onsdag 14 maj 2008

65. Du kan göra det.

Din lycka har slagits i spillror. Du befinner dig i ett chocktillstånd.
Det verkar inte finnas något hopp, någon glädje, någon mening med livet.
Men Du tillhör ett släkte som är skapat för att uthärda. Andra människors lidande gör inte ditt eget mindre verkligt – men kom ihåg hur dessa andra klamrade sig fast vid livet och till slut lyckades ta sig igenom sorgen.
Du kan göra det.
Den gamla lyckan är söndervittrad och död. Men se, det finns en grönska dold under marken…den bräckliga början till ett nytt liv.

Ett nytt liv börjar för oss varje sekund. Låt oss gå framåt med glädje för att möta det. Vi måste gå vidare, vare sig vi vill det eller inte.

Jerome K Jerome

Kan vara lättare sagt än gjort men visst vi har inte mycket val. Men tid behöver man olika lång för olika personer./Min kommentar

64. Empati av Stefan Einhorn

Det finns bara två möjligheter för oss att förstå en annan människas tankar, känslor och behov. Den ena är att fråga hur vår medmänniska tänker och vill bli bemött. Den andra är att vi försöker sätta oss in i hur individen framför oss tänker och känner.
Denna förmåga till inkännande - empati - har alla människor, men mer eller mindre utvecklad.
Alla gagnas av att ha en god förmåga att sätta sig in i en medmänniskas känslor. Det skapar förutsättningar att möta våra medmänniskor på bästa sätt – på arbetet, med familjen, bland våra vänner. Och det är en förmåga som vi kan utveckla under livets gång, om vi bara bestämmer oss för att bli mer empatiska.
Och bara beslutet att försöka känna in vår medmänniska är ett stort steg i riktning mot ett mer empatiskt tänkande.
Vi vill alla bli bemötta med omtanke och respekt. Därför är det viktigt att vi bemöter vår omgivning på samma sätt. Och ett bra sätt att göra detta på är genom att utveckla vår förmåga att känna in var vår medmänniska befinner sig, hur de känner sig och hur de vill bli bemötta. Det är en ständig utmaning och vi blir aldrig färdigutbildade, men det är en utmaning väl värd att ta.

63. Hittat en fin dikt

Det kommer en dag
när jag är borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå
och finns i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden,
jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen,
jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar
i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring
på åkrar med mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland.
Så länge du minns kan jag ej dö.

Okänd

Om någon känner igen denna dikt hör av dig så sätter jag ditt namn där.

måndag 12 maj 2008

62. Svårt att sova, många tankar

När jag lägger mig på kvällen och skall försöka sova då börjar tankarna gå sin egen väg. Jag vet inte om det här låter vettigt men så går tankarna.
Funderar på hur starka vi mammor (föräldrar) ändå är som orkar leva vidare efter det vi förlorat ett av våra barn, vi som har flera kvar här på jorden kämpar för dem men det finns ju dem som förlorat sitt enda barn eller fler av sina barn, hur klarar dom det? Jag kan inte föreställa mig hur de har det, vet inte hur jag skulle klara det. På något outgrundligt sätt fortsätter vi, mot vad vet ingen men vi har alla hopp om att få träffas igen och aldrig skiljas mer. Jag har erfarenhet av att ha förlorat ett av mina barn. Det har inte varit lätt att förstå meningen, förstår fortfarande inte, under de år som gått, smärtan, förlusten har brutit ned mig i småbitar och sakta har jag fått plocka upp de bitarna igen men i ett helt nytt mönster.

En stark livsvilja bryts så lätt när något sånt här händer, det som inte skall, borde eller får hända men ändå gör det.

Vad är det som gör att vi klarar att leva vidare trots vi inte ser något ljus, bara mörker, en oändlig smärta som man inte står ut med, men ändå gör det. Vi vet att vi för alltid har fått vårt liv förändrat för en av dem är för alltid förlorad.
Förhoppningsvis får vi stöd och förståelse av andra, att den drabbade behöver sin egen tid att sörja utan att sätta tidsgränser. Det finns ingen tid som säger hit, sedan är du klar. Så fungerar det inte. Det går inte heller att jämföra och säga, den eller de, har gjort si eller så. Andra är inte jag.

Våra barn här på jorden växer upp, eget hem, egna familjer, kvar blir vi, trots barn och barnbarn är vi ensam i vår egen saknad, de har ju ett eget liv att leva och så skall det vara. Men vi kan träffa dem, se dem, prata med dem. Hur har detta påverkat dem? Bara dom vet svaret på det.

