Tagen 29 maj 2008
Idag 1963 födde jag en liten dotter, min andra dotter, en sån lycka. År 2008, 6 maj, är det 4 år sedan jag miste henne i den fruktade bröstcancern. Denna hemska sjukdom som drabbar så många, unga som gamla och ännu finns ingen bot inte ens stopp medicin för alla.
Jag har varit till kyrkogården där har jag satt blommor och tänt ljus och maschaller. Jag satt där i nästan 1 timma och hade nog suttit där än om inte det blev så kallt.
Denna månad har varit fylld av sorgsna dagar, den dag hon gick bort, den sista gången jag fick se henne och då in en kista, den dagen det annonserades i tidningarn, kunde inte titta i dem då, så det tog veckor innan jag klarade det, den dag vi lade henne i jorden, morsdag, en dag som hennes dotter inte kan fira med sin mor och så nu födelsedag. Det gör så ont, så ont. Hur kan någon tro att det går över, hur kan någon tro att man slutar känna smärta, att allt skall bli vanligt. Nej, så fungerar det inte, det går aldrig över det blir aldrig någonsin som förr. En länk är bruten, en plats är tom.
För alltid.
Men jag tror på ett återförenande en dag, där hon står och tar emot när jag kommer.
Vi skall alla återförenas, så måste det bara vara. Tro, hopp och kärlek gör det möjligt.
Saknar och älskar dig så min älskade dotter Carola
I minne evigt bevarad.
Mamma
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
5 kommentarer:
Hej Birgitta!
Varma kramar till dig.
Lilian, Dannes mamma.
Tack Lilian.
Birgitta
Kära Birgitta
jag har tänkt mycket på dig dessa dagar. Jag vet ju att du gått igenom många svåra stunder - ängeldag och födelsedag. Din dotter är med dig i det svåra, liksom min. Det är det enda vi säkert vet...att de bär oss i sorgen och saknaden.
Många kramar från Karin - Johannas mamma
Hej Birgitta!
Alla förluster vi gör i livet är en otrolig prövning.
Men att förlora sitt barn strider mot alla naturens lagar.
Vi ska ju vara med dem så länge som möjligt, vi ska se dem växa upp och vi skall glädjas åt hur deras liv blivit när vi blir gamla.
Efter den förlust vi gjorde i vår familj klarar jag inte ens av att tänka tanken på om något skulle hända mina barn. När jag läser din blogg om din fina dotter som du förlorade alldeles för tidigt, så tänker jag ändå om det skulle hända mig. Och jag känner en sådan smärt, riktig fysisk smärta. Jag känner verkligen för dig och jag tänker mycket på dina barnbarn en dag som ni haft den 29:de. Jag vet ungefär hur de känner. Men minns Birgitta "tiden är vår bäste vän" den läker inte alls alla sår men den lär oss leva med sviterna efter dem. Carina
Tack för era ord alla.
Birgitta, Carolas mamma
Skicka en kommentar