bort, den sista gången jag fick se henne och då in en kista, den dagen det annonserades i tidningarn, kunde inte titta i dem då, så det tog veckor innan jag klarade det, den dag vi lade henne i jorden, morsdag, en dag som hennes dotter inte kan fira med sin mor och så nu födelsedag. Det gör så ont, så ont. Hur kan någon tro att det går över, hur kan någon tro att man slutar känna smärta, att allt skall bli vanligt. Nej, så fungerar det inte, det går aldrig över det blir aldrig någonsin som förr. En länk är bruten, en plats är tom.
För alltid.
Men jag tror på ett återförenande en dag, där hon står och tar emot när jag kommer.
Vi skall alla återförenas, så måste det bara vara. Tro, hopp och kärlek gör det möjligt.
Saknar och älskar dig så min älskade dotter Carola
I minne evigt bevarad.

Mamma

70. Lite om att överleva

Som liten var jag mycket sjuk. Jag hade allergi och astma. Allergisk mot en del mat, frukt, allergisk mot en del pälsdjur, hösnuva tålde inte vissa dofter och blommor. Och inte att överanstränga mig som att springa. Men så klart gör man det ändå, det är svårt för barn att vara stilla och mina valmöjligheter var inte så stora eftersom vi bodde långt ut på landet genom min fars arbete. Och vi reste från plats till plats där kraftverksbyggen fanns.
På den tiden fanns inga mediciner till hjälp i alla fall fick jag aldrig någon från nån läkare.Och förståelsen för mat allergi var väldigt liten om någon alls.Ofta fick jag sitta där och titta på när andra åt bullar kakor och en del mat, det bjöds inte på nåt annat för min skull när vi var borta på besök el.kalas inte ens en smörgås.
Astma attackerna var svåra och mina föräldrar kunde bara sitta där och se på. Hur jag överlevde vet jag inte men det har jag gjort och så på allt detta bara för att mista och överleva ett av mina egna barn.

Med åren kunde jag handskas bättre med min astma och allergi genom att undvika det som kunde utlösa sjukdommen men inte alltid har man full kontroll.
Med åren har min allergi blivit bättre, den finns kvar och även astman men nu finns hjälpen.

Mina barn är det bästa som hänt mig. Så enormt stort som det är. När jag fick mitt första barn var jag väldigt ung men vilket underverk det var för mig. Och två till fick jag. Så växer barnen och så kom barnbarnen. Jag var fortarande väldigt ung när jag blev mormor första ggn. Det var stort. Idag har jag 4 barnbarn.

Jag har alltid varit en känslosam person och det har jag fått känna av många gånger, på ett negativt sätt. Det finns de som tror sig ha rätten att klandra och tillrätta visa i tron att det bara är de som har rätt att säga vad som helst utan hänsyn till andras känslor.
Det kallas ofta ärlighet men det finns något som heter hänsyn också och det glöms bort. Ärlighet att alltid framhålla sig själv som den som alltid har rätt, som alltid vet bäst. Inte är det ärlighet.

Inte när det gäller sorg i alla fall. Då behövs förståelse och nån som lyssnar.

De flesta av oss har hört om de som mist någon i sin familj och vi har kännt sympati för dem och varit tacksamma att det inte drabbat oss. Visst många gånger har man blivit omskakad av hemska händelser och undrat, hur de klarat av det. Men aldrig i sin vildaste fantasi kan man förstå tills den dag man själv blir drabbad, då förstår man hur empatisk man än är går det inte att förstå hur hemskt det är.

En katastrof i vårt eget liv och närhet. Något som förändras för alltid något jag måste leva med varje stund och dag i resten av mitt liv.Smärtan, förlusten, tomheten, varken jag, mina barn och barnbarn kan ändra på det, aldrig nånsin.
Jag överlevde min barndom var det för att jag skulle behöva gå igenom detta helvete att mista min dotter. I vilket syfte frågar jag mig. Ja, något svar får jag aldrig på denna sidan av livet.

Men visst det finns alltid de som har det värre, så är det alltid, men min sorg min saknad är personlig den är blandad med -glädjen- över dem jag har kvar som jag är så rädd om och att det skall hända dem något.

Nån som tycker annolunda?

