fredag 15 april 2011

532. Det tinar

En påfrestande dag. Jag och min Carolas dotter hade ett långt samtal och det var givande men också mycket sorgligt eftersom hon mist sin allra bästa vän för över 2 månader sedan. Dessutom närmar sig dagen för min dotter och A:s mammas bortgång och vi båda har en jobbigt tid både före och efter, ja hela maj månad.
Så klart har mina båda barn som finns här också känslosamma dagar vi saknar ju Carola alla.
Idag har det varit soligt och fint och det märks väldigt stor skillnad nu på snön den smälter undan bra tack och lov. Havet, sundet som jag ser utanför min balkong, där smälter isen och blir mer och mer genomskinlig och båtar börjar synas nästan varje dag, det blir större och större öppet vatten.
Kvällarna och nätterna är jobbiga nu inför 6 maj den dagen jag förlorade Carola och de går inte att tränga undan allt kommer tillbaka. Hur mycket jag än önskar att det aldrig hänt så måste jag inse att jag inget kan göra för att få henne tillbaka. Det är en svår bit och så overklig att ta in, vet inte om man någonsin gör det.
Det är en enorm tur jag har mina övriga barn och barnbarn de gör livet lättare och värt att leva vidare, det finns inga andra alternativ.
Dagarna går så fort av någon anledning trots jag inte gör något speciellt.
Livet är obegripligt och meningen med allt vet jag inte men kanske jag en dag får veta när min stund här på jorden är över. Tills dess är det bara att fortsätta på det sätt jag kan.
Påsken närmar sig det är en lång helg i år, inte någon speciell för min del men för de som arbetar är det ju skönt med lite ledigt, vi får hoppas att vädret blir fint för det behöver alla efter denna hårda långa vinter.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Sänder alla kramar som finns..till dig och Carola´s dotter.
Känner igen mig med samtalen med min dotter. Så många tankar och så många minnen som kommer nu. För oss är det valborgsmässoafton som Theo kom till änglarnas stad för 5 år sen.
Tiden går.

Kramar från hela mitt hjärta/Mimmi

Birgitta sa...

Tack mimmi
Visst snurrar tankarna och inte mår man bra när årsdagen och andra speciella dagar kommer. Hur kan åren gå och var fanns jag under den tiden. Ja man undrar och förvånas över att man orkat men vi har ju förpliktelser mot de våra.
De är bra vi kan prata med våra -flickor- men vi önskar att de inte skulle behövt uppleva allt detta i så unga år. Vi önskar ju att vi själva aldrig skall behöva förlora våra barn. Så hjälplösa och vilsna som man känner sig numera.
Hjärtekramar
Birgitta