onsdag 13 januari 2010

400. Alltid händer det som inte borde hända

På måndag tog jag mig tvärsöver och åkte iväg till Birsta City för att kolla in några klädesplagg tänkte jag skulle haft nåt sällskap med men oftast blir det jag bara åker iväg. Jag hade inte varit inne där på en av affärerna förän jag träffade en bekant en mamma som bor nära mig och själv mist ett barn en son samma år som jag miste min dotter vi har träffats då och då ute på affärer här jag bor.
Jag vet hon inte har bil så jag frågade hur hon åkt dit men buss svarar hon då sa jag du kan få åka med mig hem men då måste du följa mig runt lite om du har tid och lust. Jodå det hade hon. Så vi handlade lite och gick omkring blev inte så länge och hon var så glad att slippa åka buss och bära kassar.

Väl hemma öppnar jag facebook och fick en chock för min kusin skriver att en av mina tvillingkusiner hade avlidit i stroke hastigt på Söndag bara 57 år. Jag kommer ju så väl ihåg dem som små de var lika varandra som bär.
Livet är konstigt och orättvist när barn skall gå före en förälder och i synnerhet som min moster har den aktningsvärda åldern av 91 år. Hon är lite dement så frågan är om hon förstår och om hon glömmer stunden efter de berättat, kan ju kanske vara skönt för henne i och för sig.
Klart är att tankarna börjar virvla runt i min trötta hjärna och avslutet på den dagen som började bra blev inget vidare.
Ta vara på varandra vi vet inget om morgondagen.

3 kommentarer:

mimmi sa...

Så sant...det berömda ordspråket
- fånga dagen...

Tänker på dig/kramar i massor
Mimmi
Om morgondagen vet vi inget...

Suss sa...

Håller med Mimmi!
Det låter hemskt men jag skulle gärna bli dement på stubben.
Tänk att bara få glömma allt.

Tänker på dig Birgitta.
Ibland känns det som om döden hänger en i hasorna och bara väntar på att få slå till igen.
Jag känner mig lurad på hela livet.
Kram!

Birgitta sa...

Ständigt blir man påmind om livets skörhet men ändå styrkan att orka vidare trots allt. Jag känner ändå att det liv jag fick är det som håller mig uppe jag har så många kvar att dela annat med och minnen kan ingen ta ifrån mig, de år jag fick med min dotter var rika år och många underbara minnen finns en dag hoppas jag att det är de som skall ta över och att det mörka skall blekna de som är så svåra nu. Glömmer gör vi aldrig och skall vi inte heller. Vemodet smärtan finns alltid med oss.
Kramar i massor båda
Birgitta