Arbetslösheten var stor på 20-talet. Därför beslöt sig min föräldrar år 1925 att flytta till L-ås i Sverige med sina 4 barn.Pappa hade varit borta i 20 år och endast gjort en hemresa till L-ås sommaren 1915.Jag var bara två år och yngst när vi flyttade därför har jag inget minne av detta, men min syster,som var sju år, har berättat att det var strax före jul med mycket snö och kallt väder.
Vi kom med järnväg till Lycksele station.
Pappa hade åkt i förväg och lånat en häst med släde och mötte oss vid stationen. Det var ca 5 mils slädfärd i vinterkylan innan vi kom fram till L-ås i mörkret.Vi fick bo i farmors lilla stuga med kök och kammare. Det måste ha varit en svår omställning för mamma att komma från en stad med all dess närservice, fart och fläkt till en liten by i Lappland utan affärer och vägar.
Det fanns bara en kärrväg till N-ås där vi hämtade post och till G-träsk fanns bara en gångväg med spänger (täljda stockar)över myrarna för att man inte skulle blöta ner sig. G-träsk var förmodligen en storby för där fanns en lanthandel där vi köpte det nödvändigaste varorna.
Det fanns även en telefon hos farbror A N i L-ås. I hans tillbyggda bagarstuga var även byns skola på den tiden. .I Al-bäcken mellan N-ås och L-ås hade byborna själva byggt ett kraftverk som levererade elektrisk ström för gårdarnas innerbelysning som i regel var en 25 watts lampa, någon hade även en brolampa för belysning utomhus.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
2 kommentarer:
Hej Birgitta!
Som lärare i historia går jag i spinn och blir till mig när jag läser ditt senaste inlägg. Underbar berättelse, direkt ur verkligheten. Kan inte bli bättre än så. Det självupplevda är det bästa fönstret mot gårdagen. Oavsett.
Tack för att du väntat på mig och min blogg. Det har varit en lång stund utan alla vänner i bloggsfären.
Ska bli så kul att "språkas" igen,
kram Tojjan
Hej!
Ja visst är det fantastiskt att få läsa direkt berättelser från en person som själv upplevt den tiden.
Det finns mer nerskrivet så jag kommer lägga ut lite till då och då. Min mor lever ju och jag skall försöka komma ihåg att intervjua henne och spela in lite av vad hon har att berätta om sin uppväxt just i de trakterna. Visst har hon berättat men man glömmer så lätt detaljer. Tyvärr skrev jag aldrig ned vad min mormor berättade för mig, jag var mycket hos henne men var för ung att förstå och skriva ner.
Kramar
Skicka en kommentar