Läser idag länkar till sidor där det skrivs om bröstcancer och undersökning. Jag måste tillstå att jag inte fattar dessa läkare och forskning kring ämnet om att undersöka sin egen kropp, vem känner den bäst om inte vi själva. Länkar som ni kan läsa om ni vill och orkar.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/rad-om-brostkoll-skapar-debatt-1.965515
http://www.cancerfonden.se/sv/Om-cancer/Forebygga-och-risker/Lar-kanna-dina-brost/
http://www.metro.se/2009/09/30/24336/pusselbiten-som-kan-radda-liv/
Dessa är drabbade.
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.11879842
http://pysan.wordpress.com/
På samma gång vill jag uttrycka min stora beundran av alla dessa kvinnor som skriver i sina bloggar.
De öppnar sig och berättar öppet och ärligt om sina känslor, sitt hjärteblod om det allra svåraste i sina liv.
De kvinnor som förlorat ett (el.fler) av sina barn på ett eller annat sätt.
Kampen för överlevnad efter en mycket stor och svår förlust, sorgen, smärtan, saknaden och tomheten efter sitt barn.
De kvinnor som kämpar mot sin cancer
Kampen för att överleva sin cancer sjukdom, den långa och smärtfyllda vägen under resans gång.
Så mycket som de, vi har att övervinna och kämpa mot, fördommar, kritik, oförstående. Men också förståelse av dem som är i samma situation och empatiska människor. Den kampen som pågår dagligen och som förändrat våra liv helt.
Jag har personligen följt båda. Kampen mot cancern genom min egen dotters kamp mot bröstcancer, kampen som mamma som förlorar sin dotter när sjukdommen tar hennes liv, min kamp att fortsätta det liv som blev. Jag hoppas att någon förstår och kan känna att de inte är ensamma med alla dessa känslor som är så svåra och som det inte alltid går att sätta ord på.
fredag 2 oktober 2009
torsdag 1 oktober 2009
onsdag 30 september 2009
344. Hösten är kommen
I söndags tog jag detta foto vid kyrkog. höstfärgerna har börjat.
Visst är höstfärgerna vackra men snart faller alla löv och det är redan kyligt, idag under + 10 gr. Går och småfryser mest hela dagarna både inne och ute. En lång vinter är i antågande, förhoppningsvis inte så lång som förra.
tisdag 29 september 2009
343. Sanndröm
Det är märkligt hur det kan ställa till i huvudet av drömmar. Det har gått mer än 5,5 år sedan detta hände och nu kom en dröm om en litet annorlunda formulerad dröm av en verklig händelse.
Från min dagbok
Måndag den 21 september 2009
Jaha månaden går mot sitt slut igen. Kunde inte somna trots trötthet. Klockan 05.00 tog jag helt enkelt fram en svart plastsäck och började städa bort och kasta gamla kläder mina, blev en tung säck. Skall bära ner i källaren sedan.
Vid 06:30 la jag mig igen och somnade, jag tog en alvedon.
Vaknade vid halv 12 av att jag hade en dröm.
Var på ett apotek skulle ta ut medicin till Carola och det var en tjej där som var så konstig hon försvann brydde sig inte om att göra ordning receptet, jag väntade en lång stund, till slut tog jag en ny lapp och en annan kom och vände sig till den förra som konstigt nog bar en liten hund och liknade en av tjejerna i tv serien Förhäxad. Den konstiga sa, titta hon har ju varit till tandläkaren, precis som att jag då inte skulle få ut någon medicin, den nya sa att den konstiga tjejen fick lugna ned sig. Jag förstod ingenting av det.
Handlade ju om att ta ut livsviktig medicin till Carola.
Och då vaknade jag av att jag storgrät.
Inte första gången jag gör det av en dröm som handlar om min dotter.
Detta är verkligen vad som faktiskt hände mig alltså ingen dröm
Vi hade just kommit hem från sjukhuset där Carola varit inlagd några dar för propp i benet som gått ända upp till ljumsken.Jag åkte till apoteket skulle ta ut sprutorna till Carola för blodförtunning efter proppen i benet hon fick då fick jag en tjej som sa de hade inget hemma och att jag kom för sent på dagen, klockan var över 14.00. för de skulle beställas före den tiden för att få leverans nästa dag och att jag skulle åka till
nåt annat apotek.
Jag blev arg och sa att nu fick de lov ordna detta och sa hur det var att Carola var väldigt sjuk, hon var verkligen otrevlig men jag gav mig inte.
Men hur det var skulle vi få det dan efter i alla fall. Det är väl inte min sak att hålla apoteksvaror och vi skall inte behöva åka flera mil för att få tag på dem. Så hemskt det var.
Jag såg aldrig till den tjejen på vårt apotek mera och jag har verkligen varit stamkund där, för min dotter när hon behövde, numera för min mor och så till mig själv.
Från min dagbok
Måndag den 21 september 2009
Jaha månaden går mot sitt slut igen. Kunde inte somna trots trötthet. Klockan 05.00 tog jag helt enkelt fram en svart plastsäck och började städa bort och kasta gamla kläder mina, blev en tung säck. Skall bära ner i källaren sedan.