69. Morsdag

Tänker så på mitt barnbarn som inte har sin mor kvar att fira. Det kniper i hjärtat. Och inte heller kan min dotter komma till mej mera, allt detta gör så ont.
Endast sonen m. fam. kan komma för han bor här på orten. Den äldsta dottern bor för långt härifrån. Det är ett kärt besök med den lilla nya tösen som nu snart blir 4 månader. Är så härligt att få gå omkring med henne i famn och lillhuvudet går från sida till sida för hon skall se allt och jag pratar med henne och visar och så får man dessa ljuvliga leenden.
Sedan så träffas vi syskon hemma hos min mamma, hon får tårta och blommor av oss.

Här har varit en solig och varm morsdag. Hoppas nu veckan blir lika fin och kommande helg. Min mor skall åka norrut och fira sin systers 90 årsdag nästkommande söndag.

Själv skall jag åka söderöver några dar till min äldsta dotter m. fam, början juni.

Lördag 31/5 skall vi ha avslut inför sommaren i vår Febegrupp här i västernorrland och vi skall ut och äta tillsammans.
Nystart igen i augusti efter skolorna börjat och i september skall vi ha en Minnes stund för våra barn med präst i ett gammalt kapell , det ligger invid vattnet, havet och så skall vi sända upp sk. rislampor/ufoballonger. Då kan hela familjen vara med om de vill hade vi tänkt.

Nu är jag så trött, tankarna kommer och saknaden, allt. Jag önskar så att det vore annorlunda att allt är en mardröm jag skall vakna från. Snart om några dar kommer hennes födelsedag, den dagen som var den lyckligaste, nu är den så plågsam.





Vivstavarvskapell

68. Att sörja

Detta har jag hittat när jag sökt på internet. Så sanna ord tycker jag.

Att sörja
Man kan tänka sig att man för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner eller för dem som vårdat den döde om hur han eller hon var, hur man haft det, hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället minnas det positiva man upplevt tillsammans. Musik, dikter eller konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr och förlösa våra tårar.Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. I Predikaren i Gamla Testamentet skrevs redan för mycket länge sedan det som är lika aktuellt idag: ”Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin tid. Att födas har sin tid och dö har sin tid. Gråta har sin tid och le har sin tid”. Vi måste stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Inga begravningståg vandrar längre genom våra samhällen och påminner oss om att döden och sorgen faktiskt ständigt finns närvarande även om det just idag inte är vi själva som berörs. Det hjälper inte att titta bort. Livet är tillfälligt och lidandet hör till människans lott. När någon dör är våra reaktioner nära förknippade med sorgen och rädslan inför vår egen död. De är tydligare ju närmare den döda har stått oss. Om vi försöker springa ifrån våra tårar genom att låtsas att vi är upptagna av annat, kommer vi bara att lura oss själva.När vi upplever starka känslor behöver vi lugn och avskildhet som ger oss möjlighet att vara i känslorna. Vi behöver också ro för att tänka på de stora frågor som kommer upp när vi drabbas av sorg: Frågor om livets mening, om lidandets och dödens mening. Finns det en mening? Finns det något eller någon utanför oss själva som har haft en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?

Det är inte alltid så att det är lättare för en människa som har en stark gudstro att närma sig döden eller att uppleva sorg. Tvärtom kan det kännas som om man i sin djupaste förtvivlan blir sviken även av sin gud. Man kan läsa om detta i Jobs bok i Gamla Testamentet och till exempel i C.S. Lewis lilla bok: ”Anteckningar under dagar av sorg”. När tron sviker finns hoppet. Om även hoppet sviker finns ändå kärleken kvar.
Okänd

67. Utsikt från en balkong

20 maj 2008

Vår i mellersta sverige. Ja grönskan och sol har kommit men ingen värme.Detta är min utsikt från min inglasade balkong. Havet, två lastbåtar som ligger utanför, väntar på last från fabriken. Så är det varje vår. Så fort det är öppet vatten kommer båtarna, ligger där några dar och så kommer det nya. På sommaren är det segeltävlingar att titta på och andra båtar. Och bakom, den stora bebodda ön dit går en stor bro, där tyvärr många väljer att avslutar sitt liv, det har satts upp övervakningskameror och nu pratas om att det skall sättas upp skyddsnät.

Närmast är ett dagis, där kan jag se alla barnen.

Bron taget från öns sida