Den dagen du föddes sken solen det var varmt, det var maj månad, den dagen du lämnade oss sken solen det var en vacker vårdag och det var maj månad. Du älskade solen så naturligtvis skulle det bli en sån dag.
De sista timmarn av ditt liv här hos oss sa du att du var ute och flög, jag tror att du svävade nångonstans ovanför oss, för du sa att du inte visste var du skulle landa. Du hade sett dig själv sväva ovanför sängen en gång förut när vi var så nära mista dej, den gången kom du tillbaka.
Den här gången fanns ingen återvändo. När du fick vår tillåtelse att gå vidare om du inte orkade vara kvar här längre blev du mycket lugnare.Efter några timmar landade du på en plats som jag tror, så ljus och vacker och lugn, en plats som bara du kunde se. Vi kunde inte följa dig dit,vi blev kvar här. Du fick ro.
Vi blev kvar här chockade över att du inte fanns kvar här längre med oss, hoppet som alltid fanns kvar var inte möjligt längre.Du tog med dig en bit av våra hjärtan och bara våra minnen av dej blev kvar.
Alla ljusa minnen jag försöker mana fram från alla våra dagar tillsamman skall jag alltid bevara i mitt hjärta, tårarna av saknad finns där alltid och en bit av mig är alltid med dig. En sargad kropp och själ som förlorat sig själv är vad som återstår av mig, din mor. En bit av mig är för alltid borta och den får jag aldrig åter.
Tomheten, tystnaden när du gick blev kompakt allt blev tyst, jag kunde inte förstå det som hänt.Tid och rum försvann en oändlig smärta i både kropp och själ blev kvar.Jag gick in i min glasbubbla som blev kompakt inget kunde nå dit in på mycket lång tid där fanns bara plats för den overkliga mardrömmen.
Under mer än ett år kan jag inte minnas allt som skedde runt mig, bara den förtärande smärtan som blev outhärdlig, då mina tankar var ett enda kaos och jag stängde in mig i det rum där allt hände. Jag kunde inte öppna dörren.
Dag och natt vandrade jag här hemma och visste inte vad jag skulle ta mig till, helt vilsen, sökande efter en utväg för att hitta dej igen. Jag ville gå samma väg som du,denna omänskliga mardröm måste vara just en mardröm och jag hoppades mot allt förnuft att det var just en sådan det var, för du kunde omöjligt vara borta för alltid , du måste finnas någonstans där jag kan se dig, prata med dej, röra vid dej.Smärtans dal är en djup källa, svart och svår att andas i där sjunker man ner i mörkret och man faller gång på gång när man minst anar, på den stranden snubblar man fram darrande, gråtande, bedjande om nåd, om ett mirakel, för det gör så ont, livet känns totalt meningslöst.
Det sägs att det är en mening med allt, men inte kan jag se någon mening med att du skulle gå före mig och din mormor och lämna kvar en dotter som behöver dig.Tiden är utmätt sägs det och så är det kanske. Men så mycket sker som är obegripligt som vi inte valt och ändå måste uthärda.
På något sätt tar man sig fram. Dagar går och blir till år och fortfarande går man på sina ben men till vad, det vet inte jag, det vet nog ingen. Rädd för döden är jag inte längre men jag är rädd att det skall hända mina barn och barnbarn nåt.
Det enda som håller mej kvar är de barn och barnbarn jag har kvar. Allt är ett helt nytt liv en helt annan värld man inte kan förstå och som inte alltid känns verklig.Du saknas, min kärlek följer dig. Med all kraft ropar jag tyst för mig själv,snälla väck mig från denna hemska dröm. Jag saknar dig så förförligt mycket, älskar dig av hela mitt hjärta.
Skrivet 29 aug 2008
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