Vid 06:30 la jag mig igen och somnade, jag tog en alvedon.
Vaknade vid halv 12 av att jag hade en dröm.
Var på ett apotek skulle ta ut medicin till Carola och det var en tjej där som var så konstig hon försvann brydde sig inte om att göra ordning receptet, jag väntade en lång stund, till slut tog jag en ny lapp och en annan kom och vände sig till den förra som konstigt nog bar en liten hund och liknade en av tjejerna i tv serien Förhäxad. Den konstiga sa, titta hon har ju varit till tandläkaren, precis som att jag då inte skulle få ut någon medicin, den nya sa att den konstiga tjejen fick lugna ned sig. Jag förstod ingenting av det.
Handlade ju om att ta ut livsviktig medicin till Carola.
Och då vaknade jag av att jag storgrät.
Inte första gången jag gör det av en dröm som handlar om min dotter.
Detta är verkligen vad som faktiskt hände mig alltså ingen dröm
Vi hade just kommit hem från sjukhuset där Carola varit inlagd några dar för propp i benet som gått ända upp till ljumsken.Jag åkte till apoteket skulle ta ut sprutorna till Carola för blodförtunning efter proppen i benet hon fick då fick jag en tjej som sa de hade inget hemma och att jag kom för sent på dagen, klockan var över 14.00. för de skulle beställas före den tiden för att få leverans nästa dag och att jag skulle åka till
nåt annat apotek.
Jag blev arg och sa att nu fick de lov ordna detta och sa hur det var att Carola var väldigt sjuk, hon var verkligen otrevlig men jag gav mig inte.
Men hur det var skulle vi få det dan efter i alla fall. Det är väl inte min sak att hålla apoteksvaror och vi skall inte behöva åka flera mil för att få tag på dem. Så hemskt det var.
Jag såg aldrig till den tjejen på vårt apotek mera och jag har verkligen varit stamkund där, för min dotter när hon behövde, numera för min mor och så till mig själv.
söndag 27 september 2009
341. Länk om att sörja
Hittade den här länken i en blogg som handlar om hur vi blir omhändertagna av samhället när vi förlorat någon när och kär. För den vidare till den som vill läsa.
http://www.dn.se/opinion/debatt/nar-doden-ovantat-slar-till-maste-de-sorjande-fa-hjalp-1.961489
http://www.dn.se/opinion/debatt/nar-doden-ovantat-slar-till-maste-de-sorjande-fa-hjalp-1.961489
lördag 26 september 2009
340. Att tro på vittra och annat småfolk=osynliga
Vad tror ni?
Detta hände mig någon gång på 80 talet.Jag hade ett porträtt på mig själv som liten och det var i storlek 18x24 och metall ram.
Det kortet förvarade jag i en låda i bokhyllan. En dag tänkte jag ta fram det kortet men kunde inte hitta det. Jag letade och drog ut alla 3 lådorna som fanns i bokhyllan men kunde inte hitta det. Så jag tog varje låda för sig ned på golvet och sorterade varje sak en och en och lade tillbaka men kunde ändå inte hitta porträttet.
Jag letade också på alla andra ställen men nej det fanns inte. Så det var bara att ge upp.
Det gick en tid och en dag skulle jag ha något från lådan som jag hade lagt porträtten och kan ni tänka er där låg porträttet överst fullt synligt.
Vi brukade säga att vittra har lånat det. Och de lägger alltid tillbaka på samma plats.
Om det hänt flera andra, jadå, och det har hänt mig några gånger till.
Man kan ju undra, vad hände då första gången var jag blind eller... tror jag inte, jag kunde omöjligt ha missat en så pass stor sak och hade dessutom gått igenom varje liten sak en i taget.
Så visst händer det konstiga saker som vi inte kan förklara.
Detta hände mig någon gång på 80 talet.Jag hade ett porträtt på mig själv som liten och det var i storlek 18x24 och metall ram.
Det kortet förvarade jag i en låda i bokhyllan. En dag tänkte jag ta fram det kortet men kunde inte hitta det. Jag letade och drog ut alla 3 lådorna som fanns i bokhyllan men kunde inte hitta det. Så jag tog varje låda för sig ned på golvet och sorterade varje sak en och en och lade tillbaka men kunde ändå inte hitta porträttet.
Jag letade också på alla andra ställen men nej det fanns inte. Så det var bara att ge upp.
Det gick en tid och en dag skulle jag ha något från lådan som jag hade lagt porträtten och kan ni tänka er där låg porträttet överst fullt synligt.
Vi brukade säga att vittra har lånat det. Och de lägger alltid tillbaka på samma plats.
Om det hänt flera andra, jadå, och det har hänt mig några gånger till.
Man kan ju undra, vad hände då första gången var jag blind eller... tror jag inte, jag kunde omöjligt ha missat en så pass stor sak och hade dessutom gått igenom varje liten sak en i taget.
Så visst händer det konstiga saker som vi inte kan förklara.
Jag tror på händelser som inte har någon förklaring, jag tror det finns något vi inte kan se, jag tror på att vi möts igen i en bättre värld. Jag tror på återförening.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




