tisdag 27 maj 2008

70. Lite om att överleva


Som liten var jag mycket sjuk. Jag hade allergi och astma. Allergisk mot en del mat, frukt, allergisk mot en del pälsdjur, hösnuva tålde inte vissa dofter och blommor. Och inte att överanstränga mig som att springa. Men så klart gör man det ändå, det är svårt för barn att vara stilla och mina valmöjligheter var inte så stora eftersom vi bodde långt ut på landet genom min fars arbete. Och vi reste från plats till plats där kraftverksbyggen fanns.
På den tiden fanns inga mediciner till hjälp i alla fall fick jag aldrig någon från nån läkare.Och förståelsen för mat allergi var väldigt liten om någon alls.Ofta fick jag sitta där och titta på när andra åt bullar kakor och en del mat, det bjöds inte på nåt annat för min skull när vi var borta på besök el.kalas inte ens en smörgås.
Astma attackerna var svåra och mina föräldrar kunde bara sitta där och se på. Hur jag överlevde vet jag inte men det har jag gjort och så på allt detta bara för att mista och överleva ett av mina egna barn.

Med åren kunde jag handskas bättre med min astma och allergi genom att undvika det som kunde utlösa sjukdommen men inte alltid har man full kontroll.
Med åren har min allergi blivit bättre, den finns kvar och även astman men nu finns hjälpen.

Mina barn är det bästa som hänt mig. Så enormt stort som det är. När jag fick mitt första barn var jag väldigt ung men vilket underverk det var för mig. Och två till fick jag. Så växer barnen och så kom barnbarnen. Jag var fortarande väldigt ung när jag blev mormor första ggn. Det var stort. Idag har jag 4 barnbarn.

Jag har alltid varit en känslosam person och det har jag fått känna av många gånger, på ett negativt sätt. Det finns de som tror sig ha rätten att klandra och tillrätta visa i tron att det bara är de som har rätt att säga vad som helst utan hänsyn till andras känslor.
Det kallas ofta ärlighet men det finns något som heter hänsyn också och det glöms bort. Ärlighet att alltid framhålla sig själv som den som alltid har rätt, som alltid vet bäst. Inte är det ärlighet.

Inte när det gäller sorg i alla fall. Då behövs förståelse och nån som lyssnar.

De flesta av oss har hört om de som mist någon i sin familj och vi har kännt sympati för dem och varit tacksamma att det inte drabbat oss. Visst många gånger har man blivit omskakad av hemska händelser och undrat, hur de klarat av det. Men aldrig i sin vildaste fantasi kan man förstå tills den dag man själv blir drabbad, då förstår man hur empatisk man än är går det inte att förstå hur hemskt det är.

En katastrof i vårt eget liv och närhet. Något som förändras för alltid något jag måste leva med varje stund och dag i resten av mitt liv.Smärtan, förlusten, tomheten, varken jag, mina barn och barnbarn kan ändra på det, aldrig nånsin.
Jag överlevde min barndom var det för att jag skulle behöva gå igenom detta helvete att mista min dotter. I vilket syfte frågar jag mig. Ja, något svar får jag aldrig på denna sidan av livet.

Men visst det finns alltid de som har det värre, så är det alltid, men min sorg min saknad är personlig den är blandad med -glädjen- över dem jag har kvar som jag är så rädd om och att det skall hända dem något.



Nån som tycker annolunda?

söndag 25 maj 2008

69. Morsdag

Tänker så på mitt barnbarn som inte har sin mor kvar att fira. Det kniper i hjärtat. Och inte heller kan min dotter komma till mej mera, allt detta gör så ont.
Endast sonen m. fam. kan komma för han bor här på orten. Den äldsta dottern bor för långt härifrån. Det är ett kärt besök med den lilla nya tösen som nu snart blir 4 månader. Är så härligt att få gå omkring med henne i famn och lillhuvudet går från sida till sida för hon skall se allt och jag pratar med henne och visar och så får man dessa ljuvliga leenden.
Sedan så träffas vi syskon hemma hos min mamma, hon får tårta och blommor av oss.

Här har varit en solig och varm morsdag. Hoppas nu veckan blir lika fin och kommande helg. Min mor skall åka norrut och fira sin systers 90 årsdag nästkommande söndag.

Själv skall jag åka söderöver några dar till min äldsta dotter m. fam, början juni.

Lördag 31/5 skall vi ha avslut inför sommaren i vår Febegrupp här i västernorrland och vi skall ut och äta tillsammans.
Nystart igen i augusti efter skolorna börjat och i september skall vi ha en Minnes stund för våra barn med präst i ett gammalt kapell , det ligger invid vattnet, havet och så skall vi sända upp sk. rislampor/ufoballonger. Då kan hela familjen vara med om de vill hade vi tänkt.

Nu är jag så trött, tankarna kommer och saknaden, allt. Jag önskar så att det vore annorlunda att allt är en mardröm jag skall vakna från. Snart om några dar kommer hennes födelsedag, den dagen som var den lyckligaste, nu är den så plågsam.





Vivstavarvskapell

lördag 24 maj 2008

68. Att sörja

Detta har jag hittat när jag sökt på internet. Så sanna ord tycker jag.

