tisdag 29 april 2008

55. 4 årsdagen närmar sig

Snart är det 4 år sen vi miste dig Carola, så hemskt, känns som en spark i magen varje dag, hur är det möjligt att det gått så lång tid, det var så nyss, förstår inte. Jag vill ha tillbaka den tiden när vi var lyckliga och ovetande om den tragedi som skulle utspelas, då jag skulle förlora min älskade dotter och hennes dotter sin mor och sykonen sin syster, för alltid här på jorden. Nej, det är oförklarligt, det går bara inte att ta in.

Varför har jag fortfarande så svårt att komma ifrån den tiden när hon var sjuk. Jag vill ju helst av allt minnas då hon var frisk, se henne som hon var då. Men synerna vill inte låta sig tyglas. Jag försöker hela tiden mana fram bilderna som hon var innan allt hände. Att allt skall bli som förr är ju omöjligt, det vet jag, men åtminstonde kunna tänka på henne som en glad och frisk person skulle ändå underlätta lite.

Jag är inte den person jag varit, utan en skugga av mitt forna jag. Det har inte blivit lättare inför den kommande dagen än det varit dom andra 3 åren, samma ångest, smärta och oro. Detta oförklarliga är fortfarande som en mardröm.

Utan mina barn och barnbarn har jag aldrig klarat leva vidare. Men jag kämpar och väntar på att det i alla fall skall lätta lite, nån gång. Är ändå så glad för dem jag har, så där är jag lyckligt lottad. En plats förblir alltid tom, det gör ont.

fredag 25 april 2008

54. Everywhere

(okänd)
Din mamma

53. Vår, och maj månad, den svåraste

Jaha, så är då våren i antågande här i södra norrland. Solen skiner hela dagarna men luften ärinte så varm än. Jorden är fortfarande frusen på vissa ställen. Jag satte en kruka med penseer idag på min dotters viloplats och tände ljus som alltid.

Årsdagen närmar sig, 4 år utan min dotter, det kan jag inte förstå. Så oändligt länge sedan jag såg och pratade med henne. Hur har det kunnat gå så lång tid.

Tom känner jag mig men inte lugn, allt är så overkligt, ingen ro i själen mer. Bara trött.

Med barmark kommer däckbyte, 4 däck in i bilen, 4 däck ut ur bilen som jag skall lyfta, det är gruvsamt men måste göras. Som tur är bara 2 gånger om året men tiden därimellan verkar så kort av någon anledning.

Kvarskatten betald, hur många gånger skall man behöva betala skatt egentligen.
Så återstår att beställa resan till södra sverige där min äldsta dotter bor. Hälsa på dem några dar, saknar dem mycket. Alldeles för långa avstånd men vad gör man.

tisdag 22 april 2008

52. Nog är det konstigt med vissa möten



Detta har hänt efter jag förlorat min dotter.

Nog är det konstigt hur tillfälligheter kan vävas in i ens liv och dessutom är samman kopplat med min förlorade dotter. Då menar jag, att jag av en slump går in på ett ställe för att köpa mig en hamburgare på väg hem. Ett ställe jag aldrig varit in på förr trots att jag arbetat ganska nära men ändå ligger en halvmil från där jag bor. Och på det stället ser jag en rubrik i en tidning om en som förlorat en vän och kommenterar den. Då säger personen som äger stället, är det du som är Carolas mamma? Förvånat svarar jag, ja. Hon säger, ni liknar varandra och sedan, jag och Carola var vänner när jag arbetade på hennes arbetsplats och hon kom hit till mig under sin sjukdomstid.
Ett antal sådana tillfällen har jag upplevt. Vad är det som styr sånt. Idag träffade jag en person utanför en mataffär och som äger en klädaffär här och jag har bara varit in i ett par gånger och det visar sig att hon känner till Carola, Carolas dotter och pappan,min ex.osv. Hon frågar om jag har någon att prata med, för det är viktigt, sa hon. Säger, att då behöver man inte psykoterapeuter o sånt. Säger också, att det är konstigt att folk inte vill lyssna, för de själva inte vill höra och för de mår dåligt. Hon har ju rätt, tyvärr.
Denna person är från ett annat avlägset land. När vi skiljs ger hon mig en kram. Säger du kan komma och prata med mig om du vill.

Hur visste hon allt detta när jag inget sagt och så kopplade ihop oss.Jag har inte sagt mitt namn och jag vet inte hennes. Det är inget stort samhälle men stort nog eftersom jag inte är född här och min bekanskapskrets är begränsad till ett visst antal personer jag umgås med, inte dagligen utan då och då.
För 2 veckor sedan träffade jag 3 personer som jag känner men som jag inte brukar träffa ofta, kan gå år mellan. Mycket av tillfälliga möten sker i klump verkar det som. Men de har alla varit bra möten. De vågar fråga hur jag mår och lyssnar.

måndag 21 april 2008

51. Tom och trött



21 april 2008

Idag hela dagen, jag vet inte varför men jag känner mig helt tom. Har inga känslor alls, bara så oändligt trött, kan knappt hålla ögonen öppna men kan inte sova. Kroppen värker och känns som den gått genom en mangel. Ändå har våren kommit hit till mellersta sverige, det krattas och sopas och solen skiner. Jag har tagit några korta promenader. Men jag vill bara sova men kan inte. Är som bedövad till kropp och själ. Hoppas jag har mer energi i morgon.

söndag 20 april 2008

50. Carola




lördag 19 april 2008

49. Sanningen, rädslan och tiden


Varför gör jag så här?

Är det så, att om jag mår rätt bra en dag, så plockar jag fram bilder och minnen för jag är rädd och får dåligt samvete för att jag mår bättre den dagen. Är det så att man stundvis är självplågare. Då sitter jag här och gråter och upplever allt igen, alla detaljer. De finns ju alltid där.


Men sanningen är ju, att det är omöjligt att glömma allt, men det jag vill skall blekna är den svåra tiden under hennes sjukdom. Jag är fortfarande kvar i åren när hon är sjuk och hela tiden kommer minnen upp som jag gömt, allt är som en dålig film som man ser åter och åter igen och det dyker upp nya detaljer som man inte sett de övriga gångerna. Hennes smärtor har på något sätt blivit mina nu, jag menar, det gör så ont att tänka på hur hon fick plågas och ändå inte få lindring utan hon blev bara bli sämre och sämre. De är det som plågar mig så mycket. Vad hjälper det att veta att hon inte behöver känna dem nu.


Eftersom jag är den person jag är, måste jag gå igenom allt, jag kommer inte undan, kan inte bara lägga det åt sidan. Jag har ingen kontroll över den tiden, för dessa minnen kommer helt plötsligt, utan förvarning.
Det är ju de fina, roliga och bra minnen jag vill plocka fram, det är dem jag vill vårda i mitt hjärta och det gör jag. De finns där i rikt mått. De dyker också upp. Då kommer verkligheten, jag får inga flera minnen från henne, att det finns en slutpunkt.Vi kan inte längre dela dem.

Fast flera år har gått så förefaller det mig som ingen tid alls. Det hela är obegripligt.


Jag vill ju trots allt må bättre och visst mår jag bättre nu än för några år sedan. Men helst av allt vill jag ha min dotter kvar här hos oss. Jag vill ha det omöjliga, för jag kan inte förstå.