fredag 9 maj 2008

61. Tisdag den 6 maj 2008


Den värsta dagen, katastrofens dag, för mig (för oss), den dag jag förlorade en dotter, min Carola. 4 år har gått, det är helt ofattbart.
Vaknade kl 05.00 kunde inte sova hade då sovit omkr. 3 timmar, oro, ångest, klev upp klädde mig. Åkte och köpte blommor, 5 rosa rosor och 3 vita nejlikor när affären öppnat. Åkte till kyrkogården, tände 10 ljus som jag formade som ett hjärta och satte dit 2 marschaller, en på var sida om stenen som jag skall tända senare i kväll. Satte blommorna i vatten. Vädret är mulet men en solstrimma tittade fram när jag stod där. Händer då och då när det är mulet och jag står framför hennes sten.
Det är inte sant, skall jag stå framför en sten där min dotters namn står istället för att se henne i livet. Nog är det ändå helt galet fel. Tårar, tårar, virvlande tankar, kroppen är hopsjunken, fotstegen så tunga.Vänder mig om gång på gång när jag går därifrån. Som för att se om jag kan se henne och att hon följer med mig hem....

Men hon finns ju inte där. Aldrig i levande livet, har ju bara sett en kista sänkas ned där.
Aldrig någonsin skall hon finnas där, jag vet ju, såg ju, kände ju, när hon lämnade oss, när hon låg där i sin sjuksäng.

Hemma. Gick för att tömma askfatet och då kände jag en stark blomdoft, du var här, jag tror på det, har inga fönster öppna och inga blommor och inga träd utanför här. Det har hänt många gånger när det varit som tyngst. Konstigt nog är det bara jag som kan känna den just då, även om andra varit här nån gång då det hänt. Åkte iväg tillkyrkog igen stax före 21, tände marschallerna ljusen brann utom 2 så jag tände dem igen kom små vindpustar. Ljust ute men börjar skymma lite.

Såg en person som gick från hennes plats när jag kom dit och när jag gick därifrån såg jag två personer stå där framför hennes sten, okända. Alltid folk där även sent på kvällen, kom hem strax efter 21.30. Kära älskade Carola, det enda ställe jag kan hedra dig öppet, du finns inte där men ändå. En jobbig dag, orkar inte mer. Många ljus tända här hemma idag, ute på balkongen och inne. Gode gud så jag saknar henne, kom hem.

Fått många hälsn via nätet och mail. Så skönt veta att det finns de som förstår. Tack alla.

60. Kämpa mot bröstcancer

Click to play Kämpa mot bröstcancer
Create your own scrapbook - Powered by Smilebox
Make a Smilebox scrapbook

tisdag 6 maj 2008

59. Det värsta av allt, åter denna dag



Då 6 maj 2004
Kära älskade dotter, idag är den dag då du var tvungen att ge dig iväg från oss här på jorden och börja din resa till ditt paradis, ditt himmelrike där du nu är en vacker ängel som vakar över oss och din dotter.

Du vet nog hur mycket jag älskar dig och hur gärna jag skulle vilja ha dig kvar här hos oss. Hur jag önskar att detta bara är en mardröm som jag skall vakna ur och allt är som det skall, vi är alla tillsammans.

Jag vet ju vad som hände jag var med dig hela vägen till den stund du släppte taget för du orkade inte mer. Som jag led med dig kanske du förstod och så många tårar av förtvivlan jag gråtit har du kanske också sett, från den plats där du är nu.

Hur kan man förklara de känslor man bär som inte går att sätta ord på.
Du vet hur mycket jag saknar dig och tänker på dig och älskar dig.
Din sörjande mamma

måndag 5 maj 2008

söndag 4 maj 2008

lördag 3 maj 2008

56. En solstråle


Idag har jag haft besök av mitt nya barnbarn som har hunnit bli 3 månader. Farmors solstråle.

Så underbara de är de små. Alltid något nytt de lärt. Så många minnen som dyker upp sedan mina egna 3 var små.


Jag har en gammal datorskärm som stått på balkongen hela vintern och just nu har vi en container här så min son fick bära bort den åt mig, försökte själv men den var alldeles för tung orkade inte ens lyfta den. Före allt som hände var jag stark men nu sviker krafterna.


Var till kyrkogården och krattade och gjorde fint hos min Carola, dagen hon lämnade oss är snart här. Det känns hårt och inte mår jag bra, tänk om man ändå sluppit vara med om detta h-e.


Jag önskar mig tillbaka när alla var samlade och vi kunde vara glada, skratta och tokas ihop.

Så mycket som vi skrattade mina barn och jag, så roligt vi kunde ha tillsammans åt nästan ingenting.

Riktigt så blir det aldrig igen men visst kan vi skratta ihop idag också men det finns alltid ett vemod och saknad som får oss att minnas. Carola finns ju med i allt. De är svårt för mig det är svårt för hennes dotter och det är svårt för hennes syskon.

tisdag 29 april 2008

55. 4 årsdagen närmar sig

Snart är det 4 år sen vi miste dig Carola, så hemskt, känns som en spark i magen varje dag, hur är det möjligt att det gått så lång tid, det var så nyss, förstår inte. Jag vill ha tillbaka den tiden när vi var lyckliga och ovetande om den tragedi som skulle utspelas, då jag skulle förlora min älskade dotter och hennes dotter sin mor och sykonen sin syster, för alltid här på jorden. Nej, det är oförklarligt, det går bara inte att ta in.

Varför har jag fortfarande så svårt att komma ifrån den tiden när hon var sjuk. Jag vill ju helst av allt minnas då hon var frisk, se henne som hon var då. Men synerna vill inte låta sig tyglas. Jag försöker hela tiden mana fram bilderna som hon var innan allt hände. Att allt skall bli som förr är ju omöjligt, det vet jag, men åtminstonde kunna tänka på henne som en glad och frisk person skulle ändå underlätta lite.

Jag är inte den person jag varit, utan en skugga av mitt forna jag. Det har inte blivit lättare inför den kommande dagen än det varit dom andra 3 åren, samma ångest, smärta och oro. Detta oförklarliga är fortfarande som en mardröm.

Utan mina barn och barnbarn har jag aldrig klarat leva vidare. Men jag kämpar och väntar på att det i alla fall skall lätta lite, nån gång. Är ändå så glad för dem jag har, så där är jag lyckligt lottad. En plats förblir alltid tom, det gör ont.