När jag lägger mig på kvällen och skall försöka sova då börjar tankarna gå sin egen väg. Jag vet inte om det här låter vettigt men så går tankarna.
Funderar på hur starka vi mammor (föräldrar) ändå är som orkar leva vidare efter det vi förlorat ett av våra barn, vi som har flera kvar här på jorden kämpar för dem men det finns ju dem som förlorat sitt enda barn eller fler av sina barn, hur klarar dom det? Jag kan inte föreställa mig hur de har det, vet inte hur jag skulle klara det. På något outgrundligt sätt fortsätter vi, mot vad vet ingen men vi har alla hopp om att få träffas igen och aldrig skiljas mer. Jag har erfarenhet av att ha förlorat ett av mina barn. Det har inte varit lätt att förstå meningen, förstår fortfarande inte, under de år som gått, smärtan, förlusten har brutit ned mig i småbitar och sakta har jag fått plocka upp de bitarna igen men i ett helt nytt mönster.
En stark livsvilja bryts så lätt när något sånt här händer, det som inte skall, borde eller får hända men ändå gör det.
Vad är det som gör att vi klarar att leva vidare trots vi inte ser något ljus, bara mörker, en oändlig smärta som man inte står ut med, men ändå gör det. Vi vet att vi för alltid har fått vårt liv förändrat för en av dem är för alltid förlorad.
Förhoppningsvis får vi stöd och förståelse av andra, att den drabbade behöver sin egen tid att sörja utan att sätta tidsgränser. Det finns ingen tid som säger hit, sedan är du klar. Så fungerar det inte. Det går inte heller att jämföra och säga, den eller de, har gjort si eller så. Andra är inte jag.
Våra barn här på jorden växer upp, eget hem, egna familjer, kvar blir vi, trots barn och barnbarn är vi ensam i vår egen saknad, de har ju ett eget liv att leva och så skall det vara. Men vi kan träffa dem, se dem, prata med dem. Hur har detta påverkat dem? Bara dom vet svaret på det.
Rädslan för att det skall hända igen sitter där, den blir man aldrig fri. Och tanken på, hur skulle det vara om inte detta hänt, då hade vi varit fulltalig och kunnat samla alla runt oss. Det vore den fullkomliga lyckan, det finns inget som kan ersätta den. Nu saknas alltid en, den platsen är tom, där är ett stort hål. Att mista ett barn är som att bli slagen till marken gång på gång, misshandlad av livet. De flesta av oss reser sig upp igen, trots ymnigt blödande sår och en sargad själ.
Är det så att vi känner vårt ansvar och kärleken för dem vi har kvar, som gör att vi fortsätter vår väg genom allt det som gör så ont, för att inte göra dem mera illa, för vi älskar ju dem lika mycket. Att dela livet med dem som är oss så kära, våra barn och barnbarn och/eller en partner så länge vi får.
måndag 12 maj 2008
fredag 9 maj 2008
61. Tisdag den 6 maj 2008

