524. Slut ord Gulsele historien

Ja, vad säger man, allt kan hända det vet vi av erfarenhet, att mycket dåliga och så oerhört svåra saker händer som sliter oss i bitar, där vi får plocka ihop oss själva bit för bit gång på gång men det saknas bitar vi aldrig kan hitta här i detta liv. Men en dag då....

Och så kan det helt plötsligt hända annat som man inte alls kunde ana heller och det för att man skriver i en gästbok på en plats där man en gång bott några år för så hemskt många år sedan. Och på den vägen är det, vad som blir av det hela vet jag ju inget om. Det känns i alla fall bra att få nysta lite i barndomen så många minnen dyker upp allt eftersom man börjar röra om. Än är kärringen inte senil, haha, bara lite allmänt glömsk ibland men det har ju sina orsaker också.
Avslutar med en bild från Messaures avslutning på vattenkraftbygget på 1960 tal. Även där arb. min far en tid
men då var jag utflugen ur boet och hade eget litet bo.

523. Fortsättn på barndoms hist Del 5

Så plötsligt några dagar senare får jag ett annat mail om Gulseletiden från en som läst min historia där.

Skickat: den 16 januari 2010 19:35:12
Till:   Mig
Hej Birgitta!
Jag skriver en del i gästboken, (Gulseles) men ibland är det omöjligt att skicka meddelanden.Så blev det även i detta fall.
Jag känner igen dig på skolkortet till utseendet, men vi hade ingen kontakt. Möjligen kommer jag ihåg dig från ett sammanhang i matbespisningen.Var du eller kanske en syster äggallergiker? ......(PS. Det var jag, märkligt att någon kan minnas en sån sak efter så många, många år)......
Din bror och jag har varit skolkamrater.Först i Eds skola.Jag har ett skolfoto från den tiden.Sedan sågs vi igen när jag började 3:e klass i Gulsele hösten 1954.Jag tror att xxxxx gick en klass under mig. Jag uppskattade i alla fall att han gav sig tillkänna nykomling som jag var i Gulsele.Ville bara berätta detta.
Mvh xxxxx

Tänk vilka minnen en berättelse tillbaka i tiden kan väcka även hos andra. Fantastiskt.
Så kommer nästa överaskning via mail.

gulsele
Från:  A
Skickat: den 17 februari 2010 18:51:40
Till:  Mig
Hej!
Jag har hittat dina inlägg och adr på Gulseles hemsida. Du har skrivit jättetrevligt om anläggartiden!
Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund ger ut en tidning som heter Hembygden (f.d. Angerman). Jag är med i redaktionen. Vi har tema nummer och nästa nummer ska handla om landskapet i förvandling. När det gäller vattenkraftsutbyggnaden kan man ju verkligen tala om förändring av landskapet ….
Jag tycker det skulle passa att ta med det du skrivit på hemsidan och jag undrar nu om vi får det? Och om det är möjligt att också få låna ett eller ett par av korten?
Med vänliga hälsningar A x

Jag svarar.
Hej!
Ja, du har min tillåtelse att ta med det. Även av korten. Tyvärr har jag inte hunnit prata med min mor än om den tiden och inte heller tittat i hennes fotoalbum.Men om och när så skriver jag till den som har hemsidan om Gulsele. Skicka gärna en kopia via mail om du kan på sidan. Vore trevlig visa för barn och barnbarn och så kommande släkten.
Hälsn.B
------------------------------------------------------
Från:  A
Skickat: den 19 februari 2010 15:03:10
Till:  Mig
Hej igen!
Roligt att vi får ta med det i tidningen! Visst ska du få tidningen sedan, bara jag får din adress. (Det är alltså en papperstidning.)
Tyvärr har dina bilder på Gulseles hemsida för dålig upplösning för att tryckas så jag undrar om jag antingen kunde få låna korten eller om du har möjlighet att själv scanna om dem med högre upplösning?  OBS. Jag scannade korten med högre upplösning.

