Detta har jag hittat när jag sökt på internet. Så sanna ord tycker jag.
Att sörja
Man kan tänka sig att man för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner eller för dem som vårdat den döde om hur han eller hon var, hur man haft det, hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället minnas det positiva man upplevt tillsammans. Musik, dikter eller konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr och förlösa våra tårar.Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. I Predikaren i Gamla Testamentet skrevs redan för mycket länge sedan det som är lika aktuellt idag: ”Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin tid. Att födas har sin tid och dö har sin tid. Gråta har sin tid och le har sin tid”. Vi måste stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Inga begravningståg vandrar längre genom våra samhällen och påminner oss om att döden och sorgen faktiskt ständigt finns närvarande även om det just idag inte är vi själva som berörs. Det hjälper inte att titta bort. Livet är tillfälligt och lidandet hör till människans lott. När någon dör är våra reaktioner nära förknippade med sorgen och rädslan inför vår egen död. De är tydligare ju närmare den döda har stått oss. Om vi försöker springa ifrån våra tårar genom att låtsas att vi är upptagna av annat, kommer vi bara att lura oss själva.När vi upplever starka känslor behöver vi lugn och avskildhet som ger oss möjlighet att vara i känslorna. Vi behöver också ro för att tänka på de stora frågor som kommer upp när vi drabbas av sorg: Frågor om livets mening, om lidandets och dödens mening. Finns det en mening? Finns det något eller någon utanför oss själva som har haft en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff?
Det är inte alltid så att det är lättare för en människa som har en stark gudstro att närma sig döden eller att uppleva sorg. Tvärtom kan det kännas som om man i sin djupaste förtvivlan blir sviken även av sin gud. Man kan läsa om detta i Jobs bok i Gamla Testamentet och till exempel i C.S. Lewis lilla bok: ”Anteckningar under dagar av sorg”. När tron sviker finns hoppet. Om även hoppet sviker finns ändå kärleken kvar.
Okänd
lördag 24 maj 2008
tisdag 20 maj 2008
67. Utsikt från en balkong
Vår i mellersta sverige. Ja grönskan och sol har kommit men ingen värme.Detta är min utsikt från min inglasade balkong. Havet, två lastbåtar som ligger utanför, väntar på last från fabriken. Så är det varje vår. Så fort det är öppet vatten kommer båtarna, ligger där några dar och så kommer det nya. På sommaren är det segeltävlingar att titta på och andra båtar. Och bakom, den stora bebodda ön dit går en stor bro, där tyvärr många väljer att avslutar sitt liv, det har satts upp övervakningskameror och nu pratas om att det skall sättas upp skyddsnät.
Närmast är ett dagis, där kan jag se alla barnen.

Bron taget från öns sida
onsdag 14 maj 2008
66. Vår nya kultur och hur vi använder den
Vad tycker ni är det så här det har blivit i dagens samhälle.
Hittade detta hade aldrig hört uttrycket förr Imago.
I dagens sammhälle byggs en ny kultur, där man inte får vara svag, man måste vara stark, framgångsrik, okänslig och tappar bort vem man är.
Det skapar en skamkultur där ens sanna jag inte finns.
Imago= att få bekräftelse utan förvrängning, att lösa konflikt.
Vore väl fint att ha den inställningen som Imago står för.
Hittade detta hade aldrig hört uttrycket förr Imago.
I dagens sammhälle byggs en ny kultur, där man inte får vara svag, man måste vara stark, framgångsrik, okänslig och tappar bort vem man är.
Det skapar en skamkultur där ens sanna jag inte finns.
Imago= att få bekräftelse utan förvrängning, att lösa konflikt.
Vore väl fint att ha den inställningen som Imago står för.
65. Du kan göra det.
Din lycka har slagits i spillror. Du befinner dig i ett chocktillstånd.
Det verkar inte finnas något hopp, någon glädje, någon mening med livet.
Men Du tillhör ett släkte som är skapat för att uthärda. Andra människors lidande gör inte ditt eget mindre verkligt – men kom ihåg hur dessa andra klamrade sig fast vid livet och till slut lyckades ta sig igenom sorgen.
Du kan göra det.
Den gamla lyckan är söndervittrad och död. Men se, det finns en grönska dold under marken…den bräckliga början till ett nytt liv.
Ett nytt liv börjar för oss varje sekund. Låt oss gå framåt med glädje för att möta det. Vi måste gå vidare, vare sig vi vill det eller inte.
Jerome K Jerome
Kan vara lättare sagt än gjort men visst vi har inte mycket val. Men tid behöver man olika lång för olika personer./Min kommentar
Det verkar inte finnas något hopp, någon glädje, någon mening med livet.
