lördag 30 november 2013

631. 1 advent 2013

Varför känns det som om tiden rusar iväg fortare för varje år. Ute blir det allt mörkare tidigare på dagen och ljusnar senare varje morgon. Än har inte den riktiga vintern kommit med snö och kyla. Jo någon dag och natt har det varit ända från -5 till -7 grader kallt. Men för det mesta är det omkring 0 grader till några varmgrader. Så länge det inte finns någon snö blir det så grått och trist ute, solen håller sig borta, kan i bästa fall titta fram någon dag men då står den så lågt att man får vara försiktig för att inte bländas om man är ute och kör bil.

Allhelgonadagen är det gravsmyckning, det vill säga alla går till sin käras viloplats tänder ljus sätter kransar i år, blev det den 1 november 2013. Jag åkte till kyrkogården och satte min krans och tände mina ljus i lyktorna, det är fruktansvärt jobbigt men där måste se fint ut och jag vill hylla och ära min dotters liv, den stund hon fanns här hos oss. Några fler kom senare och tände ljus hos henne, det värmer när det finns fler som minns och saknar, utom vi i familjen. Nej, sorgen går aldrig över, den är oftare hanterbar nu men det finns dagar och nätter då allt det som gör så ont blir till tårar och smärta. Den finns där och kommer alltid finnas där, jag kan ändå inte förstå att hon inte finns här mer, spelar ingen roll att jag vet, det känns ändå inte möjligt, ofta behövs så lite för att jag skall falla djupt och saknaden sköljer över mig våg efter våg. Den har inget slut så länge jag själv andas.




Jag har städat, bytt till julgardiner och satt upp adventstakar och stjärnor i fönstren och hängt min flerfärgade ljusgardin på balkongen, ja alltså ljusslingor är det så klart. Blir varmt och ombonat med alla ljus och varma färger och det är mysigt.
 


 
Bilden har tagits av mig från min inglasade balkong och in mot rummet man ser den flerfärgade ljusgardinen från balkongfönstet spegla sig mot rumsfönstret 

Bara några veckor kvar så är det åter en jul, en jul utan ett av mina barn den 9:e julen. Den firar jag numera med mina minsta barnbarn och det är en stor glädje. De övriga 3 barnbarnen är vuxna och bor långt från mig och har egna hem nu. Min äldsta dotter har numera fullt hus med sin familj och bor som sagt långt från mig och sin bror m familj.

2 kommentarer:

Kaela sa...

Det är så sant.
Sorgen går aldrig över.
Den finns där så länge vi själva finns.
Du var en av de första som kommenterade i min blogg när den var sprillans ny i december 2007.
Sen dess har jag tittat in hos dig ibland.
Jag önskar dig trots sorgen - en fin jul!
Kram!

Birgitta sa...

Kaela tack för du tittade in och skrev och minns. 2007 det har gått många år och en hel del förändras. Ha det så gott var in till din blogg och läste lite. Kram Birgitta, Carolas mamma