Ännu en fråga. Jag arbetar också med en bok som ska komma ut nästa år. Den ska handla om hus och människor i ådalarna inom Sollefteå kommun. Jag har tidigare skrivit en bok som heter Skogsbyar och den nya blir en ”systerbok” till den. Tror du att jag skulle kunna få följa med dig och intervjua din mor? Jag skulle gärna vilja ha med någon från anläggartiden.
Hälsningar A

Från:  Mig
Skickat: den 19 februari 2010 20:00:56
Till:  A
Vad det gäller min mor tror jag mig vet att hon inte orkar ställa upp på någon intervju hon är 88 fyller 89 i år, tyvärr. Skulle bli för mycket för henne hon har svagt hjärta om än hon är väldigt klar i huvudet.
Jag var till henne idag och tog upp det här med anläggar tiden och tittade på kort och jag har skrivit ned lite av vad hon sa om den tiden.

Jag fick tidningen skickad till mig från A. där fanns en del av min berättelse med även en hel del annat från förr och även från den ort jag bor i numera, sedan många år.

522. Ett tag sedan

Jag har inte skrivit här på ett tag, kylan har hållit sitt grepp om oss. Bara nu på lördag som jag inte behövde skotta på kyrkogården.
Jag har varit förkyld sedan i onsdags när jag fick host och feber, en sån där rethosta. Har legat till sängs några dar. Känner mig fortfarande inte bra och har fått snuva också. Så väldigt trött på denna vinter och så verkar det som jag blivit väldigt mottaglig för förkylningar som jag inte haft på många många år.
Jag hoppas bara att mars skall bli bättre, men det brukar vara förs i april man ser det börjar tina ordentligt och hopp om vår fast en och annan snödag brukar det kunna vara då med. Det är bara att stå ut nåt val har man inte.
Saknar min dotter så förfärligt går inte en dag utan att hon finns i tankarna i maj är det 7 år sedan vi miste henne och det är fortfarande lika ofattbart och smärtsamt.
Mina övriga barn mår bra lite förkylningar där med men de går ju över trots allt. Vad skulle jag ta mig till om jag inte hade dem.

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
när någon har knäppt sina händer,
kanske tänds de av kärlekens böner
som nån här på jorden sänder.

Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
i rymdernas stjärnströdda vimmel,
kanske kärleken är vår jordiska chans
att skapa en ljusare himmel....

Tung är sorgen att bära men att minnas och
sakna, att visa sin saknad, är till den bortgångnes ära.

EN DAG I SÄNDER
Gråt min vän gråt släpp alla känslor fri
förlåt min vän förlåt den som ej stannade utan gick dig förbi
Snart kommer ljuset glädje hopp och lust i från vågor kan du då höra bruset
på kinden känna en smekande vindpust Så andas min vän och känn löften som
för alltid är du mitt hjärtats vän jag håller dig alltid kär
Av: NoMi F

521. Mycket snö

Åkte till kyrkogården och där var mycket snö igen att skotta fast jag skottade förra veckan. Så det var bara att sätta igång. En bekant kom som varit till sin frus plats alldeles intill så vi pratade en lång stund. Han mådde inte bra har förlorat 10 kg i vikt, själv förlorade jag 12 kg och hade inte mycket att ta av före det. Har så svårt att få upp vikten men har i alla fall kommit upp över 50 kg nu men det har tagit många år.
Tände mitt ljus hos min älskade dotter, känns bra att jag gjort det. Märkligt men det lugnar lite att kunna åka dit och hålla snön borta och tända ljuset i lyktan.

                                         Före

                                           Efter
                                              

                                          Framme vid stenen

                     Skottat klart. Hoppas att det inte kommer så mycket snö mera den här konstiga vintern.