Men Du tillhör ett släkte som är skapat för att uthärda. Andra människors lidande gör inte ditt eget mindre verkligt – men kom ihåg hur dessa andra klamrade sig fast vid livet och till slut lyckades ta sig igenom sorgen.
Du kan göra det.
Den gamla lyckan är söndervittrad och död. Men se, det finns en grönska dold under marken…den bräckliga början till ett nytt liv.
Ett nytt liv börjar för oss varje sekund. Låt oss gå framåt med glädje för att möta det. Vi måste gå vidare, vare sig vi vill det eller inte.
Jerome K Jerome
Kan vara lättare sagt än gjort men visst vi har inte mycket val. Men tid behöver man olika lång för olika personer./Min kommentar
64. Empati av Stefan Einhorn
Det finns bara två möjligheter för oss att förstå en annan människas tankar, känslor och behov. Den ena är att fråga hur vår medmänniska tänker och vill bli bemött. Den andra är att vi försöker sätta oss in i hur individen framför oss tänker och känner.
Denna förmåga till inkännande - empati - har alla människor, men mer eller mindre utvecklad.
Alla gagnas av att ha en god förmåga att sätta sig in i en medmänniskas känslor. Det skapar förutsättningar att möta våra medmänniskor på bästa sätt – på arbetet, med familjen, bland våra vänner. Och det är en förmåga som vi kan utveckla under livets gång, om vi bara bestämmer oss för att bli mer empatiska.
Och bara beslutet att försöka känna in vår medmänniska är ett stort steg i riktning mot ett mer empatiskt tänkande.
Vi vill alla bli bemötta med omtanke och respekt. Därför är det viktigt att vi bemöter vår omgivning på samma sätt. Och ett bra sätt att göra detta på är genom att utveckla vår förmåga att känna in var vår medmänniska befinner sig, hur de känner sig och hur de vill bli bemötta. Det är en ständig utmaning och vi blir aldrig färdigutbildade, men det är en utmaning väl värd att ta.
Denna förmåga till inkännande - empati - har alla människor, men mer eller mindre utvecklad.
Alla gagnas av att ha en god förmåga att sätta sig in i en medmänniskas känslor. Det skapar förutsättningar att möta våra medmänniskor på bästa sätt – på arbetet, med familjen, bland våra vänner. Och det är en förmåga som vi kan utveckla under livets gång, om vi bara bestämmer oss för att bli mer empatiska.
Och bara beslutet att försöka känna in vår medmänniska är ett stort steg i riktning mot ett mer empatiskt tänkande.
Vi vill alla bli bemötta med omtanke och respekt. Därför är det viktigt att vi bemöter vår omgivning på samma sätt. Och ett bra sätt att göra detta på är genom att utveckla vår förmåga att känna in var vår medmänniska befinner sig, hur de känner sig och hur de vill bli bemötta. Det är en ständig utmaning och vi blir aldrig färdigutbildade, men det är en utmaning väl värd att ta.
63. Hittat en fin dikt
Det kommer en dag
när jag är borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå
och finns i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden,
jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen,
jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar
i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring
på åkrar med mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland.
Så länge du minns kan jag ej dö.
Okänd
Om någon känner igen denna dikt hör av dig så sätter jag ditt namn där.
när jag är borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå
och finns i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden,
jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen,
jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar
i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring
på åkrar med mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland.
Så länge du minns kan jag ej dö.
Okänd
Om någon känner igen denna dikt hör av dig så sätter jag ditt namn där.
måndag 12 maj 2008
62. Svårt att sova, många tankar
När jag lägger mig på kvällen och skall försöka sova då börjar tankarna gå sin egen väg. Jag vet inte om det här låter vettigt men så går tankarna.
Funderar på hur starka vi mammor (föräldrar) ändå är som orkar leva vidare efter det vi förlorat ett av våra barn, vi som har flera kvar här på jorden kämpar för dem men det finns ju dem som förlorat sitt enda barn eller fler av sina barn, hur klarar dom det? Jag kan inte föreställa mig hur de har det, vet inte hur jag skulle klara det. På något outgrundligt sätt fortsätter vi, mot vad vet ingen men vi har alla hopp om att få träffas igen och aldrig skiljas mer. Jag har erfarenhet av att ha förlorat ett av mina barn. Det har inte varit lätt att förstå meningen, förstår fortfarande inte, under de år som gått, smärtan, förlusten har brutit ned mig i småbitar och sakta har jag fått plocka upp de bitarna igen men i ett helt nytt mönster.