Den värsta dagen, katastrofens dag, för mig (för oss), den dag jag förlorade en dotter, min Carola. 4 år har gått, det är helt ofattbart.
Vaknade kl 05.00 kunde inte sova hade då sovit omkr. 3 timmar, oro, ångest, klev upp klädde mig. Åkte och köpte blommor, 5 rosa rosor och 3 vita nejlikor när affären öppnat. Åkte till kyrkogården, tände 10 ljus som jag formade som ett hjärta och satte dit 2 marschaller, en på var sida om stenen som jag skall tända senare i kväll. Satte blommorna i vatten. Vädret är mulet men en solstrimma tittade fram när jag stod där. Händer då och då när det är mulet och jag står framför hennes sten.
Vaknade kl 05.00 kunde inte sova hade då sovit omkr. 3 timmar, oro, ångest, klev upp klädde mig. Åkte och köpte blommor, 5 rosa rosor och 3 vita nejlikor när affären öppnat. Åkte till kyrkogården, tände 10 ljus som jag formade som ett hjärta och satte dit 2 marschaller, en på var sida om stenen som jag skall tända senare i kväll. Satte blommorna i vatten. Vädret är mulet men en solstrimma tittade fram när jag stod där. Händer då och då när det är mulet och jag står framför hennes sten.
Det är inte sant, skall jag stå framför en sten där min dotters namn står istället för att se henne i livet. Nog är det ändå helt galet fel. Tårar, tårar, virvlande tankar, kroppen är hopsjunken, fotstegen så tunga.Vänder mig om gång på gång när jag går därifrån. Som för att se om jag kan se henne och att hon följer med mig hem....
Men hon finns ju inte där. Aldrig i levande livet, har ju bara sett en kista sänkas ned där.
Aldrig någonsin skall hon finnas där, jag vet ju, såg ju, kände ju, när hon lämnade oss, när hon låg där i sin sjuksäng.
Hemma. Gick för att tömma askfatet och då kände jag en stark blomdoft, du var här, jag tror på det, har inga fönster öppna och inga blommor och inga träd utanför här. Det har hänt många gånger när det varit som tyngst. Konstigt nog är det bara jag som kan känna den just då, även om andra varit här nån gång då det hänt. Åkte iväg tillkyrkog igen stax före 21, tände marschallerna ljusen brann utom 2 så jag tände dem igen kom små vindpustar. Ljust ute men börjar skymma lite.
Såg en person som gick från hennes plats när jag kom dit och när jag gick därifrån såg jag två personer stå där framför hennes sten, okända. Alltid folk där även sent på kvällen, kom hem strax efter 21.30. Kära älskade Carola, det enda ställe jag kan hedra dig öppet, du finns inte där men ändå. En jobbig dag, orkar inte mer. Många ljus tända här hemma idag, ute på balkongen och inne. Gode gud så jag saknar henne, kom hem.
Fått många hälsn via nätet och mail. Så skönt veta att det finns de som förstår. Tack alla.
tisdag 6 maj 2008
59. Det värsta av allt, åter denna dag

Då 6 maj 2004
Kära älskade dotter, idag är den dag då du var tvungen att ge dig iväg från oss här på jorden och börja din resa till ditt paradis, ditt himmelrike där du nu är en vacker ängel som vakar över oss och din dotter.
Du vet nog hur mycket jag älskar dig och hur gärna jag skulle vilja ha dig kvar här hos oss. Hur jag önskar att detta bara är en mardröm som jag skall vakna ur och allt är som det skall, vi är alla tillsammans.
Jag vet ju vad som hände jag var med dig hela vägen till den stund du släppte taget för du orkade inte mer. Som jag led med dig kanske du förstod och så många tårar av förtvivlan jag gråtit har du kanske också sett, från den plats där du är nu.
Hur kan man förklara de känslor man bär som inte går att sätta ord på.
Du vet hur mycket jag saknar dig och tänker på dig och älskar dig.
Din sörjande mamma
måndag 5 maj 2008
söndag 4 maj 2008
lördag 3 maj 2008
56. En solstråle

Idag har jag haft besök av mitt nya barnbarn som har hunnit bli 3 månader. Farmors solstråle.
Så underbara de är de små. Alltid något nytt de lärt. Så många minnen som dyker upp sedan mina egna 3 var små.
Jag har en gammal datorskärm som stått på balkongen hela vintern och just nu har vi en container här så min son fick bära bort den åt mig, försökte själv men den var alldeles för tung orkade inte ens lyfta den. Före allt som hände var jag stark men nu sviker krafterna.
Var till kyrkogården och krattade och gjorde fint hos min Carola, dagen hon lämnade oss är snart här. Det känns hårt och inte mår jag bra, tänk om man ändå sluppit vara med om detta h-e.
Jag önskar mig tillbaka när alla var samlade och vi kunde vara glada, skratta och tokas ihop.
Så mycket som vi skrattade mina barn och jag, så roligt vi kunde ha tillsammans åt nästan ingenting.
Riktigt så blir det aldrig igen men visst kan vi skratta ihop idag också men det finns alltid ett vemod och saknad som får oss att minnas. Carola finns ju med i allt. De är svårt för mig det är svårt för hennes dotter och det är svårt för hennes syskon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