520. Del 4

Skolan de högre klasserna var inhysta i Filadelfias lokal för när anlägget började blev antalet skolbarn mer än fördubblat och det fanns inte plats för alla i den ordenary skolbyggnaden, det var 3 klasser i Filad.s lokal, 5-7, i samma rum, min syster och jag gick där båda för det är bara ett år mellan oss och vi hade samma lärare, Erik Näsström, som vi tyckte väldigt bra om. Jag minns också att när det var väldigt kallt på vintern så måste vi elda i den kamin som stod längst ned i rummet och det var de äldre eleverna som skötte det, problemet var ju att de som satt närmast  fick det väldigt varma. Idag tänker jag på hur otroligt duktiga lärarna var som kunde hålla ordning och i schack på så många elever och dessutom 3 olika klasser men det fungerade. Det fanns även en separat skola med olika rum för de yngre klasserna, en som var byggd för ändamålet. 

När vi var inne på rasterna så lärde de äldre flickorna oss yngre att dansa, inga pojkar fick var med. Musiken bestod av en leksaks trumpet och sång, någon kanske tyckte att det kanske var en olämplig plats att lära sig dansa på men det fungerade och accepterade så vitt jag minns, vi drillades väl i den konsten av de äldre flickorna och jag har älskat att dansa sedan dess på den tiden det begav sig.

Här har jag, skrivit ned lite av vad mor sa när vi pratade om den tiden.Min mor berättade för mig att det aldrig kändes jobbigt att flytta eller att komma till nya anläggen.

Sammanhållningen anläggare mellan var stor och även hjälpsamheten. Utrymmet var i bästa fall 2 rum och kök men det fungerade och vi hade modernt med alla bekvämligheter som fanns och där fanns en separat tvättstuga för anläggarna. Ett par affärer fanns redan där i närheten.

Hon sa att vi barn fick hjälpa till med packning av vårt bohag vid flytt. Det var faktiskt lite spännande också att komma till en ny plats.

På den tiden var det inga flyttbussar utan vanliga lastbilar utan tak och det gällde att packa väl för att skydda möbler och porslin. Sedan en presenning över det hela som skydd.

Mamma berättar också att de hade mycket roligt och hade många vänner som de umgicks med och några från varje plats har de haft kontakt med resten av livet, en hel del av dem är borta nu sedan länge.

Pappa arbetade på truckverkstan som montör som det heter, han var dessutom en rolig historieberättare och lite av en sk spelevink, dessutom också lite av en uppfinnare.

Mamma säger att hon var nöjd bara hon fick var med pappa och oss barn.

Mitt yngsta syskon föddes när vi bodde i Gulsele och var bara några månader innan vi flyttade därifrån. 

Det här är en liten bit av min barndom. Kanske skriver jag mer kanske inte. Jag har ju skrivit en del förut om den i bloggen.

Skall berätta sedan om vad som hände efter det jag berätta en bit av min historia som anläggar barn på http://www.gulsele.junselebyar.se/  hemsida.

Den här lill tösen i päls är inte släkt utan en som jag såg efter lite då och som också bodde på samma ställe. 

519. Del 3

Ibland var det faktiskt fest också, här är ett gruppfoto från en fest som anläggarna hade omkr. 54-55 och där den kända vissångerskan Margareta Kjellgren el om det är -qvist el -berg, kommer inte ihåg, hon var där och sjöng live.

Den ena bilden är på de stora truckar som körde inne i berget och fraktade ut bergmassorna, de här var de mindre av dem så det fanns större också. Om du tittar på bilden ser du att en av dem bär ett brett bälte, det var nödvändigt för det skakade otroligt då de körde det var för njurarnas skull de bar dem! Där nere i tunnlarna bullrade och dånade det väldigt.

Fick faktiskt själv åka med i en av truckarna en gång det var en otrolig känsla att åka rakt ned i underjorden med bara berg runt om. Idag kan man förstå vilket otroligt arbete dessa män gjorde.

                                         Under jord nere i berget

Här kör alla slags maskiner för att frakta bort jord och sten.

Bilarna från den tiden nästan alla anläggarfamiljer hade bil. Ett måste för många ställen då det var långt till större samhällen även om det fanns affär och post mm på plats.