Rädslan för att det skall hända igen sitter där, den blir man aldrig fri. Och tanken på, hur skulle det vara om inte detta hänt, då hade vi varit fulltalig och kunnat samla alla runt oss. Det vore den fullkomliga lyckan, det finns inget som kan ersätta den. Nu saknas alltid en, den platsen är tom, där är ett stort hål. Att mista ett barn är som att bli slagen till marken gång på gång, misshandlad av livet. De flesta av oss reser sig upp igen, trots ymnigt blödande sår och en sargad själ.
Är det så att vi känner vårt ansvar och kärleken för dem vi har kvar, som gör att vi fortsätter vår väg genom allt det som gör så ont, för att inte göra dem mera illa, för vi älskar ju dem lika mycket. Att dela livet med dem som är oss så kära, våra barn och barnbarn och/eller en partner så länge vi får.

fredag 9 maj 2008

61. Tisdag den 6 maj 2008


Den värsta dagen, katastrofens dag, för mig (för oss), den dag jag förlorade en dotter, min Carola. 4 år har gått, det är helt ofattbart.
Vaknade kl 05.00 kunde inte sova hade då sovit omkr. 3 timmar, oro, ångest, klev upp klädde mig. Åkte och köpte blommor, 5 rosa rosor och 3 vita nejlikor när affären öppnat. Åkte till kyrkogården, tände 10 ljus som jag formade som ett hjärta och satte dit 2 marschaller, en på var sida om stenen som jag skall tända senare i kväll. Satte blommorna i vatten. Vädret är mulet men en solstrimma tittade fram när jag stod där. Händer då och då när det är mulet och jag står framför hennes sten.
Det är inte sant, skall jag stå framför en sten där min dotters namn står istället för att se henne i livet. Nog är det ändå helt galet fel. Tårar, tårar, virvlande tankar, kroppen är hopsjunken, fotstegen så tunga.Vänder mig om gång på gång när jag går därifrån. Som för att se om jag kan se henne och att hon följer med mig hem....

Men hon finns ju inte där. Aldrig i levande livet, har ju bara sett en kista sänkas ned där.
Aldrig någonsin skall hon finnas där, jag vet ju, såg ju, kände ju, när hon lämnade oss, när hon låg där i sin sjuksäng.

Hemma. Gick för att tömma askfatet och då kände jag en stark blomdoft, du var här, jag tror på det, har inga fönster öppna och inga blommor och inga träd utanför här. Det har hänt många gånger när det varit som tyngst. Konstigt nog är det bara jag som kan känna den just då, även om andra varit här nån gång då det hänt. Åkte iväg tillkyrkog igen stax före 21, tände marschallerna ljusen brann utom 2 så jag tände dem igen kom små vindpustar. Ljust ute men börjar skymma lite.

Såg en person som gick från hennes plats när jag kom dit och när jag gick därifrån såg jag två personer stå där framför hennes sten, okända. Alltid folk där även sent på kvällen, kom hem strax efter 21.30. Kära älskade Carola, det enda ställe jag kan hedra dig öppet, du finns inte där men ändå. En jobbig dag, orkar inte mer. Många ljus tända här hemma idag, ute på balkongen och inne. Gode gud så jag saknar henne, kom hem.

Fått många hälsn via nätet och mail. Så skönt veta att det finns de som förstår. Tack alla.

60. Kämpa mot bröstcancer

Click to play Kämpa mot bröstcancer
Create your own scrapbook - Powered by Smilebox
Make a Smilebox scrapbook

tisdag 6 maj 2008

59. Det värsta av allt, åter denna dag



Då 6 maj 2004
Kära älskade dotter, idag är den dag då du var tvungen att ge dig iväg från oss här på jorden och börja din resa till ditt paradis, ditt himmelrike där du nu är en vacker ängel som vakar över oss och din dotter.

Du vet nog hur mycket jag älskar dig och hur gärna jag skulle vilja ha dig kvar här hos oss. Hur jag önskar att detta bara är en mardröm som jag skall vakna ur och allt är som det skall, vi är alla tillsammans.

Jag vet ju vad som hände jag var med dig hela vägen till den stund du släppte taget för du orkade inte mer. Som jag led med dig kanske du förstod och så många tårar av förtvivlan jag gråtit har du kanske också sett, från den plats där du är nu.

Hur kan man förklara de känslor man bär som inte går att sätta ord på.
Du vet hur mycket jag saknar dig och tänker på dig och älskar dig.
Din sörjande mamma