Att sörja
Man kan tänka sig att man för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner eller för dem som vårdat den döde om hur han eller hon var, hur man haft det, hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället minnas det positiva man upplevt tillsammans. Musik, dikter eller konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr och förlösa våra tårar.Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. I Predikaren i Gamla Testamentet skrevs redan för mycket länge sedan det som är lika aktuellt idag: ”Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin tid. Att födas har sin tid och dö har sin tid. Gråta har sin tid och le har sin tid”. Vi måste stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Inga begravningståg vandrar längre genom våra samhällen och påminner oss om att döden och sorgen faktiskt ständigt finns närvarande även om det just idag inte är vi själva som berörs. Det hjälper inte att titta bort. Livet är tillfälligt och lidandet hör till människans lott. När någon dör är våra reaktioner nära förknippade med sorgen och rädslan inför vår egen död. De är tydligare ju närmare den döda har stått oss. Om vi försöker springa ifrån våra tårar genom att låtsas att vi är upptagna av annat, kommer vi bara att lura oss själva.När vi upplever starka känslor behöver vi lugn och avskildhet som ger oss möjlighet att vara i känslorna. Vi behöver också ro för att tänka på de stora frågor som kommer upp när vi drabbas av sorg: Frågor om livets mening, om lidandets och dödens mening. Finns det en mening? Finns det något eller någon utanför oss själva som har haft en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?

Det är inte alltid så att det är lättare för en människa som har en stark gudstro att närma sig döden eller att uppleva sorg. Tvärtom kan det kännas som om man i sin djupaste förtvivlan blir sviken även av sin gud. Man kan läsa om detta i Jobs bok i Gamla Testamentet och till exempel i C.S. Lewis lilla bok: ”Anteckningar under dagar av sorg”. När tron sviker finns hoppet. Om även hoppet sviker finns ändå kärleken kvar.
Okänd

tisdag 20 maj 2008

67. Utsikt från en balkong

20 maj 2008

Vår i mellersta sverige. Ja grönskan och sol har kommit men ingen värme.Detta är min utsikt från min inglasade balkong. Havet, två lastbåtar som ligger utanför, väntar på last från fabriken. Så är det varje vår. Så fort det är öppet vatten kommer båtarna, ligger där några dar och så kommer det nya. På sommaren är det segeltävlingar att titta på och andra båtar. Och bakom, den stora bebodda ön dit går en stor bro, där tyvärr många väljer att avslutar sitt liv, det har satts upp övervakningskameror och nu pratas om att det skall sättas upp skyddsnät.
Närmast är ett dagis, där kan jag se alla barnen.

Bron taget från öns sida

onsdag 14 maj 2008

66. Vår nya kultur och hur vi använder den

Vad tycker ni är det så här det har blivit i dagens samhälle.
Hittade detta hade aldrig hört uttrycket förr Imago.

I dagens sammhälle byggs en ny kultur, där man inte får vara svag, man måste vara stark, framgångsrik, okänslig och tappar bort vem man är.
Det skapar en skamkultur där ens sanna jag inte finns.

Imago= att få bekräftelse utan förvrängning, att lösa konflikt.
Vore väl fint att ha den inställningen som Imago står för.

65. Du kan göra det.

Din lycka har slagits i spillror. Du befinner dig i ett chocktillstånd.
Det verkar inte finnas något hopp, någon glädje, någon mening med livet.
Men Du tillhör ett släkte som är skapat för att uthärda. Andra människors lidande gör inte ditt eget mindre verkligt – men kom ihåg hur dessa andra klamrade sig fast vid livet och till slut lyckades ta sig igenom sorgen.
Du kan göra det.
Den gamla lyckan är söndervittrad och död. Men se, det finns en grönska dold under marken…den bräckliga början till ett nytt liv.

Ett nytt liv börjar för oss varje sekund. Låt oss gå framåt med glädje för att möta det. Vi måste gå vidare, vare sig vi vill det eller inte.

Jerome K Jerome

Kan vara lättare sagt än gjort men visst vi har inte mycket val. Men tid behöver man olika lång för olika personer./Min kommentar

64. Empati av Stefan Einhorn

Det finns bara två möjligheter för oss att förstå en annan människas tankar, känslor och behov. Den ena är att fråga hur vår medmänniska tänker och vill bli bemött. Den andra är att vi försöker sätta oss in i hur individen framför oss tänker och känner.
Denna förmåga till inkännande - empati - har alla människor, men mer eller mindre utvecklad.
Alla gagnas av att ha en god förmåga att sätta sig in i en medmänniskas känslor. Det skapar förutsättningar att möta våra medmänniskor på bästa sätt – på arbetet, med familjen, bland våra vänner. Och det är en förmåga som vi kan utveckla under livets gång, om vi bara bestämmer oss för att bli mer empatiska.
Och bara beslutet att försöka känna in vår medmänniska är ett stort steg i riktning mot ett mer empatiskt tänkande.
Vi vill alla bli bemötta med omtanke och respekt. Därför är det viktigt att vi bemöter vår omgivning på samma sätt. Och ett bra sätt att göra detta på är genom att utveckla vår förmåga att känna in var vår medmänniska befinner sig, hur de känner sig och hur de vill bli bemötta. Det är en ständig utmaning och vi blir aldrig färdigutbildade, men det är en utmaning väl värd att ta.