söndag 18 januari 2009

171. Om orber igen

Det är lite konstigt med de orber jag har såna på några av mina foton som jag själv har tagit. På kort som jag tagit här hemma hos mig finns de och några kort jag tog hos min son julen 2007, där finns en hel del av dem, samt ett kort jag fick av den person som tog hand om 2 av Carolas hundar, varav en av dem nu är borta.Jag har en massa foton av Carola men har inte sett några på dem ännu. Känns nästan lite skrämmande för det kortet från julen 2007 finns en stor orb på en person som har cancer och lever på övertid idag säger läkarna samt andra ställen på korten. Cancer skapar så mycket lidande främst den som blir drabbat och de fasansfulla behandlingar de måste genomgå och så de närståendes hjälplöshet. Tänk om vi ändå kunde utrota denna sjukdom som funnit så länge och som verkar bli allt vanligare. Nog måste det vara fel nånstanns. Inget vi gör kan undvika den, även de som inga laster har drabbas ju. Medan andra som struntar i att leva sunt kan klara sig, unga friska personer skall väl ändå inte behöva drabbas så som så många gör. Jag undviker inget i matväg, mm och röker gör jag också, tyvärr, och ändå har jag överlevt min älskade dotter, är det rättvist det? Finns ingen mening med det anser jag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ingen går säker för någonting.
Jag tror att är det meningen så är det.
Vad nu meningen är med att vi ska mista våra barn?
En dag så kanske vi får svaret.
Tänkte på detta med hjärtinfarkt med.
Så många som drabbas.
Unga som gamla.
Smala som tjocka.
Folk som motionerar och inte röker drabbas med.
Sen olyckor:
Vissa överlever flygkatastrofer
medans andra blir dödade när dom går över gatan.

Livet är förutbestämt från början tror jag, hur gamla vi alla ska bli och på vilket sätt vi ska lämna den här jorden.
Ibland är jag så trött på allt så det känns som att det bara är att vänta på sin tur men det kommer en ny dag och den brukar kännas lite lättare.

Kramisar!

Anonym sa...

Sus
Du har så rätt så. Livet är en väntan men på vad? Eller så är det ett straff från ett annat liv.
Men jag tror på ett fantastiskt återförenande med våra barn, tills dess gör vi vårt bästa med våra sargade själar. Finns ju inget vi kan ändra eller göra, hjälplösa är vi och det är tungt.
Kram