söndag 18 september 2011

552. En jobbig tid

Det har och är en jobbig tid just nu. Lögn och förtal. Men jag har bestämt mig för att vara stark och tyst. Stark för min egen skull tyst för jag litar inte på någon. Bara ett par personer.
Hösten kommer det är kallare ute bara kring +6 på kvällen och omkring ´10-13 på dagen. Solen har skinit nu några dar och då känns det lite varmare ute. Hoppas innerligt att inte denna vinter blir lika jobbig som den som gått. Sommaren har också varit lite knepig, inte för att den varit regnig utan för att luften varit väldigt fuktig och tung. Ja, ja det blir som det blir inget att göra åt.
Har inte haft så stor lust skriva här på ett tag har inte funnits kraft eller motivation. Händer väl inte så mycket, det som händer vill jag helt enkelt inte skriva ned här.
Men saknaden efter min dotter är densamma, den kommer aldrig att förändras den tomheten är för alltid.

De här 2 bilderna kommer från vår Minnesstund för våra barn som sker varje år
i början av september nu 4:e året i rad och det är föräldraföreningen Febe Medelpad som anordnar den. Det är en förening för föräldrar som mist barn i olika åldrar och på olika sätt.
Detta är ljuslyktor som vi sände upp för att hedra och minnas våra förlorade barn.
Vi startar alltid med en minnesgudstjänst där vi har en präst som talar om barn och känslor, musik och diktläsning och ljuständning för barnen i kapellet där vi håller till och som ligger när vattnet där vi sedan går ner till bryggan och sänder iväg lyktorna. Det är först gången vi har dessa lyktor de andra åren har vi satt ut ljus på vattnet som får flyta iväg, mycket stämningsfullt det också


2 kommentarer:

mimmi sa...

Bara att se bilderna skapar lugn..

Att i stillhet få tänka och minnas de som inte syns men som lever så nära oss ändå.
De vi saknar så otroligt mycket varje dag.

Sänder dig många styrke kramar vännen, läser mellan raderna att det är tufft på annat plan.

Finns här...kramar med stor värme!
Mimmi, Theo´s mamma.

Birgitta sa...

Ja du har rätt både när det gäller bilder och på annat plan. Kan tyvärr inte skriva om det. Det är bara att låta det vara och se tiden an. Man kan undra varför man aldrig skall få lugn och ro när man nu kämpar på för att leva så bra det går.
Hoppas du är ok om än det är tufft med saknaden. Den får vi leva med hur gärna man än ville att allt vore som förr då vi var hela.

Kramar tillbaka så många du behöver
Birgitta, Carolas mamma