87. Detta sades vid mötet på kyrkog.

Kvinnan jag mötte på kyrkogården och började prata med hon som mist sin man, jag en dotter, hon frågade mig hur jag har klarat sorgen och förlusten efter min dotter, hon menade att det måste vara det värsta som kan hända. Vet ni, jag hade inget riktigt svar, jag kunde inte berätta hur, men jag sa att för de barn och barnbarn jag har kvar står jag fortfarande på mina ben fast det är svårt och att jag många gånger helst velat lägga mig ned och följa min dotter. Hon sa, det kan jag föreställa mig. Jag tror hon kunde tänka sig in i det på sitt sätt, för hon hade sina barn och barnbarn som hon var så rädda om. De betyder så mycket.
Vi hade ett bra samtal.