En stark livsvilja bryts så lätt när något sånt här händer, det som inte skall, borde eller får hända men ändå gör det.
Vad är det som gör att vi klarar att leva vidare trots vi inte ser något ljus, bara mörker, en oändlig smärta som man inte står ut med, men ändå gör det. Vi vet att vi för alltid har fått vårt liv förändrat för en av dem är för alltid förlorad.
Förhoppningsvis får vi stöd och förståelse av andra, att den drabbade behöver sin egen tid att sörja utan att sätta tidsgränser. Det finns ingen tid som säger hit, sedan är du klar. Så fungerar det inte. Det går inte heller att jämföra och säga, den eller de, har gjort si eller så. Andra är inte jag.
Våra barn här på jorden växer upp, eget hem, egna familjer, kvar blir vi, trots barn och barnbarn är vi ensam i vår egen saknad, de har ju ett eget liv att leva och så skall det vara. Men vi kan träffa dem, se dem, prata med dem. Hur har detta påverkat dem? Bara dom vet svaret på det.
Rädslan för att det skall hända igen sitter där, den blir man aldrig fri. Och tanken på, hur skulle det vara om inte detta hänt, då hade vi varit fulltalig och kunnat samla alla runt oss. Det vore den fullkomliga lyckan, det finns inget som kan ersätta den. Nu saknas alltid en, den platsen är tom, där är ett stort hål. Att mista ett barn är som att bli slagen till marken gång på gång, misshandlad av livet. De flesta av oss reser sig upp igen, trots ymnigt blödande sår och en sargad själ.
Är det så att vi känner vårt ansvar och kärleken för dem vi har kvar, som gör att vi fortsätter vår väg genom allt det som gör så ont, för att inte göra dem mera illa, för vi älskar ju dem lika mycket. Att dela livet med dem som är oss så kära, våra barn och barnbarn och/eller en partner så länge vi får.
Funderar på hur starka vi mammor (föräldrar) ändå är som orkar leva vidare efter det vi förlorat ett av våra barn, vi som har flera kvar här på jorden kämpar för dem men det finns ju dem som förlorat sitt enda barn eller fler av sina barn, hur klarar dom det? Jag kan inte föreställa mig hur de har det, vet inte hur jag skulle klara det. På något outgrundligt sätt fortsätter vi, mot vad vet ingen men vi har alla hopp om att få träffas igen och aldrig skiljas mer. Jag har erfarenhet av att ha förlorat ett av mina barn. Det har inte varit lätt att förstå meningen, förstår fortfarande inte, under de år som gått, smärtan, förlusten har brutit ned mig i småbitar och sakta har jag fått plocka upp de bitarna igen men i ett helt nytt mönster.
En stark livsvilja bryts så lätt när något sånt här händer, det som inte skall, borde eller får hända men ändå gör det.
Vad är det som gör att vi klarar att leva vidare trots vi inte ser något ljus, bara mörker, en oändlig smärta som man inte står ut med, men ändå gör det. Vi vet att vi för alltid har fått vårt liv förändrat för en av dem är för alltid förlorad.
Förhoppningsvis får vi stöd och förståelse av andra, att den drabbade behöver sin egen tid att sörja utan att sätta tidsgränser. Det finns ingen tid som säger hit, sedan är du klar. Så fungerar det inte. Det går inte heller att jämföra och säga, den eller de, har gjort si eller så. Andra är inte jag.
Våra barn här på jorden växer upp, eget hem, egna familjer, kvar blir vi, trots barn och barnbarn är vi ensam i vår egen saknad, de har ju ett eget liv att leva och så skall det vara. Men vi kan träffa dem, se dem, prata med dem. Hur har detta påverkat dem? Bara dom vet svaret på det.
Rädslan för att det skall hända igen sitter där, den blir man aldrig fri. Och tanken på, hur skulle det vara om inte detta hänt, då hade vi varit fulltalig och kunnat samla alla runt oss. Det vore den fullkomliga lyckan, det finns inget som kan ersätta den. Nu saknas alltid en, den platsen är tom, där är ett stort hål. Att mista ett barn är som att bli slagen till marken gång på gång, misshandlad av livet. De flesta av oss reser sig upp igen, trots ymnigt blödande sår och en sargad själ.
Är det så att vi känner vårt ansvar och kärleken för dem vi har kvar, som gör att vi fortsätter vår väg genom allt det som gör så ont, för att inte göra dem mera illa, för vi älskar ju dem lika mycket. Att dela livet med dem som är oss så kära, våra barn och barnbarn och/eller en partner så länge vi får.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