Jag lärde mig simma i älven i Gulsele, en plats vi egentligen inte fick vara på men just där fanns en liten platå som inte var så djup och strömt. En bit utanför fanns sk stockbommmar (heter det så?) där timmer flöt utanför. Vad jag vet hände aldrig några olyckor med oss barn. Men däremot kunde det hända hemska olyckor på arbetsplatserna, det hände att berget rasade in när de sprängde, några av mina skolkamrater från första platsen vi var på miste sina pappor och det var mycket tragiskt.

Slutar för ikväll berättar mer sedan.

518. Del 2

Från den tiden vi bodde i Gulsele kommer jag ihåg att det fanns en slaktare, el likn som kom med sin bil unjefär 1 ggn i veckan och sålde köttvaror till oss boende på gatan, vi hade på den tiden en hund som var
helt otrolig, hon tyckte väldigt mycket om barn och när slaktarbilen kom satte hon sig vacker en bit ifrån och sprang inte runt och tiggde som de andra hundarna och naturligtvis fick hon alltid en godbit av mannen.
Dessutom tyckte den hunden väldigt mycket om att sitta och bli skjutsad i barnvagn, på sparkstötting och i bil t.o.m åkte hon med hästskjutsen som kom med ved, så klart på  sätet bredvid kusken. Hon hälsade också på arbetarna på bygget för att få en godbit, de berättade att "skorpen dög inte utan det skulle vara kråsa" vilket jag uppfattat som ord för kakor och sedan bar det iväg hem igen.
Hon ,hunden, mötte alltid min far när han kom hem från jobbet och då skulle hon sitta i framsätet i bilen den lilla biten från vägen och hem till vår bostad. Hon lekte med barnen på gatan hela dagarna och var allas gullegris.
Det var en liten blandras hund mycket klok.

Denna bild är från Kilforsen och anläggar bostäderna där det fanns de som hade sina egna små stugor som de satte upp på platser reserverade för dem. Kilforsen var ju den första platsen vi flyttade till när pappa började som anläggare.

Skolan i Kilforsen på den tiden idag finns inga spår alls av det samhälle som byggdes upp av anlägget. Jag har varit dit en gång men det var helt olikt en plats av ödemark bara. Gulsele däremot finns kvar men så klart spåren efter anläggar bostäder o dyl finns inte kvar.

Så här kunde det se ut när husblocken kom upp på gatan, de här bilderna är dock från Messaure men det var samma princip. Anlägget byggde upp dessa som bostäder till familjer och andra baracker för ensamstående. Vi saknade inget utan hade el vatten badrum och andra bekvämligheter som tvättstuga osv och tillgång till läkare på plats.

Korten är från lucia som vi hade 1955, luciatåget skedde i ett eget hus för allmänna samlingar. Vi var några barn som fick för oss att spela lite teater, mycket enkelt första ggn med endast golv och ett pingisbord som scen men tydligen uppskattades det så de byggde en riktig scen där sedan som man kan se lite av på lucia kortet. Vi anläggarbarn hade ganska stor frihet att göra vad vi ville, fast naturligtvis fanns det gränser hos oss också. Men vi märkte att många av våra bofasta skolkamrater som kom från lantgårdar hade sysslor att sköta där hemma. Vi umgicks ju mest med våra egna men fick också vänner bland de bofasta. Efter några år på en plats splittrades så anläggarna och vi åkte vidare till andra platser så kontakt med klasskamrater var det svårt att hålla. Men ibland mötte vi anläggarbarn varandra igen på ett annat bygge. Det var naturligt för oss att bo några år på en plats och sedan flytta igen.  Mor o far bodde i Sollefteå ett tag och så slutligen hamnade vi i Sundsvallstrakten 1963 för de ville bosätta sig för gott och vi 4 syskon bor nu idag bara några km från varandra efter några års boende på olika platser var och en av oss . Tack vare vi nu bor här alla  kan vi hjälpa mor på gamla dar som är rätt så pigg ännu. Under 60-talet bildade vi syskon egna familjer. Min far gick bort -97 vid 86 års ålder men min mor lever och skall fylla 90 år detta år 2011. Avslutar berättelsen för idag och fortsätter en annan dag.